Anna Odells Återträffen – oklart budskap?

Jag såg den kritikerrosade filmen Återträffen i helgen. En film som blivit hyllad från alla håll och kanter.

Filmen är bra, men i efterhand har jag inte kunnat släppa tanken – vad är egentligen dess budskap? Att mobbning är något hemskt håller nog alla med om. Att barn kan vara väldigt elaka mot varandra vet vi alla som arbetat i skola. Att ställa vuxna människor till svars för att 20 år tidigare ha varit elaka mot någon annan elev i skolan är problematiskt, för vad ska man förvänta sig av det? Det enda personen kan göra i vuxen ålder är att be om ursäkt. Det som hände för många år sen kan inte bli ogjort.

Om budskapet är att skapa diskussion – vad är det som ska diskuteras? Om budskapet är att mobbning inte borde förekomma, bra budskap, men vem tycker något annat? Eller så har filmen inte något direkt budskap, utan är bara Anna Odells konstprojekt. Oklart.

6 Replies to “Anna Odells Återträffen – oklart budskap?”

  1. Det kanske är just det som är konst. Att det inte är ett enkelt budskap som vi alla kan svälja som en bit bulle till kaffet. Kanske är den bästa konsten att vi ifrågasätter: oss själva, vårt agerande, vårt ansvar, vårt exsistensberättigande, meningen, tänk om det vore jag, hur skulle jag gjort, värför gör konstnären de val hon gjort o.s.v.
    Och alla som gått i skolan får nog en det att fundera över efter Odells film.

  2. Såg filmen igår med min 20- åriga dotter som bearbetar liknande upplevelser från högstadiet. Anna har tydligen valt att lyfta problemet ur enbart barnets perspektiv. Jag förstår det som att hon vill visa på hur det skulle kunna bli att konfrontera klassen med sin berättelse om sina upplevelser och hur detta då bemöts av de delaktiga. Kanske hon genom detta bearbetar de känslor hon fortfarande lever med och känslan av underlägsenhet och dåligt självförtroende. Jag saknar dock konfrontationer med de vuxna; både föräldrar o lärare som uppenbarligen väljer att blunda för det som är obehagligt o besvärligt. Jag ringde själv upp en lärare i årskurs 5, tror jag det var, dom kunde informera mej att det inte förekom mobbing i klassen .. det hade han ju i såfall sett.. Jag kände då att detta är en kamp som vår dotter får klara själv, med stöd från oss föräldrar. I högstadiet såg lärarna mer problem hos min dotter än hur relationerna i klassen fungerade. Jag är rätt övertygad om att skolarbetet kommer i sista hand för den som mår så dåligt i skolan och ser varje dag som en mardröm att behöva mötas av kränkningar, utfrysning eller våld. Skolundervisningen måste hitta en form där det finns tolerans för olikheter, och nolltolerans mot sänkningar o utfrysning. Lärare öppna era ögon och föräldrar var bra förebilder!! Har mötts av föräldrar som tycker att min dotter får skylla sej själv!!?

  3. Har precis sett den. Tycker den är fantastiskt. Tänker att det viktigaste budskapet är att väcka upp/ få folk att SE och förstå. Särskilt viktigt för all skolpersonal och föräldrar. Det är inget som var Då det Är.
    Strunt i PISA resultat om vi i skolan inte kan förebygga och förändra bättre. Nio ( 9) år! Det handlar om nio viktiga år. Där alla blivit påverkade på ngt sätt
    Budskapet som jag ser det är att vi inte får blunda, inte säga till barn. ” du vet ju hur killar är !” Osv osv.
    Vem var du i din klass? Hur har det format dig?

  4. Budskapet är väl att om man inte får en ursäkt av den som under flera år har mobbat, så är det ju helt OK att djävlas tillbaka i vuxen ålder. Om man har blivit djupt kränkt under skolåren så kan man ju hämnas genom att ta reda på lite om mobbarens nuvarande liv och sätta in väl valda practical jokes, och andra förtretligheter för mobbaren. Det är ju inte mer än rätt, eller hur? SÅ se upp alla ni som har varit mobbare. Vi mobboffer tar snart ut vår hämnd.
    De flesta svenskar går lätt att spåra via webben, och med lite detektivarbete så vet man ju snart både var ni jobbar, och vad era barn heter. Hi Hi.

  5. Alltså, att en film måste ha ett tydligt ”budskap” är väl ändå lite lamt? Filmen är mer komplex än att man bara kan koka ner den till ett tydligt och fint ”anti-mobbingsbudskap”. Filmen tar ju upp ett flertal väldigt viktiga teman, identitet, barndom, minnen och framförallt maktstrukturer och gruppdynamik och hur sådana finns inte bara bland barn utan också bland vuxna. Och Anna Odell vill ju inte ha en ”ursäkt” eller ett ”förlåt”, som hon är ganska tydlig med i filmen. Hon vill bli lyssnad på. Hon vill prata. Hon vill få perspektiv. Men ingen lyssnar på henne, utan så fort hon öppnar munnen blir folk oerhört upptagna med att skydda sig själva och sina barndomsjag, sina vuxenjag och hindra ”dålig” stämning från att uppstå. Klart barn för vidriga saker mot varandra, men barndomen måste kunna diskuteras. Allas perspektiv måste få komma till tals. Man kan inte bara godta några personers versioner av 9 år i skolan som en underbar och fin tid. Detta är viktigt inte minst om man har egna barn. Och nej, ingen vill att mobbning ska finnas, men alla är vi – vare sig vi vill det eller inte – både barn och vuxna, benägna att mobba och frysa ut andra. Oavsett hur fina och snälla vi anser oss vara. Och alla har inte samma syn på mobbning. Det visar väl inte minst scenen i filmen där Anna söker upp den värsta mobbaren (han som är på väg upp i sin port) och som säger ”Min dotter skulle aldrig kunna bli mobbad. Hon är för stark för det. Hon skulle inte tillåta det”. Han, om någon, hade verkligen behövt lyssna ordentligt på Anna Odell.

  6. Jag såg filmen igår och är helt fylld av tacksamhet och glädje över Annas mästerverk. Skoltiden präglar oss alla på olika sätt, men budskapet är tydligt, att bli sedd och skapa möten mellan alla i en grupp är, a och o för att människan ska växa, som stor eller som liten, i skolklass eller arbetslag. Fast dina erfarenheter varit så svåra har du vuxit om alla dina klasskamrater och blivit en mycket vis människa.

Comments are closed.