Så hamnade jag på SVD:s ledarsida

I vår släkt brukar vi dela upp ansvarsområden inför det stora julbordet. Uppgifterna lottas traditionsenligt ut redan i slutet av november. Alla önskemål hamnar på lappar och lapparna i en hatt som de sedan dras ur. Detta år kunde jag inte haft mer otur. På min lott stod det lussebullar. När vi pratar julbord hos familjen Hillerborg duger det inte med en påse gula från närmaste 7-eleven. Nä, hembakat är en självklarhet. Köttbullarna förra året kändes betydligt bättre, de låg både inom min tallriksmodell och intresseområde.

Eftersom jag avskyr bakning hade jag bara en sak i huvudet. Jag ville få någon annan att vilja ta över min bakuppgift, och det självmant eftersom det finns en viss julheder att försvara. Aldrig tidigare har någon valt att delegera eller bett någon annan göra det jobb man själv blivit tilldelad. Jag tänkte därför inte sänka mig så lågt att be någon göra min uppgift. Jag ville få någon att ”vilja” göra den åt mig.

Att skippa lussebullarna är förstås otänkbart eftersom de äldsta i släkten aldrig skulle rubba på en livslång tradition. Mina äldre släktingar har både ett större bullintresse och bakskicklighet än mig själv. Om jag kunde få någon av dem att självmant ta över min uppgift skulle min jul bli räddad. Mitt största problem var att alla släktens bullbakare var 80+. Äldre människor har en tendens att höra dåligt, vilket gör att det är svårt att nå dem via telefon. Mail eller SMS var bara att glömma. Min räddning skulle kunna bli det tryckta pappret.

Jag vet att morgontidningarna konsumeras glupskt där ute i stugans gnissligaste gungstolar. Jag vet också att tidningens ledare läses så noggrant att glaset i glasögonen riskerar att tunnas ur. Om jag skulle få någon av våra stora morgontidningar att framställa mig som en usel julbakare, skulle en chans finnas att en äldre Hillerborgare raskt skulle vilja ta över ansvaret från min to-do-list. Jag varvade mellan hopp och förtvivlan när jag fick klart för mig vad som var min enda chans.

Veckan efter skred jag till verket. Jag började undersöka och kartlägga vad DN:s och SVD:s ledarskribenter brukar skriva om, vad de verkar gå igång på. Jag läste ledare efter ledare, tidning efter tidning. En sen natt satt jag uppe och läste mellan två tidningshögar då jag fann en ledarskribent som verkade extra intressant. Jag fick upp ögonen för Sanna Rayman.

Sanna är en snabbtänkt och vass journalist som beskriver sig själv som barsk ideolog. Hon verkar ha en näsa för samhällsdebatt och politik. I hennes texter finns ofta inslag av allianspolitik. Ett intresse som skulle kunna bli min räddning om jag hanterade det på ett bra sätt. Men frågan blev förstås, hur skulle jag få Sanna att skriva om mig och mina bakkunskaper när hon främst skriver om politik? En ledarskribent kommer aldrig gå med på att skriva om mig om jag ringer upp. Jag var tvungen att lägga ut ett lockbete som hon inte kunde motstå.

För att matcha hennes vassa penna och snabbtänkthet bestämde jag mig för att göra en ”flash post”. Det går ut på att publicera ett inlägg på bloggen under en kort begränsad tid och sedan ta bort det. Tillräckligt lång tid för att journalister ska hinna få upp intresset. En ”flash post” blir som en fyr i havsmörkret för en hungrig och vaken ledarskribent.

Det gällde också att fylla inlägget med rätt innehåll. Med utgångspunkt i min kartläggning tänkte jag skriva ett inlägg där jag på något sätt kom in på allianspolitik samtidigt som jag förde in samtalet mot julbak. Jag vet sedan tidigare att privatisering är ett område som intresserar henne och bestämde mig för att skriva om apotek. Det fick bli att kombinera apotek med lussebullar. Jag zoomade in på lussebullens ingredienser och fick en idé. Det finns ett allmänintresse kring guld. Därav det gula guldet -> saffran -> en nyckelingrediens i lussebullar.

Nu var tiden inne. Jag satt sömndrucket framför datorn i tisdags morse och mina nervösa fingrar rörde sig klumpigt över tangentbordet. Inlägget publicerades som en ”flash post” mellan 8.00 och 9.00 den 26/8. En tid och dag då jag anade att Sanna satt på SVD redaktionen med morgonens tredje kaffekopp och letade inspiration till veckans viktigaste ledare.

Apotek och saffran var nyckelord för att fånga hennes intresse och samtidigt framställa mig som en okunnig julbakare. Med vetskapen att apoteken sålt saffran i årtionden drog jag till med ett uttalande som jag trodde skulle få uppmärksamhet. Det fick bli ”Lloyds Apotek ska nu bredda sitt utbud och ge sig in på saffrans- och senapsförsäljning…” Jag ville också försöka tända en gnista hos Sanna med något lite mer retligt. Det fick bli ”..vad är nästa steg, ska de börja sälja julmust och tomteluvor också?..”. Jag jobbade upp texten lite till, publicerade och en timme senare tog jag bort den. Sen var det bara att hålla tummarna.

Femtiotre timmar senare ringde telefonen. Det var mamma som ringde med en frågande stämma på rösten. Hon förklarade att hon hälsat på våra äldre släktingar och att mitt namn kommit upp till diskussion. De hade, till hennes förvåning, frågat varför hennes son verkar ha dålig koll på julbak. Mamma hade knappt hunnit säga något innan hon fått beskedet att jag inte längre skulle få ansvara för årets lussebullar. Denna uppgift hade i praktiken tagits över i samma ögonblick som morgontidningens ledarsida slagits upp. Det var slutdiskuterat innan diskussionen ens startat och mamma hade inte haft några direkta invändningar mot det hela.

När jag la på luren förstod jag att mitt lockbete hade gett resultat. Mina julbakskunskaper ifrågasattes på ett subtilt sätt i gårdagens ledare enligt plan (läs den här) och min jul är räddad!

5 Replies to “Så hamnade jag på SVD:s ledarsida”

  1. Det här är den mest overkliga bortförklaringen jag någonsin läst.

  2. Den som orkestrerar en sån här grej måste vara något utöver det vanliga!

  3. Genialiskt! Vet inte om du skojar med mig eller lär mig en läxa om media, kanske båda?

Comments are closed.