Supervalåret som blev tröttsamma valåret

Efter förra valet bestämde jag mig för att läsa på mer och hänga med i den politiska debatten, vilket jag också gjort. Mina röster den här gången kändes genomtänkta och bestämda, inga konstigheter. Vad jag däremot blivit förvånad över är den politiska kommunikationen.

Ju närmre valdagen vi kommit, desto enformigare har ledarsidorna blivit och desto tjatigare har debatterna blivit.

Ledarsidorna är så propagerande för tillfället att de skulle klaga även om motståndarsidans partiledare skänkte hela sina löner till välgörenhet. Vad gäller TV-debatterna har de blivit tjatigare och tjatigare. Eller är det samma debatt som spelas upp i alla kanaler? Som tittare har vi snart lärt oss vad alla partiledare upprepar när de får ordet.

Sist men inte minst, valaffischerna.

Många har skämtat om att budskapen verkar dragna ur en hatt och fastklistrade på affischer med random partilogga (med något undantag). Och det är faktiskt sant!

Jag växlade några ord med en DDB-kvinna häromdagen och vi hade båda noterat samma sak. Partierna slänger sig med budskap i stil med ”ja till skolan”, ”bättre äldrevård” eller ”fler jobb”. Man kan fråga sig om det finns någon motståndare överhuvudtaget till dessa budskap?

Det är en sak jag lärt mig under den här valrörelsen. Fyra veckor innan 14:e september går all politisk kommunikation in i ett papegoj-tjat. Det gäller alltså att bestämma sig innan dess, och sen SPRINGA till vallokalen när förtidsröstningen öppnar. Sen kan man lugnt zona ut veckorna fram till den 15:e september – då hoppas jag debatten återgår till det normala. 🙂