Konsten att dissa Ello

Att vara anti-svennebanan och framstå som ”det nya”, platsen där människor hänger som är något och förstått något före alla andra är alltid en tacksam position. Speciellt för uppstickare som vill utmana marknadens jättar. Det gäller oavsett om det handlar om den nya heta klubben, den nya restaurangen med svåruttalade namnet eller ett socialt nätverk på internet. I den sista kategorin hittar vi Ello, som på bara några veckor hajpats som ”Facebook-dödare” av vissa. Sajten startades som en reaktion på Facebooks namnpolicy som inte tillåter personer att använda sig av andra namn än sitt eget, vilket bland annat drabbade ett antal drag-artister.

Och lika snabbt kom motreaktionen. Artiklarna som går ut på att nej, den här tjänsten kommer faktiskt inte att döda Facebook – den här gången heller. Snabba men ofta relevanta analyser kring varför en social tjänst som bara funnits en kort tid inte kan ta död på gigantiska sociala medier-jättar med minst 10 år på nacken.

Ello är en gammal idé som har misslyckats förr” skriver Linus Larsson på Internetworld. ”Hajpen kring Ello missar det enda som är viktigt för sociala nätverk” skriver Mikael Zackrisson på Ziggy Creative Colony. ”Ello is no Facebook killer” skriver Mashable. ”Återigen, transparens people! Om man bara är tydlig så undviker man så mycket potentiell skit.” skriver Digge Zetterberg Odh om tjänsten här på resume.se.

Men för att fortsätta med restaurang-liknelsen så finns det ju plats för både nischade specialrestauranger med exklusiva menyer likväl som snabbmatsrestauranger med franchise-koncept och stordriftsfördelar. Det svåra är förstås att utifrån några besök på en liten kvarterskrog avgöra om dess koncept håller för att skalas upp och etableras på en internationell marknad. Det är ibland det som görs med nya sociala nätverk som fortfarande är i beta-version. Att kalla något ”Facebook-dödare”, ”Spotify-dödare” eller liknande handlar i första hand om positionering och att beskriva för omvärlden vilken sorts tjänst det rör sig om. I Ellos fall finns ett tydligt anti-etablissemang och integritetsvurmande med i leken vilket är tacksamt för många medier att rapportera om, då kritiken växer mot de stora it-jättarna när det gäller övervakning och användarnas exponering gentemot annonsörer. Samtidigt har Ello tagit in riskkapital vilket gör att investerarna förväntar sig lönsamhet och att så småningom antagligen sälja bolaget.

Linus Larsson och Mikael Zackrisson är båda inne på ett viktigt spår i sina inlägg när det gäller vår relation till olika sociala medier. Vi går dit användarna finns, och när en tillräckligt stor (eller trendig) massa uppstått hos en tjänst drar den till sig ännu fler. Men det är lätt att glömma att även Facebook och Twitter varit små startups med bara något hundratal beta-användare en gång i tiden. Få skulle under våren 2004 vågat säga att Facebook skulle bli ett globalt nätverk med mer än en miljard användare och att merparten av svenska folket så småningom kommer att bli medlemmar där. Det är helt enkelt lättare att dissa en tjänst som Ello än att hitta ett nytt Facebook.

(Jag är fullt medveten om att även det här inlägget ingår i mediedramaturgin kring hajpen av nya tjänster. Det är inte lätt att vara unik.)

Ello

One Reply to “Konsten att dissa Ello”

Kommentera