En stinkande normbomb

Det känns så viktigt att skriva om Quinnspiracy, #gamergate, Feminist Frequency och situationen för kvinnor i spelbranschen. Det har gnagt i mig under så många år, både som spelare som tvingas välja mellan ett antal stereotypa machomän till karaktärer i de spel jag spelar (om det ens finns ett val), men kanske framförallt som en mer passiv konsument av de spelnyheter som når fram i mitt flöde. Ibland handlar spelnyheterna om mer positiva saker som utvecklingen av e-sport och turneringar eller utvecklingen och framgångarna bakom svenska Dreamhack. Men senaste tiden har det bara gnagt. En olustig känsla som bara växer, och som inte direkt stillas av att även fotbollsvärlden brottas med en liknande kultur (Läs om hur Nyheter24-skribenten Irena Pozar blev hotad när hon kritiserade Zlatan-dokumentären).

Det verkar finnas en armé av misogyna haters därute, och deras livsnäring, själva essensen i deras skapelse, är provokationen de känner när någon kritiserar deras bubbla – spelens värld. En värld som ofta är uppbyggd med en stark manlig blick, och med perifiera kvinnliga karaktärer långt ifrån Bechdel-nivå.

Anita Sarkeesian (Foto: CC BY-NC-ND 2.0)

Anita Sarkeesian, Brianna Wu och andra kvinnor i spelbranschen håller en fana som kräver så mycket mod och styrka att bära att jag inte förstår hur de orkar. Sedan länge driver Anita Sarkeesian Feminist Frequency, en webb-tv-serie som fokuserar på kvinnors representation i popkulturen. Hennes analyser och kritik av hur kvinnor representeras i datorspel har upplevts så provocerande att hon fått ta emot uttalade hatkampanjer, hackerattacker och dödshot. Häromdagen ställde hon in en föreläsning vid Utah State University på grund av de hot som riktats mot henne, samtidigt som polisen inte kunde garantera hennes säkerhet.

Det här är tyvärr inget nytt för Sarkeesian. Förra året kritiserade hon att den nya konsollen Xbox One lanserades utan en enda kvinnlig spelkaraktär och fick även då en hatstorm riktad mot sig. Vi pratade om det i podcasten Maktministeriet vid tillfället. Lyssna på avsnittet här.

#Gamergate är forfarande i full blom, på ett sätt kanske man kan säga att det alltid varit det. Både svenska och internationella aktörer inom spelbranschen har dock gjort gemensamma upprop mot hatkampanjerna och försökt belysa problemet på många sätt. Det är i alla fall ett ljus i mörkret. Ett annat ljus i mörkret är att det här hatet faktiskt flyter upp till ytan som den stinkande normbomb det är. Att vi ser det och kan agera på det. Och jag tycker det sker i allt fler sammanhang. Jag har tidigare skrivit om hur jämställdhetsfrågorna även blivit viktigare i startupvärlden. Pete Warden skriver om hur nördkulturen håller på att förstöra Silicon Valley, när de som förut var underdogs behållit attityden men vunnit makten. I inlägget sätter han fingret på något som vissa personer inom tech och spelvärlden har gemensamt. Synen på sig själva:

”We got where we are by ignoring outsiders and believing in ourselves even when nobody else would. The decades have proved that our way was largely right and the critics were wrong, so our habit of not listening has become deeply entrenched. It even became a bit of a bonding ritual to attack critics of the culture because they usually didn’t understand what we were doing beyond a surface level.”

Uppdatering:
Här är en infografik över hur spelvärlden ser ut i USA när det gäller bland annat könsfördelning. Hämtad från ESA (pdf-fil).

Gentrifieringskaos på fotbollsplanen

Janne Josefssons hatobjekt nummer ett – Södermalm, brukar ofta beskyllas för att i princip bara ge plats åt kulturskribenter, låtsas-DJs och halva Twittereliten. En isolerad ö där ”alla” är medelklass och har samma livsstil. Men det är inte bara Hornstulls invånare som klagar på att gentrifieringen gått för långt, du vet när nyinflyttning och nybyggen höjer statusen på ett område så att de som bodde där från början trängs ut till förmån för personer med högre inkomster. De senaste åren har fenomenet med gentrifiering blivit ett problem för San Francisco stad.

Förut var programmerarna i Silicon Valley fullt nöjda med att sitta ute i Menlo Park, Mountain View eller Palo Alto med sin Jolt cola och lägga hela sin vakna tid bakom en skärm i nåns vardagsrum för att bygga ”nästa Google”. Nu krävs mer för att tillgodose en nördkultur som inte bara börjat betraktas som näringslivets vinnare, utan också blivit ett ekonomiskt nav med mängder av nyblivna exitstinna entreprenörer redo att spendera eller i alla fall upprätthålla en livsstil som lämnar avtryck. Kraven på tillgång till utbud och nöjen från unga startup-människor har lett till lite av en massinflyttning till San Francisco, både för it-företagen och människorna. Twitter har till exempel placerat sitt huvudkontor i kanten av Tenderloin, ett av stadens ruffigaste områden, i utbyte mot skattelättnader från staden San Francisco som gärna ser att statusen på området höjs.

Det här har lett till protester från invånarna. Utvecklingen har fått hyrorna i staden att skena och San Francisco betraktas nu som en av USA:s dyraste städer att leva i. Inflyttningen leder också till sociala problem. Ett exempel som fått stor uppmärksamhet är när ett gäng vuxna personer ”kör bort” några ungdomar från en fotbollsplan i området Mission, med hänvisning till att de betalat för att använda planen. Ungdomarna säger att de alltid spelat på den planen och att det aldrig kostat några pengar. Det visar sig att San Francisco Parks and Recreation (motsvarande stadsdelsförvaltningen antar jag) har infört ett avgiftssystem relativt nyligen och alltså gjort det svårare för vem som helst att använda planen, till förmån för den som har råd. Det hjälper inte att en av de vuxna har en Dropbox-tshirt på sig och att hela gänget verkar jobba på startups.

I det lilla är händelsen bara en liten dispyt, som dessutom verkar ha hanterats ganska bra i slutändan, men i det stora bekräftar det den uppdämda frustrationen över ”IT-folk” som kommer och tar över San Francisco. Videoklippet från händelsen har blivit till ytterligare en gnista i de motsättningar som skapats i staden på senare år. Samtidigt är förstås startupvärlden viktig för både staden och området. Det skapar många nya jobb och det för in nytt välkommet kapital i finanskrisens spår.

[youtubeplay id=”awPVY1DcupE#t” size=”large”]

Retoriken kring övergreppet

Det var djupt störande att läsa om de övergrepp som skett inom ramen för Big Brother-produktionen förra veckan. Krishanteringen från kanalens sida gav dessutom ett orutinerat och omdömeslöst intryck, vilket är konstigt med tanke på hur många år Big Brother producerats i Sverige. Det går att hävda att det borde funnits en bättre beredskap. HannaPee beskriver allvaret i händelsen på ett bra sätt.

Det är lätt att göra billiga poäng genom att skärmdumpa kvällstidningssajter, men just den här gången blev det så tydligt hur även rapporteringen kring övergreppet i Big Brother-huset reproducerar de värderingar det härstammar från. Are you not entertained?

Big Brother och Paradise Hotel på Aftonbladet.se

Skärmdump från Aftonbladet.se.

Webbsverige behöver mer Kiss and Tell

Hela det politiska Sverige började vädra karriärblod häromdagen när detaljerna från Daniel Suhonens nya bok Partiledaren som klev in i kylan dök upp i media. Författaren själv har ivrigt ställt upp i intervjuer med de största svenska medierna och berättar utförligt om tiden med Håkan Juholt som socialdemokratisk partiledare (och hans egen roll som talskrivare och vad det verkar självutnämnd mastermind). Han tar verkligen till brösttoner och kallar det som hände Juholt för ”Vår tids mord på Ceasar”. Dagens Samhälles debattredaktör Andreas Henriksson konstaterar på Facebook att ”Det borde skrivas fler böcker i den här politiska ”kiss and tell”-genren i Sverige”.

Jag håller med honom, och även om den House of Cards-älskande delen av min hjärna gillar att få ta del av rävspelet och makthungern i den politiska världen, är jag minst lika intresserad av vad som händer bakom kulisserna på några av de mest sönderkramade företagen i Sverige – startupbolagen.

Hos bransch och affärstidningar lyfts ofta framgångsrika entreprenörer fram, och alla älskar en vinnarstory. Berättelsen om Mojang, Klarna, Skype och Spotify återanvänds och skapar tillsammans en nästan mytisk dimension kring det svenska it- och webblandskapet. Men få verkar vilja hänga ut konkurrenter i branschen, eller tidigare samarbetspartners, på samma sätt som i den politiska världen. Kanske ligger skillnaden i att det handlar om ekonomisk framgång och inte politisk makt, och att skiten riskerar att sprätta även åt det egna hållet när väl fläkten sätts igång. Samtidigt finns det otroligt mycket att lära av att inte bara analysera hur vinnarna lyckats, utan också hur förlorarna misslyckats.

Visst bevakar bransch- och affärspress många av de aktuella it-bolagen och berättar om både misslyckanden och ibland även lite mer intrikata avslöjanden. Men det är sällan som de inblandade personerna själva väljer att berätta sin story (som Daniel Suhonen gör i sin bok).

Det behövs en motvikt mot rena hyllningssajter som Swedish Startup Space. Vilken entreprenör skriver en ”Entreprenören som klev in i kylan”-bok (eller blogg)? Vem har råd att göra det?

Män som hatar journalister

Mats Qviberg på Twitter

Det finns personer och aktörer i samhället som verkar tycka sig stå ovanför lagen, eller i alla fall ser sig som onåbara. Ett intressant exempel fick vi igår när Mats Qviberg gick till twitterattack mot SvD och näringslivsjournalisterna Carolina Neurath och Patricia Hedelius. Qviberg har tidigare hotat med att stämma SvD och hans jurister försöker även få Ekobrottsmyndigheten att lägga ned sin utredning kring HQ-härvan.

I en intervju med Dagens Media säger Qviberg bland annat:

”Olle Zachrison gick ut och sa att jag inte kommer att kunna hindra SvD från att granska mig men då sa jag till honom att ”du har missupfattat situationen, det är inte ni som granskar mig utan jag som granskar er”. De tror att de sitter på så höga hästar och när jag var försvagad hade de väldigt mycket makt.

”De här tjejerna (Carolina Neurath och Patricia Hedelius, reds anm.) tror jag inte är några ”rocket scientists”, att köra om dem kan inte vara så svårt.”

”Det är inte okej att göra livet surt för en person i min ställning. De har ingen rättighet att göra det. Ska jag bara hacka i mig all skit som står i Svenska Dagbladet?”

Och på Mats Qvibergs Twitterkonto finns det ännu fler citat att hämta:

Personligen är jag nästan mindre intresserad av vem som har rätt eller fel i härvan. Sista kapitlet i den här historien är inte skrivet än, men det som är värt att lyfta fram är tonläget som används av Qviberg och hur självbilden hos finansvärldens elefanter spelar fritt utan en slipad pr-avdelning så långt ögat kan nå. Mats Qviberg säger sig stå för transparens, och kanske är hans nystartade Twitter-konto ett bra exempel på det. Synd bara att det visar honom från den sämsta möjliga sidan, en sida han dessutom själv kontrollerar.

Det är möjligt att polarna i finansbranschen delar ut ryggdunkar för hans agerande, men det är inte de han måste övertyga om sin oskuld.

Moralpanik och spelkänsla

The Last Of Us spelbild

I en tid när svenska spelbolag skördar framgångar och där Mojang är den gigantiska kronan på verket av en rad framgångsrika svenska spelbolag (DICE och King är två ytterligare exempel) tycker jag det är intressant att rycka liv i den gamla hederliga frågan om hur spelen egentligen påverkar spelarna. Den urgamla tesen från moralpanikens väktare är ju att vi blir våldsamma av att spela krigsspel och stadsplaneringskonsulter genom att spela Sim City. Eller?

Axel Bruér har precis skrivit klart sin magisteruppsats inom kommunikationsvetenskap. Den tar avstamp i den kommersiella spelvärlden och heter kort och gott: Mellan digitala och fysiska världar: En utredning av immersionens och realismens retorik i kommersiella datorspel.

Jag ställde några frågor till Axel för att försöka få reda på hans syn på det här med spelens påverkan, och kanske även hur spelen fungerar som arena för varumärken och företag. Hans svar om hur handkontrollen eller tangentbordet gör oss fysiskt sammanlänkade med det som händer i spelvärlden tycker jag är intressant.

Axel Bruér (Foto: privat)

Vad handlar din uppsats om?
– Min uppsats handlar kort och gott om hur moderna spel påverkar oss. Min hypotes, så att säga, var att ta med realism och immersion (den abstrakta känsla av hänförelse som gör att vi rycks med i spelet) i leken som funktioner i spel som påverkar den som spelar.

Varför tycker du att området är intressant?
– Jag har egentligen alltid varit intresserad av spel och debatten om spel. Jag är ju liksom uppväxt under Nintendos och Segas guldålder och därmed också i videovåldsdebattens efterdyningar där det diskuterades friskt över vad våldsamma spel gör med oss. Och jag kan ju tycka att det finns något märkligt i den här debatten, för trots att jag minns hur det här stöttes och blöttes under nittiotalet så fortsätter man att diskutera våldsamma spels effekter än idag. Skillnaden nu från då som jag upplever det är att man i högre utsträckning pratar om spelens realism och verklighetstrogna grafik, som att den tekniska utvecklingen per automatik gör att vi mer och mer börjar sudda ut gränsen mellan virtualitet och verklighet.

Vad har du kommit fram till?
– Realism är egentligen mer komplicerat än vad vi vill ha det till. Realism är inte bara ett mått på något som grafiskt liknar vår egen verklighet, även om realism någonstans måste utgå från vår uppfattning av verkligheten. Realism kan också vara något som gör att jag som spelare upplever att jag får möjlighet till att utföra ungefär samma handlingar som jag också har möjlighet till att göra i min fysiska värld. Men realism kan också argumentera genom att vissa personer, situationer eller händelser skildras och värderas så som spelaren värderar det här i verkligheten.

– Jag menar också att immersion är någonting som är ganska unikt för spelet som medium. Vi har ju ett fysiskt användargränssnitt som till exempel en handkontroll för att styra spelet och så har vi det som utspelar sig på skärmen. Det har jag till exempel inte när jag ser på en film eller läser en bok. Vad immersion gör är att den suddar ut länken mellan mig och skärmen. Jag kan se hur mina rörelser på kontrollen speglar sig på skärmen och att jag också måste agera genom att göra vissa knapptryckninar för att sparka på en boll på skärmen eller för att hoppa över en klippa i rätt ögonblick. Det gör att jag som spelare kan ”meduppleva” det som sker på skärmen och någonstans införliva det virtuella till mina egna erfarenheter. Varför ska jag till exempel åka till Venedig för att se hur Venedig ser ut – jag har ju redan varit där i Assassins Creed 2?

– Jag tror därför att immersion är det som gör att jag som spelare liksom identifierar mig med det som sker på skärmen och att immersion också är det som möjliggör att vi överhuvudtaget kan känna att något är realistiskt i spel, samtidigt som realism är mer än bara grafik.

Vilken möjlighet har egentligen spelen att påverka människors beteende i köttvärlden?
– Jag tror att spel har större potential till att påverka oss än vad vi vill erkänna. Jag tycker att frågan om grafiskt våld tyvärr har fått oförtjänt mycket plats i media. Vi konsumerar spel för underhållning i grund och botten. Att vi gör det gör det svårt för mig att tänka att spel skulle göra oss till våldsverkare. Vi går ju till exempel inte och blir bönder för att vi har spelat Farming Simulator.

– Men eftersom att vi hela tiden ”jagar” det som ger högst grad av underhållning, tror jag snarare att en möjlig konsekvens av grafiskt våld är att vi i så fall blir mer likgiltiga inför olika våldsamma situationer. Men att vi i så fall blir likgiltiga inför vissa situationer är för mig inget som är unikt för spel, utan det har nog mer med vårt behov av underhållning att göra, och där lämnar man egentligen diskussionen om spel.

Hur tror du vi kommer använda och se på spelandet i framtiden?
– Jag tror att det finns många användningsområden för spel i flera branscher, inte minst tror jag att spel får större genomslag inom opinionsbildning och public relations (MSBs spel Isstormen är ett exempel). Så jag tror att fler företag kommer att få upp ögonen för spelens genomslagskraft, inte allra minst eftersom att du kan nå ut till stora målgrupper som normalt sett inte intresserar sig för politik eller samhällsfrågor. Spelet America’s Army har till exempel ca nio miljoner användare.

– Rent tekniskt sett tror jag att bärbart spelande kommer att bli större. Bärbart spelande är ju givetvis redan stort, men eftersom att fler och fler både har smartphones och surfplattor tror jag att spelen kommer att nå ut till många fler människor som tidigare inte har haft något intresse för spel. Spel har i viss mån redan gått från fulkultur till finkultur så jag tror att det därför blir mer socialt accepterat att spela men framför allt också att prata om spelande, vilket gör spel ännu mer relevant inom marknad och kommunikation.

FOTNOT: Bilden i toppen av inlägget är från spelet The Last of Us som fått många utmärkelser. Vissa kallar det för det bästa spelet som någonsin gjorts, mycket tack vare dess drivande story. Det har även fått positiva omdömen för skildringen av relationen mellan spelets två huvudpersoner Joel och Ellie . Samtidigt har debatten blossat högt den senaste tiden kring hoten och trakasserierna mot bloggaren och debattören Anita Sarkeesian som bland annat kritiserat spelvärlden för dess skildring av kvinnor. Jag planerar att återkomma till spelvärldens problem med jämställdhet i kommande inlägg. 

21 bra inlägg från SR:s superanvändare

En av de mest udda jobbtitlarna jag haft är sociala medier-korrespondent på Sveriges Radio. Under en spännande tid arbetade jag i redaktionen för experimentprojektet och nyhetskanalen Alltid Nyheter i Sveriges Radio och använde sociala medier för research, dialog och rapportering. Under tiden i radiohuset blev det tydligt hur många nytänkare som fanns inom företaget. Både före och efter mitt uppdrag har jag försökt hålla koll på utvecklingen som pågår inom public service när det gäller användningen av webben som journalistiskt verktyg, något som förenklas av medarbetarnas ofta transparenta dialog i öppna kanaler.

Jag har tidigare beskrivit hur Twitter nästan har fungerat som ett intranät för Sveriges Radio där redaktioner och enskilda anställda utbyter erfarenheter och tips helt öppet mellan kanaler, program och platser.

De senaste två dagarna har Sveriges Radio samlat den egna personalens ”superanvändare” inom sociala medier (cirka 100 personer, vilket enligt uppgift motsvarar var 12:e anställd) för en tvådagarskurs, och precis som vanligt går det alldeles utmärkt att fånga upp en del smartheter på Twitter.

Här nedan är ett urval av intressanta tweets, konferensen pågår några timmar till och du kan följa diskussionerna här

 

 

I väntan på att maskinerna tar över

Obemannade bilar, flygplan, drönare och andra fordon är en inga nyheter. Inom några år får vi vänja oss vid förarlösa fordon i trafiken (finns ju redan hos Google) och inom militärflyget har redan drönarkriget pågått i många år. Men när dessa fordon börjar uppträda i flock, då börjar i alla fall jag känna hur singulariteten väntar runt hörnet och jag gör mig redo att äta Matrix-pillret, gå under jorden och vänta på att maskinerna ska ta över. Antagligen är det i den digitala världen som de första tecknen på articifiell intelligens kommer att uppstå först, men när de svärmande fordonen ger en föraning om hur framtiden skulle kunna se ut blir det både imponerande och samtidigt lite skrämmande.

Amerikanska flottan har till exempel skapat en friggin båtsvärm med obemannade båtar som ska kunna cirkulera kring ett ”moderskepp” för att försvara det.

På Stanford har forskarna skapat minirobotar som tillsammans kan skapa formationer och utföra uppgifter med ett slags kollektivt robot-medvetande.

Och en gammal klassiker är de flygande robot-drönarna som med sitt surrande drar tankarna till insekter i flock – redo att attackera.

Jag tränar alltså duger jag?

Suntoo Watch

Det är lopptätt så här års. Sommar och höst innebär stora möjligheter för den hugade att stoltsera med tävlingsresultat i sociala medier. Göteborgsvarvet, Stockholm Hel-, halv- och kvartsmarathon, Malmö halvmarathon, Malmömilen, Midnattsloppet och The Color Run är bara några av alla de lopp som arrangeras med sammanlagt hundratusentals löpare varje år. Den svenska löparboomen har fortfarande full fart framåt verkar det som.

Fredrik WassI helgen deltog jag i terrängloppet Tjur Ruset (till skillnad mot Tjurruset) på det gamla regementesområdet Ing1 utanför Södertälje. Samtidigt som jag funderade på med vilken vinkel jag skulle ta bilderna till den obligatoriska Instagram- och Facebookuppdateringen efter målgången slogs jag också av den kollektiva effekten av att mina flöden fylls av data och information från människor som för 20-30 år sedan betraktats som elitmotionärer, men som nu ofta är heltidsarbetande småbarnsföräldrar som ”bara tränar för skojs skull”. Dessa människor levererar dock prestationer och resultat på en nivå långt över Gumping-nivå om en säger så. Kvällen innan stod jag på en fest och pratade med ett par som sprang eller cyklade till jobbet i princip varje dag (15km enkel väg) och siktade på att göra en svensk klassiker tillsammans.

Vad gör det med oss att se bekanta vara missnöjda med sina toppresultat på milen eller ett marathon? Vad gör det med oss att faktiskt tycka att det är rimligt att ägna sig åt träning på en nästan nedbrytande nivå (i alla fall de som presterar uppåt elitresultat) och samtidigt förväntas sköta jobb, relationer, familj, barn och dessutom ha ett socialt liv?

Jag tycker så här:

  • Å ena sidan är det ganska vettigt att det anses bra att träna, och att folk gärna visar upp sina prestationer i sociala medier, om inte annat för att peppa sig själva (den kategorin tillhör jag själv). Det kan säkert skapa någon form av positivt grupptryck som gör att fler blir intresserade och det skapas en norm där regelbunden träning anses naturligt och ej som ett avvikande beteende.
  • Å andra sidan gör just benägenheten att bara publicera saker som utmärker sig eller avviker från den grå vardagen att flödet fylls av prestationer, oavsett om det är sluttider på långlopp, din fantastiska semester eller den där härliga middagen du var på. När vi sen skapar vår bild av omvärlden och vad våra vänner och bekanta sysselsätter sig med blir det som en dopad eller upphöjd version av verkligheten där ”ställtiden” mellan aktiviteterna sällan får plats. Den som inte gör något alls tenderar att heller inte berätta om just det. Duger jag om jag INTE tränar?

Ganska länge tyckte jag det var störande med folk som skröt om sina prestationer på nätet, men för en tid sedan har jag försökt tänka om. Jag tänker att den som själv mår bra av att berätta för andra om sin träning eller sina resultat gott kan göra det. Whatever makes you happy liksom. Och jag själv velar mellan att checka in på gymmet och att komma på mig själv med att träna flera gånger utan att ens instagramma det. Crazy, jag vet.

Tjurruset

 

We’re the kids in America

Svenskar brukar ofta betraktas som ett folk med bra koll på omvärlden, speciellt USA. Vi är relativt högutbildade, har goda (om än ibland överskattade) kunskaper i engelska och många vittnar om det positiva bemötande du får om du presenterar dig som svensk i USA. Vi konsumerar amerikansk populärkultur like there’s no tomorrow och kan pricka in humorreferenser likväl som nyhetshändelser i ett samtal med en amerikan, trots att vi inte bor i landet. Men det finns också stora luckor i vår uppfattning om det stora landet i väst.

San Francisco skyline
San Francisco (Foto: Fredrik Wass)

Efter ha bott i och besökt USA ganska många gånger blir jag bara allt mer överväldigad av hur lite jag faktiskt förstår av det amerikanska samhället. Samma sak med språket. Ju mer jag lär mig desto mer förstår jag att jag inte kan. Hur sociala situationer fungerar och hur det till exempel fungerar på en amerikansk arbetsplats är långt ifrån tydligt och enkelt att förstå. Och den svenska konsensuskulturen krockar ganska snabbt med vad jag upplever som ett hierarkiskt arbetsklimat där arbetsvillkoren gör att du behöver agera mer som konkurrent än medarbetare med dina kollegor.

Jag tänkte på allt här när jag läste den här artikeln av Sam Barnett, entreprenör och grundare av den brittiska startupen Struq. Han skriver om hur det gick till när han skulle starta upp verksamhet i USA och behövde rekrytera folk. Hur han blev imponerad av amerikanernas självsäkerhet och ibland överdrivna beskrivning av tidigare erfarenheter (vilket bland annat kostade honom en felrekrytering). Hur företagets amerikanska konkurrenter i sin marknadsföring berättade om funktioner i sina tjänster som låg långt före Struq (men som sen visade sig mest vara tomma ord och inte fungera i praktiken), och hur globala varumärken som inte har närvaro i USA sällan imponerar på de amerikanska kunderna, om de ens har hört talas om dem, trots att de kan ha miljardomsättning och vara stora aktörer inom sina respektive områden.

”US people are far better at selling themselves than their British counterparts. British culture means that people are generally self-depreciating, understated and reserved. This cultural difference blindsided me and wasted a lot of time and money. Whatever country you’re in, always hire objectively for the values and attributes that make the people in your business successful.” skriver Sam Barnett.

När jag pratar med min vän Björn Jeffery som är vd på Toca Boca, en spelstudio med försäljning i 160 länder, beskriver han liknande erfarenheter, saker som han även berättat om i intervjuer, här hos tidningen Chef. Toca Boca har kontor i både Sverige och USA vilket skapar utmaningar som är större än bara tidsskillnaden.

”Det är krångligt att få folk i USA att förstå att jag verkligen är intresserad av vad de tycker. Jag frågar inte för att de ska validera min idé, utan för att jag vill höra vad de tycker. Det är svårt att förklara begrepp som förankringsprocesser och beslutsångest för amerikaner.” säger Björn Jeffery till Chef.

We’re the kids in America på fler än ett sätt. Min största insikt är att bara för att jag behärskar språket hyfsat och har plöjt x antal amerikanska tv-serier, filmer, sitcoms och SNL-avsnitt sedan barnsben så betyder det inte att jag VET. Ska jag göra något annat än turista i USA måste jag förstå vad som driver människor, vilka rädslor de har och vad det betyder när de säger en sak och jag inte uppfattar att de menar något annat. Och framförallt måste jag vara på plats.

Samma sak gäller förstås omvänt: 15 Things An American Learns About Sweden After Moving There (från Buzzfeed).