99 problems but the reporter ain’t one

I fredags publicerade Aftonbladet sitt interna dokument Aftonbladetrapporten, en innovationsrapport sammanställd av 7 egna medarbetare på uppdrag av chefredaktör Jan Helin. Rapporten blev snabbt en snackis på Twitter och en bild av Aftonbladet som en toppstyrd, cheföverlastad och reaktiv organisation målades upp. Att många beslut tas på magkänsla samtidigt som många medarbetare eftersöker mer mätning, data och it-stöd i både det operativa och strategiska arbetet blir också tydligt.

Reporter-rollen beskrivs som viktig och en stor del av Aftonbladets själ, men den är hårt ansatt med höga leveranskrav, otydliga krav från flera chefsled och en otydlig förväntan om sociala medier-närvaro och uppföljning av publicerat innehåll. Aftonbladetrapporten beskriver också medarbetarnas förväntan på modernt ledarskap, något som inte bara tidningsredaktioner kan ta till sig och lära sig av.

Samtidigt är ju Aftonbladet en framgångssaga på många sätt och uppenbarligen gör både enskilda individer och organisationen som helhet många saker helt rätt, speciellt när man jämför med konkurrenterna. Men rapporten kändes inte fokuserad kring att beskriva de saker som fungerar bra och kan utvecklas, utan snarare ligger fokus på den interna frustrationen med ett problemorienterat anslag. Kanske kommer dokumentet fungera lika mycket som en ventil, en känsla av att ”nu äntligen har vi fått säga hur det egentligen är” för alla de medarbetare som medverkat, än en strategi för framtiden.

Jag har läst hela rapporten och lyfte ur sex korta men tänkvärda citat som fångar in några av de insikter som framgick efter de nästan 100 medarbetarintervjuerna.

1. ”En ”lagom” gruppstorlek enligt amerikansk forskning för en person med ansvar anses vara åtta till tio personer. Samma matematik på Aftonbladets nyhetsredaktion visar alltså att det går exakt två anställda per chef.”

2. ”Mjukvaran tar över även hos oss. Vi behöver inom kort vara ett onlineföretag som distribuerar – bland annat – nyheter. Och når vi inte det målet riskerar vi att gå under.”

3. ”Att vara snabbast är en sårbar position i det nya medielandskapet där ”breaking news” blir virala i sociala medier långt före etablerade medier snappar upp dem.”

4. ”Användarna vill ha det bästa. De har inte tålamod med appar som tar flera sekunder att ladda eller annonser som är för inkräktande. Lojaliteten till varumärken kommer i andra hand.”

5. ”Vi stannar aldrig upp och mäter hur många som avinstallerar appen eller en skickad flash, i frustration över att de ansåg sig få en irrelevant nyhet för mycket.”

6. ”Om vi tror att vi ska kunna vara där folk är måste vi ha folk som passar in. Vi har inte verklighetskontakt alla dagar. Och då pratar jag inte om Twitter.”

Även om författarna till rapporten inte säger att den ska ses som en plan för framtiden, utan istället beskriva nuläget, ger de ändå efter varje kapitel ett antal rekommendationer på förändringar som Aftonbladet borde göra utifrån den beskrivna bilden. Rapporten utgår i stor utsträckning från hur det ser ut i nuläget på Aftonbladet. Frågan är vad som skulle hända om en extern grupp tog sig an att beskriva organisationen? (något som författarna också reflekterar över i avslutningsorden). Min känsla är att det skulle bli mindre fokus på problem eller fördelar med specifika lösningar och diverse oskrivna regler, och mer fokus på bakomliggande drivkrafter och motivation hos både medarbetare och chefer. Samt en tydligare utblick mot omvärlden och Aftonbladets roll gentemot läsarna.

Så här skriver Aftonbladets chefredaktör Jan Helin om den publicerade rapporten.

Foto: Patrick Strang (CC-licens).

One Reply to “99 problems but the reporter ain’t one”

Kommentera