Får klimatskeptiker hjälp av media?

Runda Bordet SVT

Vi har nått en tipping point när det gäller de globala miljöfrågorna. Klimatskeptikerna får allt mindre utrymme inom både vetenskap och politik, samtidigt som samtalet om hur vi ska lösa energiutmaningarna i framtiden allt mer handlar om ny teknik och nya möjligheter snarare än domedagsprofetior och ett problemorienterat synsätt. Det var några av slutsatserna som kom från SVT:s nya samtalsprogram Runda bordet som hade premiär igår kväll.

”Hur är det ställt med klimatet – finns det hopp eller rusar vi mot vår undergång? Varför händer så lite? Vem borde göra vad? Hur lång tid har vi på oss? Gäster: Olof Persson, vd och koncernchef Volvo, Karin Bradley, bitr. lektor hållbar stadsutveckling KTH, Johan Rockström, professor i miljövetenskap och föreståndare Stockholm Resilience Centre, Gustaf Arrhenius, professor i filosofi och vd Institutet för Framtidsstudier samt Annika Jacobson, chef Greenpeace Sverige.” (från presentationen av första avsnittet)

Den namnkunniga panelen tog sig an de stora frågorna på ett både respektfullt och tillgängligt sätt. Det fanns även en sak jag reagerade extra mycket på. Det var när diskussionen handlade om vår förståelse som befolkning för de förändringar som är nödvändiga för att lösa klimatfrågorna. Johan Rockström från Stockholm Recilience Center sa något som fick mig att haja till (fritt transkriberat):

”Vi tenderar till att i media porträttera det som att antingen är man för eller emot att människan orsakat klimatförändringarna. Men det är mycket mer komplicerat än så. Media sätter ofta en förnekare mot en klimatforskare och så blir det bilden som gäller. Men när man gör en SIFO-undersökning i Sverige så litar ungefär 75 procent av befolkningen på forskningen och är helt övertygad om att människan orsakar klimatförändringarna och vill ha politiskt ledarskap. Samma sak i Tyskland och i Storbritannien. Och kan ni tänka er, i Kina är siffran 92 procent, Indien 91 procent och Brasilien 90 procent. I USA 66 procent. Medvetenheten hos medborgarna är mycket högre än journalisterna porträtterar det som.”

Risken med det här är enligt Johan Rockström att politikerna inte vågar ta tuffa klimatbeslut, eftersom de tror att befolkningen är mer kluven till frågan än den egentligen är. Det bromsar utvecklingen.

”Politikerna tror att det det finns omedvetenhet och brist på engagemang. Men i verkligheten finns ett jättestort mandat att agera. Det finns en tipping point i termer av engagemang.” (säger Johan Rockström i programmet)

Johan Rockströms utläggning pekar på något väldigt intressant inom det journalistiska hantverket, nämligen att hela tiden ge utrymme för ”den andra sidan” eller ”den andra parten”, oavsett hur marginell denna åsikt eller rörelse är. Rent dramaturgiskt blir en fråga enklare att presentera om det går att hitta en konflikt. Utgångspunkten är att om en politiker, företagsledare, forskare eller annan makthavare uttalar sig måste det finns en motpart som inte håller med och som måste ges utrymme för att balansera artikeln, inslaget eller reportaget. I de flesta fall är det här givetvis helt i sin ordning och den dag journalistik slutar vara ifrågasättande och kritisk förlorar den både sitt värde och sin relevans. Däremot går det att diskutera hur mycket utrymme olika parter ska ges tycker jag.

Det finns några andra områden där det här fenomenet förekommer, och där det tycks lika svårt att hantera inom journalistiken, till exempel jämställdhet och invandring. Grundlösa åsikter ställs mot vetenskapliga bevis som att båda har samma vikt. Fenomenet gör att medias bild av vad ”folk” tycker i en fråga eller en situation ger ett splittrat intryck när det i verkligheten kan råda samsyn hos en stor majoritet. På samma sätt försvinner frågor där konflikt saknas ut från de stora politiska debatterna. Det skedde till exempel med nätintegritet och försvarsfrågor i den senaste valrörelsen. De större partierna hade en samsyn och konfliktlinjen låg helt enkelt inom andra frågor.

One Reply to “Får klimatskeptiker hjälp av media?”

Kommentera