5 saker som är så hösten 2014

1. Operera in RFID-chip i handen

”Alla” gör det. Inget vet riktigt vad det ska vara bra för. Men det är i framkant. (även om det var i framkant redan 2011 också. Och 2005).

2. Prata om ”disruptive innovation”.

Vad är det ens? Har du skapat en produkt eller tjänst som helt skapat en ny marknad eller dödat en gammal (typ Iphone/App Store eller Blocket)? Nej, tänkte väl det. Innovationer som är disruptiva på riktigt finns det inte gott om, och frågan är om det ens är relevant för vanliga företag, organisationer och myndigheter att prata om att skapa disruptiva lösningar? Utveckling och innovation är förstås superviktigt i de flesta verksamheter. Men disruptiv? Digges rapport från SIME säger en del om floskeltätheten på svenska konferenser.

3. Mailen är död. Leve mailen.

I fem års tid har det pratats om att e-mail är på väg ut och att kidsen bara snapchattar eller KIK:ar med varandra nuförtiden. Sen kommer Google och gör ännu ett försök att återuppliva den ”döda hästen” genom sin nya mailtjänst Inbox by Gmail. Trotjänarens sista dödsryckning?

4. Försvarsfrågor

Krisen i Ukraina och bekräftade undervattensfarkoster i Stockholms skärgård. En yrvaken mediebevakning men också ett uppsving för Försvarsmakten som för första gången på länge får göra uttalanden som inte handlar om bantade budgetar eller en veckas försvarsförmåga. Skarpa insatser på svenskt territorium.

5. Blaskig öl

Äntligen är IPA-hetsen över.

Trevlig helg! (och lyssna gärna på när jag var med i Resumés podd Kommunikationsklubben i veckan).

Bild: Jonas Lönborg. (CC-licens)

Märkligheten i svenska skådisars tonfall

Ibland känns det som att svensk reklamfilm visar upp bättre skådespelarprestationer än svensk långfilm eller tv-serier. Den tanken slog mig igår när jag såg trailern för Peter Birros nya tv-serie Viva Hate, där Ebbot Lundberg spelar en av rollerna.

[youtubeplay id=”2iINnrWWICg” size=”large”]

 

Efter att ha sett Viva Hate-trailern fick jag exakt samma känsla som jag tror att Mauro Scocco försöker förmedla i det här klippet.

[youtubeplay id=”SJoqhtHBfdk” size=”medium”]

Tacka vet jag Ica-reklamen.

Det viktigaste från brevet till Taylor Swift

Daniel Ek, vd Spotify

I samband med att artisten Taylor Swift meddelade att hon tar bort alla sina titlar från Spotify-plattformen uppstod ett gäng spekulationer kring arvodesnivåer och hur musikbranschens intäktsströmmar egentligen ser ut. Spotifys grundare och vd verkar till slut ha tröttnat på den negativa uppmärksamheten och skrev ett blogginlägg adresserat till både Taylor Swift och alla de som är intresserade av musikbranschens affärsmodeller.

Här är de sex viktigaste budskapen i inlägget från Daniel Ek:

  • Illegal nedladdning ger inte artisterna ett enda öre. Däremot har Spotify enligt egen uppgift betalat ut över två miljarder dollar till olika rättighetshavare sedan starten, varav en miljard dollar bara under förra året. 
  • När artister och låtskrivare säger att de knappt får några pengar från Spotify så kan det finnas ett problem med hur ersättningsavtalen ser ut mellan musikförlagen och artisterna, snarare än mellan Spotify och musikförlagen. Daniel Ek säger sig vilja främja en större transparens kring hur flödena ser ut, samt ge artister möjlighet till ett större oberoende. 
  • Spotifys freemium-modell skapades eftersom företaget var tvungna att konkurrera på en marknad där musik i princip är gratis (youtube, soundcloud, illegal nedladdning osv). Idag har Spotify 50 miljoner användare varav 12,5 är betalande. Den betalande Spotify-kunden spenderar 120 dollar på tjänsten varje år vilket är mer än vad genomsnittskunden spenderade på musik före den stora digitaliseringen.
  • Om en låt spelas 500 000 gånger på Spotify så blir ersättningen till artisten cirka 3000-4000 dollar. Daniel Ek jämför det med att spela en enda låt en enda gång på en halvstor amerikansk radiostation, med 500 000 lyssnare. Då blir ersättningen noll kronor, trots en teoretisk lika stor räckvidd. För en toppartist som Taylor Swift blir den totala ersättningen per år cirka 6 miljoner dollar, en siffra som dessutom ökar hela tiden enligt Ek.
  • En del hävdar att streamingtjänsterna kannibaliserar på betalda nedladdningar (som minskat i antal). Men i länder där tjänster som Spotify inte är lika etablerade har den lagliga nedladdningen minskat lika mycket. Enligt Daniel Ek går det inte att koppla ihop nedgången i nedladdad musik med ökningen i streamad musik.
  • Ju mer Spotify växer, ju mer ersättning får artisterna.

Daniel Ek avslutar inlägget och skriver:

”We’re getting fans to pay for music again. We’re connecting artists to fans they would never have otherwise found, and we’re paying them for every single listen. We’re not just streaming, we’re mainstreaming now, and that’s good for music makers and music lovers around the world.” 

Samtidigt meddelade Google-ägda Youtube igår att de kommer lansera en prenumerationstjänst för streamad musik inom några veckor. Apples dominans på marknaden för nedladdad musik och sammanslagningen mellan iTunes och Beats lär också ge eko hos musiklyssnare världen över. I det ljuset är det förklarligt att Daniel Ek tar tillfället i akt att både argumentera för sin sak, men också rikta en försiktig känga mot konkurrenterna i form av formuleringar som ”We don’t use music to drive sales of hardware or software. We use music to get people to pay for music.”

I svenska ögon är Spotify redan en succé. På den internationella arenan pågår kriget mellan konkurrenterna för fullt, utan given utgång.

Bild: Spotify

Hon är USA:s teknikchef

Megan Smith

Megan Smith var tidigare chef för affärsutveckling på Google i nio år. Sedan början av september är hon Chief Technology Officer (CTO) of the United States. Smaka på den titeln. Ganska maffig, eller hur?

USA:s CTO kallas formellt för ”Associate Director for the Office of Science and Technology Policy” och är en position som skapats under Obamas tid i Vita Huset. Uppdraget består bland annat av att arbeta med hur teknik kan användas för att skapa jobb och reducera kostnader för hälso- och sjukvård, samt skydda USA.

Megan Smith tycker det är viktigt att lyfta fram hur de entreprenörer och utvecklare som idag finns i startupvärlden kan göra stor nytta även i offentliga verksamheter. Utmaningarna är ofta minst lika stora, samtidigt som det arbete du gör påverkar miljontals människor.

”So many kids at the top schools apply for Teach for America. I’d like to talk to those young people and say: Consider government. It’s real service, and you can affect hundreds of millions of people. And if you’re working for U.S.A.I.D. and the State Department, you can affect billions of people.” Megan Smith i en intervju hos Washington Post.

I USA är it-standarden hos de offentliga instituationerna ganska eftersatt, men samtidigt påpekar hon att det finns utrymme för förändring.

”We’re working with talented regulators, figuring out how to help innovators have a space in which to prototype and plan — what we call “sandboxing” — while we’re still protecting the American people. […] If you come, you can bring your own methods. The American government will be whatever we all make of it.”

Megan Smith vill förstås locka till sig smarta hjärnor och försöker marknadsföra staten som arbetsgivare så gott hon kan. Och även om offentliga uppdragsgivare ofta kan uppfattas som lite mer byråkratiska så finns det fördelar med att jobba mot staten i både Sverige och USA ur ett entreprenörsperspektiv. Budgetutrymmet för utvecklingsprojekt påverkas till exempel inte lika mycket av de ekonomiska cyklerna som det gör inom näringslivet. Målen för olika projekt är sällan att sälja mer av en tjänst eller en produkt utan snarare att underlätta medborgarnas liv, vilket påverkar synen på vad till exempel konvertering innebär i ett offentligt webbprojekt.

Det ska bli spännande att se hur Megan Smiths bakgrund och roll kommer att påverka Obamas it-politik, om den gör det. Samtidigt planerar Oliver Stone en film om Edward Snowden, en centralfigur när det gäller kritiken mot det statliga digitala samhälle vi alla lever i sedan många år. Huvudrollen som Snowden kommer att spelas av Joseph Gordon-Levitt.

Foto: David Sifry (CC-licens)

De får se det värsta från Facebook

På Facebook finns en grupp som går ut på att medlemmarna tillsammans anmäler sidor som kränker människor, religioner, organisationer eller andra aktörer. När det till exempel skapas en hatsida på Facebook vars enda syfte är att kränka eller hota en enskild person, debattör eller liknande tipsar vi varandra i gruppen och så försöker vi få Facebook att ta ner sidan (med vetskapen om att många anmälningar från flera personer får Facebooks automatiska algoritmer att hicka till och sidan att hamna i kön för manuell granskning). Det får förstås inte gå till överdrift så att det skapas någon slags censurverksamhet, men yttrandefrihet är inte samma sak som rätten att hata och kränka andra, och jag tycker att skillnaden blir tydlig i varje enskilt fall som dyker upp i gruppen.

Ofta fungerar det inte. Hatsidor får finnas kvar och budskap som går ut på att kränka någons person eller religion lämnas utan åtgärd. Standardsvaret brukar se ut så här:

Facebook Help Team
Thank you for taking the time to report something that you feel may violate our Community Standards. Reports like yours are an important part of making Facebook a safe and welcoming environment. We reviewed the Page you reported for containing hate speech or symbols and found it doesn’t violate our Community Standards.”

Att hantera abuse-anmälningar och annan form av feedback från användarna är ofta nyckeln till framgång för stora sociala medier med användare från i stort sett alla demografier. När plattformar som Facebook dessutom rör sig på en internationell arena är det lätt att inse svårigheten i att hitta en gemensam ”moral”, eller i alla fall riktlinjer som går att efterleva oavsett om du är en student på Stanford University, en mattförsäljare i Kabul eller en polarforskare på Grönland.

Vem är det då som sköter all den här modereringen? Vilka är det som varje dag får ta emot klagomålen och personligen ta del av det sämsta människan har att erbjuda i digital form? Enligt Hemanshu Nigam är det en yrkeskår som totalt sett består av minst 100 000 människor världen över. Nigam driver säkerhetskonsultföretaget SSP Blue och var en gång CSO på MySpace. I den här artikeln hos Wired berättar Nigam och andra personer hur ”modereringsbranschen” fungerar, och hur de människor som tvingas granska och bedöma tveksamt innehåll påverkas av det. Artikelförfattaren träffar flera personer som jobbar med att granska alla anmälningar.

”Constant exposure to videos like this has turned some of Maria’s coworkers intensely paranoid. Every day they see proof of the infinite variety of human depravity. They begin to suspect the worst of people they meet in real life, wondering what secrets their hard drives might hold. Two of Maria’s female coworkers have become so suspicious that they no longer leave their children with babysitters. They sometimes miss work because they can’t find someone they trust to take care of their kids.” (ur artikeln The Laborers Who Keep Dick Pics and Beheadings Out of Your Facebook Feed)

De stora sociala medier-jättarna är förtegna om hur deras moderering fungerar, men helt klart är att det är ett otroligt krävande jobb som ofta utförs av lågavlönad personal, oavsett om det är amerikanska collegestudenter (som ofta får ta hand om mer komplexa anmälningar hos till exempel Facebook eller Google) eller outsourcingföretag i andra länder där till exempel filippinska arbetare får ta hand om granskningen.

Under den arabiska våren gjorde bland annat Youtube några undantag från deras community guidelines och tillät grova skildringar av det våld som pågick under revolutionen att visas med varningstexter. Det hindrade dock inte det faktum att det krävdes mänsklig moderering av innehållet.

I tider av big data, smarta algoritmer och fantastiska system som automatiskt serverar oss med innehåll är det lätt att glömma människorna som får det att fungera när inte tekniken räcker till. Det finns definitivt saker att säga om HUR företag som Facebook definierar vad som ska vara tillåtet och inte på deras plattform, men om det är någon jag inte är avundsjuk på är det de enskilda personer som sitter längst ut på linan och ska se till att riktlinjerna efterlevs.

Fotnot: Många svenska företag (och medier) använder externa företag för att hantera sin innehållsmoderering. Det gör det smidigt att hantera ett allt större flöde av kommentarer från besökare och följare, men samtidigt påverkas lyhördheten och finkänsligheten i varje enskild granskning av att ansvaret flyttas ut från de företag och organisationer som ansvarar för själva sociala medier-närvaron.

Klickbeten slutade fungera 2009

LOL OMG WTF

Du kan lura någon att klicka, men du kan aldrig lura någon att dela. Det är budskapet i en artikel skriven av Ben Smith från Buzzfeed, sajten som många försöker kopiera, och som fått en del kritik (ibland rättvist, ibland orättvist) för dess extremt uppmärksamhetssökande rubriker och paketeringar av innehåll. Men som också närmat sig traditionell journalistik i sina bevakningsområden allt mer.

Klick- eller länkbeten är ett fenomen som härstammar från långt innan internet ens var etablerat hävdar Smith. Det är samma mekanik som ligger bakom en triggande cliffhanger i en tv-serie, precis innan reklampausen (Häng kvar, för du kommer aldrig tro det som händer sen) och som alltid syftar till att behålla läsaren, tittaren eller lyssnare så länge som möjligt vid det egna innehållet. Men cliffhangern eller länkbeten måste också leverera på sitt löfte för att fungera långsiktigt.

Ben Smith hävdar att rena klickbeten som lurar in läsaren och sällan levererar det som rubriken hävdar, slutade fungera för fem år sedan. I hans självsäkra inlägg hävdar han att många av Buzzfeeds konkurrenter inte förstod det då, utan fortsatte lura sina läsare att klicka på länkar till innehåll som sedan gjorde de besvikna. Han hänvisar till sin kollega Charlie Walzer som summerar Buzzfeeds filosofi:

“Most clickbait is disappointing because it’s a promise of value that isn’t met — the payoff isn’t nearly as good as what the reader imagines,” Patel said. “BuzzFeed headlines pay off particularly well because they actually make fairly small promises and then overdeliver.”

Ben Smith beskriver de överhajpande halvt sanna klickrubrikerna som något som förorenar internet. Bra rubriker berättar mycket om vad du kommer att få läsa och övertygar dig om att klicka eftersom du vet att du kommer hitta en berättelse som tillgodoser dina intressen enligt Smith.

”The lists that BuzzFeed has long been known for are, as list titles tend to be, extremely direct; “31 Genius Hacks For Your Elementary School Art Class” is just that. As my colleague Ryan Broderick puts it, the goal is often, in fact, to “blow away the curiosity gap.” One of his recent headlines: “A 5-Year-Old Girl Raised Enough Money To Take Her Father Who Has Terminal Cancer To Disney World.”

Vem du än är så gillar du inte att bli lurad, avslutar Ben Smith och konstaterar att det inte finns några bra skäl för en utgivare/publisher att lura sina läsare.

Bild: Mike Dunn (CC-licens).

Se upp för domänpiraterna

Domänpirater

Idag lanserar .SE (Stiftelsen för internetinfrastruktur) en kampanj som uppmanar privatpersoner att registrera domännamn i sitt eget namn. Det blir nu gratis (första året) att registrera ett domännamn som innehåller det egna folkbokföringsnamnet. Bakgrunden till kampanjen är förekomsten av mass-registreringar av personnamn av aktörer som sedan försökt få personerna att köpa tillbaka namnen för långt högre priser än vad som är skäligt.

”De drabbade personerna erbjöds att köpa tillbaka sitt namn till ockerpriser. Under våren avgjordes också en tvist om domännamnet gudrunschyman.se till Gudrun Schymans fördel. Den tidigare innehavaren hade under en tid omdirigerat besökare på domänen gudrunschyman.se till den främlingsfientliga sajten Avpixlat.” står det i pressmeddelandet från .SE.

En av de största anledningarna att registrera ditt eget domännamn är att ha en oberoende kontaktpunkt på nätet som inte är beroende av kommersiella aktörer. De flesta har konton på Facebook, Twitter och Instagram som man skulle kunna hävda fungerar som domännamn. De är dock i händerna på de företag som driver tjänsterna, och du har inte full kontroll på vad som händer om tjänsten försvinner, slutar fungera eller på andra sätt förändras. Ett eget domännamn kan du använda både för att skapa en egen onlinenärvaro, men du kan lika gärna peka det till din LinkedIn-profil eller vilken sida som helst på nätet.

Själv var jag tidigt ute med en egen domän men i tidens anda valde jag inte mitt eget namn. I internets begynnelse var det ju långt mycket vanligare att man använda nicknames och anonyma profiler på nätet. Mymlan, Deeped, Bison, Åsiktstorped, Fashionista, Blind Höna, Popjunkien och ett gäng andra bloggnamn är tydliga exempel. Idag har internet blivit mycket tätare kopplat till vår fysiska person, vilket Facebook antagligen hjälpt till att driva på.

Jag startade ett företag som heter Bison 2002 och följaktligen registrerade jag domännamnet bisonblog.se när jag sedan började blogga två år senare. Det dröjde ända till 2011 innan jag flyttade över min privata blogg till fredrikwass.se (som innan dess var en underdomän till den något krångliga adressen bisonblog.blogs.com – men det är en annan historia). Jag minns att jag intervjuade .SE:s vd Danny Aerts i något sammanhang runt 2007-2008 och han frågade varför jag inte registrerat en egen domän ännu. Jag minns att jag tyckte att min online-identitet var så tätt kopplat till bisonblog som nicknamn, vilket jag än idag använder på flera sociala medier. Samtidigt ser jag styrkan i att äga mitt eget namn på nätet, om inte annat för googlerankingens skull (förutsatt att du också skapar innehåll under domänen).

Den som har ett supervanligt namn kommer förstås ha svårt att registrera sitt eget namn som domännamn eftersom det antagligen redan är upptaget, men det viktiga är att namnet finns med på något sätt i domännamnet tänker jag.

Bild: .SE

Så går det till att vara expert i tv

Fredrik Wass i SVT Aktuellt

Första gången jag satte min fot i en tv-studio var när jag själv stod bakom kameran. Under studietiden jobbade jag extra som fotograf på en av TV4:s lokalstationer. Jag jobbade både med att sköta studiokameror i direktsändning och att följa med reportrar ut för att göra lokaljournalistik ”på fältet”. Studio-vanan har jag fått användning av när jag senare i min karriär fått agera talesperson eller expert i olika media-sammanhang. Som journalist, bloggare och nu kommunikationskonsult blir jag ibland tillfrågad om att uttala mig kring trender på webben, Facebooks framfart, företag som gör bort sig på nätet, integritetsfrågor, musikbranschens digitala förflyttning, sociala medier i allmänhet eller något annat webb- och it-relaterat.

Igår var det dags igen. SVT Aktuellt ringde och ville att jag skulle kommentera hur nätkampanjer som #BringBackOurGirls och #Kony2012 fungerar, och om många människors engagemang på nätet verkligen får någon effekt i praktiken eller bara leder till slacktivism (det korta svaret är: Det beror på). Inslaget kan du se 37 minuter in i sändningen, men det jag tänkte skriva om är själva processen det innebär att vara med i 3 minuter direktsänd intervju i ett av Sveriges största nyhetsprogram. Det som syns i rutan är ju lite av ett konstruerat samtal. Upplägget för att vara gäst i olika nyhetsprogram är ganska lika, oavsett vilken radio- tv- eller webb-tv-sändning det handlar om. Så här gick det till igår och så går det oftast till enligt min erfarenhet:

1. Får under dagen ett samtal eller ett sms från en researcher eller redaktör som 1. Beskriver att de ska göra ett inslag kring ett visst ämne och frågar om jag 2. är tillgänglig för att vara med i direktsändning, ofta samma kväll (logistiken är ofta avgörande, då det är ont om tid och redaktionen vill säkra upp att man faktiskt kan vara med och ta sig till studion, alternativt vara med via länk eller telefon – mer vanligt inom radion).

2. Vid det första samtalet gör researchern en förintervju och ställer frågor som liknar de som kommer ställas under det riktiga inslaget i nyhetsprogrammet. Här resonerar man ofta om lite olika spår och vinklar för att hitta en kärna med ett tydligt budskap. Eftersom det är så ont om tid för intervjun i sändningen (ofta max 3 minuter) är det viktigt att snabbt komma till poängen. Vanligtvis hinner programledarna inte ställa mer än 3-4 frågor innan de rundar av och sändningen fortsätter.

3. Efter samtalet börjar jag fundera på vad jag tycker är viktigt att få sagt, med erfarenheten att hälften av det ändå inte kommer att rymmas på den korta tiden. Jag jobbar vidare med andra saker på jobbet, men har mentalt börjat förbereda mig för sändningen senare på dagen.

4. Programledaren hör av sig under dagen (händer inte alltid) för att prata igenom ämnet en gång till. Ofta har hen fått ett antal frågor från researchern som nu ställs till mig ytterligare en gång. Det här skapar en trygghet hos båda parter kring vad diskussionen/intervjun kommer att handla om och vilken sorts svar jag kommer att ge i direktsändningen.

5. Programledaren eller researchern tar mina adressuppgifter och beställer en taxi till ett specifikt klockslag med marginal för att jag som gäst ska hinna till tv-huset och bli sminkad samt eventuellt hinna försnacka lite med programledaren på plats.

6. Jag tar på mig kläder utan synliga logotyper (om det är public service) samt ej vitt eller med täta mönster, vilket kan störa bilden.

7. Taxin hämtar mig hemma (om det är en kvällssändning) eller där jag råkar befinna mig och tar mig till tv-huset/tv-studion där en person möter upp mig i receptionen och tar mig till sminket. Som man utan hår går sminkningen snabbt. Min erfarenhet är att TV4 lägger mer tid på smink och hår rent generellt jämfört med SVT. TV4:s gäster blir helt enkelt fixade lite mer, framförallt kvinnliga gäster. Det är förstås ingen slump utan ingår i kanalens visuella profil.

8. Efter sminkningen tar jag plats i lobbyn/väntrummet. Där brukar det alltid sitta andra gäster som ska vara med i programmet och ibland småpratar man lite innan. Ska man vara med i en paneldiskussion kan det finnas en fara i att prata av sig för mycket med de andra före sändningen. Försöker då att prata om allt annat än just ämnet vi är där för att diskutera.

9. Under ett inslag, eller under väderpresentatörens dragning lotsar en studiovärd eller ljudtekniker in mig till min plats i studion samt sätter på mig en mikrofon. Hinner snabbt hälsa på programledaren (om det inte är gjort tidigare) och brukar sedan mentalt fokusera på de frågor jag vet ska komma, samt ta en slurk vatten för att inte tappa rösten mitt i sändningen.

10. Någon form av påa görs där programledaren läser en inledningstext från prompter, alternativt så visas ett färdigproducderat inslag. Därefter startar själva intervju i stil med ”Och då säger vi välkommen till Fredrik Wass, kommunikationsrådgivare…”

11. Programledaren ställer sin första fråga och jag svarar på den för för tredje eller fjärde gången den dagen. Ändå känns det inte som en repetition av det jag sagt tidigare, utan ofta dyker det upp nya vinklar och spår när man väl är på plats. Är det flera programledare turas de om att ställa frågor, vilket också brukar bli lite mer spontant.

12. Under intervjun försöker jag avläsa i programledarens kroppspråk och ögon hur långt det är kvar av tiden och om hen vill att jag ska utveckla eller avrunda mina svar. Efter några minuter, precis när det känns som att man blivit lite varm i kläderna och hamnat i en intressant diskussion är det dags att gå vidare.

13. Jag sitter kvar på min plats medan programledaren påar nästa inslag eller lämnar över till en kollega. I nästa lite längre paus kommer en studiotekniker/studiovärd fram och tar bort mikrofonen. Jag säger hejdå till folket i studion, går ut och får en taxi beställd. Slår på mobilen i taxin hem och får några sms från vänner som sett mig i tv och vill påpeka just det.

14. Den kvardröjande känslan bruka vara att min medverkan kändes helt okej, men att jag ville få sagt mer och kanske svarat på ett mer ekonomiskt sätt (dvs. färre ord för samma innehåll). Men jag kan villkoren för den här typen av inslag och vet att det aldrig kan bli en helt igenom faktaspäckad kommentar. Istället handlar det om att nyansera ett ämne eller ge perspektiv på ett inslag.

Tidsåtgången för mig som gäst för att medverka i 3 minuter nyhetssändning motsvarar ungefär en halvdag utspritt över en eller flera dagar, beroende på hur tidigt redaktionen hör av sig. Behöver jag göra egen research kring ämnet ökar förstås tiden det tar att förbereda sig. Jan Gradvall har tidigare uppmanat alla frilansare att alltid ta betalt för sin medverkan i olika program. Emanuel Karlsten har också skrivit om det. För mig som heltidsanställd konsult kan det sägas vara en del i jobbet.

Att ha gäster i nyhetsprogram är ju ett välbeprövat koncept och bryter av från växelspelet mellan klassisk prompterläsning blandat med förproducerade inslag. En aspekt att tänka på är att både fysisk tillgänglighet samt vanans makt spelar roll i valet av experter eller analyspersoner. Valet av person utgår förstås från sakkunskap, men även andra faktorer spelar in. Har personen varit med tidigare (dvs är personen van att prata i tv)? Brukar personen kunna sammanfatta det hen vill säga på ett tillgängligt och kortfattat sätt? Om det är en expert, verkar hen förtroendeingivande? Olika typer av program har förstås andra urvalskriterier.

(Det här inlägget kom till på uppmaning av en kollega som tyckte att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det egentligen går till bakom kulisserna när någon blir inbjuden att medverka i en sändning).

SVT Aktuellt Claes Elfsberg, Cecilia Gralde, Fredrik Wass

Stoppa valfriheten! (nåja)

Choices

Att jämföra en svensk livsmedelsbutik idag jämfört med för 30 år sedan är att göra en resa i valfrihet. Antalet produkter och dessutom varianter inom varje produktfamilj tycks fullkomligt ha exploderat, och dessutom har de flesta livsmedel slutat vara säsongsberoende. Globala logistikkedjor har gjort det möjligt att äta exotiska frukter och jordgubbar varje dag året om, både bildligt och bokstavligt talat. Men vad gör det med oss?

Den västerländska, och framförallt den amerikanska kulturen kretsar kring valfrihet. Devisen tycks vara att ju fler alternativ en människa har desto mer tillfreds kommer den bli med de val som görs. I artikeln How cultures around the world makes decisions på Ted.com skriver Amy S. Choi om hur olika kulturer ser på individuella val, traditioner och omgivningens inflytande på de beslut som en enskild person fattar.

Hon skriver om hur man inom flera asiatiska kulturer inte är fokuserade på individens oberoende (och valfrihet) utan snarare på att upprätthålla relationer med omgivningen och skapa harmoni inom dessa. Att vara beroende av varandra ses inte som en svaghet, tvärtom. Hon lyfter även fram de skandinaviska länderna som en slags hybrid mellan det amerikanska samhällets extrema valfrihetsfokus och en modell som även gynnar samhällsutvecklingen.

”Making choices based on social and political good actually engineers the most change. In the Scandinavian countries, she notes, it was a political choice to open government to women and make rules regarding energy use and environmental sustainability. If left to the individual, that likely wouldn’t have happened.”

Amy S. Choi beskriver också hur Amish-kulturen i USA fungerar när det gäller hur individen skapas, och ett stycke fick mig att haja till:

”The Amish sense of identity isn’t shaped by choices they make but is conferred to them by the community. Instead of choice, they have belonging.”

Istället för valfrihet har de tillhörighet… Vad är nu detta, ett kommunistiskt manifest? Nja, det finns såklart flera negativa aspekter av att röra sig bort från individens valmöjligheter mot ett kollektivt medbestämmande. Det är lätt att se hur det blir när man drar det till sin spets. Men jag tänker att vi ändå kan översätta det till kommunikationens värld. Att ge kunder, besökare, följare, intressenter eller fans en flora av valmöjligheter behöver inte alltid vara en fördel. Det är lätt att kärnan i budskapet eller varumärket blir suddig.

Jag tänker på hur Apple från början lanserade en enda modell av sin ipod, iphone och ipad, inte massor av olika versioner, färger och tillval. Genom sin banbrytande teknik och världsledande design blev Apple-kunderna en del av en ”belonging” snarare än kunder på en stormarknad med hundratals olika produkter att välja. Det är ingen slump att man pratar om ”Apple fans” snarare än kunder, och Apple-användare beskrivs ibland (i alla fall tidigare) som medlemmar i en sekt. Numera verkar strategin för Apple ha svängt då företaget redan från början släpper många varianter vid sina produktlanseringar och kanske är det en naturlig utveckling när företaget gått från nischad underdog till världens mest lönsamma företag. Förändringen gynnar antagligen försäljningen, men förändrar också varumärket på sikt – från framkant till mainstream eller från sekt till ett bredare samhälle.

Idén att begränsa valmöjligheten för ens kunder för att på så sätt göra det enklare att välja det egna erbjudandet tycker jag är intressant. Precis som att all information du vill nå ut med inte kan få plats på förstasidan på din sajt måste vi hela tiden göra prioriteringar av vad vi vill säga, när, hur och var. Därmed inte sagt att det finns en given mängd alternativ vid alla tillfällen. Det handlar förstås om vilken målgrupp och vilket erbjudande du har och hur marknaden ser ut. Jag tror dock på att stoppa beslutsångesten och göra det tydligt vad vår ”belonging” består av.

Vi måste begränsa vår kommunikation för att göra det lättare att välja.

Bild: Lauren Macdonald (CC BY-NC-SA 2.0)

Så håller du mobilen utan att få ont

Kelly Starrett

Några månader in på nya nya byråjobbet förra hösten märkte jag hur jag kände mig allt stelare. Helt plötsligt fick jag nackspärr som höll i sig i flera veckor. Jag hade slarvat med både träning och mat en period och att gå från en frilanstillvaro med en naturligt oregelbunden vardag med mycket rörelse till ett klassiskt kontorsjobb med många timmar i samma position framför skärmen var inte optimalt för kroppen. Så småningom kom jag igång med träningen igen och märkte genast resultat. Låsningarna i nacken försvann, en antydan till värk i handleden märktes inte längre och jag orkade mer på jobbet. Slutsatsen är förstås att ett traditionellt kontorsjobb ställer höga krav på vår fysik, även om det vid första anblick kan verka tvärtom.

Gamnacke, mobilhandled eller musarmbåge. När allt annat i samhället effektiviseras för att kräva så lite resurser som möjligt måste vi i princip öka vår egen kropps resursförbrukning, eller i alla fall rörlighet, för att orka. Personligen har jag svårt för både hajpade dieter och träningsformer. En av dessa är Crossfit, med nyfrälsta hårdtränande medlemmar världen över. Jag har lite tröttnat på WOD-uppdateringar på Instagram med bilder på folk med låtsas-skivstångs-vikter (plastvikter som ser jättestora ut men inte väger så mycket). Däremot gillar jag videoklippet nedan med grundaren av Crossfit San Francisco, Kerry Starrett. Under rubriken Så sms:ar du och jobbar vid ett skrivbord utan att förstöra din kropp visar han med några få enkla rörelser hur vi fysiskt påverkas av att stirra ner i vår mobil och vad vi kan göra för att motverka effekterna av en nacke i ständig belastning.

[youtubeplay id=”wJYGHDzmHY8″ size=”medium”]