Här är fyra Twitter-typer som kollar på Agenda

Att titta på SVT Agenda på söndagkvällarna och samtidigt följa kommentarerna på Twitter är en fascinerande upplevelse. Jag tycker mig ha utkristalliserat fyra sorters twittrare:

  1. Partisten. Visar tydligt vilket lag hen håller på och skriver saker som ”Har aldrig sett partiledare x så stark som hen är i kväll #NuGällerDet” (oavsett hur bra eller dåligt partiledaren presterar)
  2. Mediamänniskan/kommentatorn. Vill vara ”objektiv” och kommenterar innehåll, form och struktur på sändningen och skriver saker som ”Otroligt sunkig frågeställning från Agenda nu #Mediekritik”
  3. Komikern. Vill hitta den perfekta onelinern för komisk effekt och många retweets och skriver saker som ”Se upp, kolbiten sägs ha skymtats i lobbyn till tv-huset #rekvisita” (gör ofta flera försök för att hitta fram till något som tar fart).
  4. Hejaklacken. Följer flödet men skriver inte så mycket själv, är dock aktiv genom att retweeta vad andra skriver och placera ut strategiska favorit-markeringar till tweets hen håller med om.
Här är några exempel som twittrades ut under kvällens program. Kan du kategorisera dem?

Och självklart avslutar jag med meta-meta-twittraren. Det vill säga jag, som twittrar om att andra twittrar om Agenda:

Foto: SVT

Så avgörs hur Facebook-annonsen visas

Facebook tumme i is

De flesta har börjat förstå de grundläggande aspekterna av Facebooks algoritm när det gäller vilka uppdateringar som får hög ranking i flödet och vad som förpassas till statusuppdateringarnas kyrkogård utan så mycket som en like. Ju fler likes och kommentarer en uppdatering får desto högre ranking, men det är inte bara det som avgör. De övriga faktorer som påverkar innehållets sprängkraft i de sociala flödena är till exempel vilka ord människor använder i kommentarer till uppdateringarna. Om många personer skriver ”grattis” (congratulations) som kommentar till en uppdatering drar Facebook slutsatsen att något viktigt hänt och ökar rankingen något högre än om det bara varit en ”vanlig” kommentar. Till det kommer både kända och okända komponenter i algoritmen.

Det här går att läsa mer om i den här Buzzfeed-artikeln från tidigare i höstas. Vad som också gör artikeln intressant är beskrivningen av hur Facebook arbetar med sitt annonssystem för att kunna visa rätt annonser till rätt personer vid rätt tillfälle. I snitt visas bara 10 annonser varje dag för varje användare på Facebook, och förutom grundläggande faktorer som avgränsar exponeringen (”hårda data” som ort, intressen, ålder, intressen osv.) så jobbar systemet hela tiden i bakgrunden för att räkna ut vilka annonser som ska få utrymme i användarnas flöden.

”In essence, News Feed ads are basically competing with organic Facebook stories for placement in a News Feed. Once the number of ads has been whittled down to the 5,000 to 7,000 from the initial wave, the ranking algorithm kicks in and Facebook begins to cull step by step to the hypothetical ten ads a Facebook user sees each day based on the probability that they will achieve the advertiser’s goal, how much the advertiser is willing to pay, and whether it still adds some value to the user’s overall News Feed experience.”

För både Facebook och annonsörerna är det förstås hela tiden en balansgång att skapa bra annonser med rätt avgränsningar och rätt målgrupp samtidigt som användarna får ett så högt upplevt värde som möjligt av själva tjänsten. Ska Facebook fortsätta vara världens största sociala nätverk kommer förmågan att bibehålla den balansen vara helt avgörande.

Rekommenderar läsning av hur en annons blir placerad på facebook (A peek under the hood of one of Facebook’s most important algorithms).

Uppdatering: Naturligtvis var jag tvungen att testa ”grattis”-teorin i mitt eget flöde vilket nästan fungerade lite FÖR bra. Flera vittnar om att min uppdatering hamnat högst i deras feed.

Så får du bort känslan av att vara en bluff

När ska kollegorna inse att jag egentligen inte kan så mycket som jag tror, och att hela mitt liv bygger på en enda stor ”fake it til you make it”-kampanj, förvisso kryddad med några utbildningar och en del arbetserfarenhet? Jag vet inte hur du har det, men ALLA framgångsrika människor jag känner vittnar om att de nån gång tänkt så här. Enligt tidningen Chef känner sig till exempel varannan chef som en bluff.

Sarah Cooper erbjuder räddningen för oss som vill fortsätta hålla fejkandet vid liv. I den här artikeln listar hon 10 tips för att verka smart under arbetsmöten. Där ryms både rena härskartekniker likväl som fluffiga skenmanövrar, men skrämmande också väldigt många exempel på hur det faktiskt kan gå till. Känner du igen dig?

10 tips för att verka smart i möten

  1. Rita ett Venn-diagram (ju mer orimligt, desto bättre – se nedan)
  2. Översätt procent till fraktioner
  3. Uppmuntra alla att ”ta ett steg tillbaka”
  4. Nicka konstant medan du låtsas ta anteckningar 
  5. Upprepa det senaste utvecklaren sa, men väldigt väldigt långsamt
  6. Fråga ”kommer det här skala?” oavsett vad det handlar om
  7. Vandra runt i rummet
  8. Fråga den som presenterar något om den kan backa en slide i presentationen
  9. Kliv ur rummet för ett telefonsamtal
  10. Gör dig lustig på din egen bekostnad
Klicka dig vidare till ursprungsartikeln och läs nu de mycket underhållande beskrivningarna av varje punkt.

LO:s budgettwittrande väckte kritik

”Och vill ni se ett Twitterkonto go bananas så kika in på Twitter.com/LOsverige. Dagens lärdom: Twittra aldrig i affekt.” skrev den digitala strategen Sarah Larsson Bernardt på Facebook igår kväll i samband med att det stod klart att budgeten fälldes av Sverigedemokraterna. Samma sak tyckte (kanske inte oväntat) Tobias Holdstock (m).

I sak kan jag hålla med. Men den som aldrig skrivit något ogenomtänkt och förhastat på nätet får gärna kasta den första stenen. Vad som naturligtvis skiljer @LOSveriges uppdateringar från oss vanliga dödliga är att det är frågan om ett organisationskonto och inte någons personliga twitterflöde. Dessutom handlar det om kommentarer kring politik vilket lägger till en extra dimension av potentiella klavertramp. 

Det gör det dock inte mindre intressant att diskutera var gränserna går för vad som är okej att skriva och inte. Min erfarenhet är att om det är något som organisationer, myndigheter och företag har svårt för i sociala medier, så är det att framstå som en avsändare av kött och blod. Att helt enkelt ha ett tonläge och en röst som känns mänsklig (med allt vad det innebär av skiftande humör, intensitet och agerande).

Det är lätt att fastna i en sörja av mer eller mindre tillrättalagda uppdateringar och svar som mer påminner om uttalanden från en stelbent byråkrat än en medmänniska, speciellt när det handlar om att bemöta klagomål eller agera kundtjänst. Ibland finns det naturliga och rimliga orsaker att det ser ut som det gör, men jag efterlyser mer färg och liv i uppdateringarna.

Det är möjligt att @LOSverige tittar tillbaka på gårdagens tweets och ändrar uppfattning om rimligheten i dess innehåll. Men det är ingen tvekan om att den som skrev inläggen har ett brinnande engagemang och en tydligt färgad agenda. För följare och andra intressenter är det tydlig kommunikation i ett pressat läge, med en diskussion om lämpligheten i ordvalen som en efterföljande svans.

@LOSverige på Twitter

Rymdimperiet länkar tillbaka

wanderers

Det är intressant hur starkt och bra innehåll sprider sig över världen. I förra veckan såg jag hur några av mina vänner var på premiärvisningen av Eric Wernquists kortfilm Wanderers. ”Undrar hur det är att gå på premiär för en film som är 3,5 minuter” tänkte jag då.

Några dagar senare såg jag länken till själva filmen som nu fanns på Vimeo, och jag förstod hur mäktigt det måste varit att ha sett filmen i en biosalong. Jag som nyligen sett Interstellar (och bloggat om den pågående rymdhajpen) förstod också vad folk menade när de sa att ”den här filmen lyckas med att skapa en känsla på tre minuter som Interstellar inte lyckas med på tre timmar”, även om jag gillade Interstellar väldigt mycket.

Sedan såg jag även hur amerikanska sajter som The Verge, Gizmodo, Slate och andra stora aktörer för onlinekultur börjat hajpa filmen rejält.

Slutligen insåg jag att även några svenska medier rapporterat om Wernquists kortfilm. Kristofer Ahlström nämnde till exempel filmen redan den 11 november i en DN-artikel om hur popkulturen är på väg ut i rymden. Ändå var det i mina sociala flöden och på amerikanska nätkultur-sajter som jag exponerades för den, och som i mina ögon var ”först” med att sätta ljus på den briljanta kortfilmen.

Om du mot förmodan missat. På med lurarna, släck ljuset och kör:

[vimeoplay id=”108650530″ size=”large”]

Foto: ur Wanderers

Svårare eller lättare att vara singel?

Hur många artiklar som beskriver nätdejting med nyvakna ögon tål Sverige? (tänkte jag när jag läste den här DN-artikeln av Niklas Wahllöf igår). Jag minns första gången jag hörde att någon av mina vänner träffat en partner via nätet. Det var 1996. Då lät det lite exotiskt och ovanligt. Det gör det inte längre. Ändå går det tydligen fortfarande att skriva om FENOMENET nätdejting, och hur det trots formulär och matchningsalgoritmer ändå handlar om den personliga kemin när man väl ses, och att grunden för mänskliga relationer är svår att boxa in i checklistor. Den siste kulturskribenten som lämnar en tvåsamhet, ger sig ut på (nät)dejtingmarknaden och skriver en artikel om det, är antagligen inte född än. Dock tas flera intressanta teman upp i artikeln, teman som inte handlar om dejting utan snarare fokuserar på tvåsamhetsnormen generellt.

Det handlar om vad internet gör med våra relationer, både när vi ska skapa nya och behålla de vi redan har. Enligt sociologi-professorn Göran ­Ahrne (som citeras i artikeln) står sig tvåsamhetsnormen stark trots ett samhälle som monterat ned många av de rent praktiska hindren som finns för att leva ensam. Idealet är fortfarande två (eller fler – som i familj).

Jag funderar på om de sociala flödena gör det enklare eller svårare att vara singel i nådens år 2014? Och om nätet hjälper eller stjälper förutsättningarna för varaktiga relationer. Tvåsamhetsmanifestationer som högtider, bröllop och parmiddagar kan inte bara kännas exkluderande för den som lever ensam, de är också en instagramfest med en bilduppladdningsfrekvens som nästan överstiger den första vårsolen. Samma sak gäller sociala situationer i allmänhet. Den som känner sig ensam kan med enkelhet se exakt hur icke-ensamma alla andra är genom de digitala tittskåp de byggt upp kring sina liv. Du publicerar antagligen inte en bild på en tom soffa en lördagkväll, men gärna en stökig bild från festen du besöker. Och dagen efter är rollerna ombytta.

Normtrycket i all sin prakt får en extra skjuts på nätet, snarare än att utmana våra föreställningar om hur man ska leva, och med vem. Eller? För att förändra normerna som ryms i mitt flöde skulle jag nog behöva göra radikala förändringar i vilka människor jag är vän med. Snacka om att skapa ett utanförskap.