Stockholmare som pratar om sig själva

Sergels torg

Felicia Feldts bekantskapskrets ställer inte några frågor till henne när de ses. Hon lyssnar och ställer följdfrågor till dem, men tycks bara få en monolog som svar. En egocentrisk skönsång utan slut. Det framgår i den här krönikan av henne och som länkats friskt i mitt flöde.

Efter en helkväll utan att någon ställt frågor till Felicia och hennes man åker de hem, uppgivna. En annan gång ifrågasatte hennes man ett par som var på middag hos dem och bara talade om sig själva, vilket dock ledde till en fördjupad och bättre diskussion under slutet av kvällen.

En bekant till mig länkade till krönikan och hävdade att det var ett Stockholmsfenomen. När hen flyttade till Stockholm hade hen upptäckt samma sak som Felicia Feldt, men efterhand hade hen vant sig och antagligen blivit likadan själv. I kommentarerna till uppdateringen kom medhåll från flera personer, och också en diskussion om konversationskultur i olika delar av landet. Att kontrastera landsbygd mot storstad är alltid populärt för den som jagar klick. Och det får gärna vara Stockholm mot resten av landet. Att sen Stockholm befolkas av kanske 70 procent inflyttade lantisar är förstås en detalj som sällan framgår i debatten.

Själv håller jag med både Felicia Feldt om den allmänna trenden och min bekant som pratade om ”monologkonversationen” som ett Stockholmsfenomen. Dock delar vi antagligen inte synen på orsaken och att det nödvändigtvis skulle vara något dåligt.

Det kan givetvis finnas många skäl att Felicia Feldt och hennes partner upplever det som att ingen ställer frågor till dem, men om vi utgår från att det faktiskt handlar om ett fokus från vännerna på att i första hand berätta om sig själva och föra en monolog, oavsett beteende hos omgivningen så tänker jag tre saker, och självklart utgår jag från mig själv i denna mediala era av anekdotisk bevisföring.

  1. När jag umgås med vänner räknar jag med att vi alla bidrar till samtalet. Att vi aktivt och entusiastiskt både kommenterar och bryter in i varandras berättelser för att både visa att vi deltar i konversationen men också för att till exempel säga emot varandra, bidra med ett perspektiv eller på andra sätt relatera till vad vi säger.
  2. Ibland hamnar jag i lite mer stela sociala situationer och känner mig nästan manisk i att jag då försöker få igång en konversation eller ”hålla låda”. Likt deltagarna i den amerikanska samtalskulturen är jag kanske rädd för tystnaden, och för att kunna läsa av min omgivning och söka bekräftelse från motparten är jag beroende av samtalet som katalysator. Kroppspråket visar förstås mycket, men det talade ordet är viktigt.
  3. Om vi utgår från premissen att det här med ”monologkonversation” är mer av ett storstadsfenomen så tror jag att det har flera orsaker. Dels finns det många människor i en storstad och du möter folk du aldrig träffat nästan dagligen. För att snabba upp processen att skapa förtroende eller bygga en relation så tror jag att vi i större utsträckning pratar på själva, utan att vänta på att bli insläppta eller på en fråga från omgivningen. Jag tror också (kanske fördomsfullt) att storstäderna befolkas av personer som är något mer utåtriktade och kontaktsökande, eftersom de en gång varit nykomlingar utan speciellt stort nätverk av människor runt sig. Kanske har de också ett större behov av att ”berätta vad de vill”, men den analysen känns mer svag.

Så för att summera: Ja, jag känner igen mig i Felicia Feldts bild av att vara en pratkvarn som ofta och gärna berättar om mig själv, men när jag analyserar min omgivning inser jag att jag även dras till andra pratkvarnar. Och vårt sätt att spegla varandra och bygga våra relationer bygger på att vi visar engagemang i varandras ”monologer” och att vi ofta avbryter, eller i alla fall ger oss in i en diskussion, snarare än att sitta tysta och vänta på vår tur. Men det kanske bara är vi som är så?

Bubblare: Har de sociala mediernas roll i att få oss att hela tiden beskriva oss själva och det vi gör även påverkat hur vi konverserar ansikte mot ansikte?

One Reply to “Stockholmare som pratar om sig själva”

  1. Pingback: Blue Coaster33

Kommentera