Så skapas ett jämställt hackathon

Dagens lästips måste bli det här inlägget av Sofie Lindblom från Spotify Street Team där hon inte bara slår på Spotifys egen trumma och berättar om hur de skapade sitt hackathon Diversify, utan också beskriver hur andra arrangörer kan tänka när det gäller att skapa jämställda arenor för traditionellt mansdominerade yrken.

Min snabba slutsats är att allt handlar om inramningen. Om du bara får män som ansöker om att vara med, ändra då på kriterierna, kulturen, energin, musiken, maten, platsen, copyn eller vad det nu kan vara, istället för att försöka få kvinnor att vilja bete sig som män. (Sen kan jag ha problem med vissa av argumenten i hur de beskriver kvinnors egenskaper, men det kan man kanske leva med).

Nyckelmening från inlägget:

Research shows that gender diverse teams create better results – so if we increase the number of women at our events and make them feel welcome and productive, our events will get better results and be more successful.”

Om att strunta i pitch-momentet:

”We feared that many talented people don’t apply to these kinds of events because they don’t like the competitive environment. And to be fair, those 90 second pitches give no project a fair chance to present itself properly. So we removed prizes and pitches. Instead we held a demo session where teams demoed their apps in a science fair fashion. Coaches and participants walked around the room, tried the prototypes and asked more in-depth questions. This relieved the stress and enabled people to focus on process, learning and end results.” 

Nog om det, in och läs inlägget nu:
Spotify Labs: Diversify – Creating a Hackathon with 50/50 Female and Male Participants

Så utmanas framtidens journalist


Hur ser journalistens roll ut i dagens och morgondagens medielandskap och vilken kompetens måste en modern journalist ha? Om det blev jag intervjuad av Berghs för en artikel på deras webb. Sedan ett halvår sitter jag i Berghs Advisory Board och att jag gör det pekar kanske på trenden att innehållsproduktion och det journalistiska hantverket börjar få en given plats i både köpt och ickeköpt kommunikation. Jag brukar säga att alla kan använda journalistiska metoder, men att kalla sig journalist kan bara den göra som arbetar på uppdrag av läsaren (eller ett medieföretag) där själva idén är bevakning och granskning, inte pr eller content marketing. alla håller inte med om den definitionen. Däremot finns det många hybridformer av redaktionell verksamhet där även en kommersiell avsändare kan bidra med genomlysning, granskning och rapportering av en fråga eller ett ämne på ett sätt som gynnar läsaren.

Här är några av svaren jag gav i intervjun:

Vilka förändringar kan du som tidigare arbetat som journalist se i branschen de senaste åren?
– En påtaglig förändring är nedskärningar på svenska redaktioner och att antalet personer som kan försörja sig på journalistik minskar. Samtidigt startas många nya initiativ. Den mest intressanta effekten tycker jag är när de sociala länk- och delningsstrategierna från sajter som Buzzfeed möter den traditionella tunga nyhets- och samhällsjournalistiken. Det råder ingen brist på intresset att konsumera bra journalistik, det gäller bara att våga släppa taget om den redaktionella processen för att göra papperstidning (som även används för webb av många tidningar) och hitta nya mer effektiva sätt att jobba på. Det visar om inte annat Aftonbladetrapporten som Aftonbladet publicerat nyligen.
Har journalisten en annan roll idag än tidigare?
– Journalistiken har alltid handlat om att granska, göra urval, förädla och lyfta fram. Att helt enkelt hjälpa läsaren, tittaren eller lyssnaren att förstå sin omvärld, och ifrågasätta makthavare i läsarens ställe. Den rollen fortsätter att vara viktig tillsammans med ett större fokus på dialog och analys. Det är numera ofta läsarna som är först på plats för att rapportera från nyhetshändelser. Självklart påverkar det journalistens roll, men gör den inte mindre viktig. En annan skillnad är att varje enskild journalist gör fler saker och skapar innehåll för fler än en kanal. Text och bild är fortfarande grundstenarna men video och live-rapportering ingår också i paletten tillsammans med läsarkontakt och research i sociala medier.
Vilka tror du är de största utmaningarna för journalister och branschen som helhet idag?
– För branschen är det givetvis att hitta sin plats i ett medielandskap som domineras av amerikanska IT-jättar. Det blir allt svårare att finansiera grävande journalistik på en marknad där lokaljournalistiken konkurrerar med facebookgrupper. Samtidigt sker en stor utveckling av exempelvis native advertising och redaktionell kommunikation med en tydlig kommersiell avsändare. Transparensen i dessa metoder är avgörande för att de nya kommersiella arenorna ska fungera tror jag.

Läs resten av intervjun på Berghs.se:

Journalistens roll – Död eller levande?

Bild överst: Presskonferens under Almedalsveckan, en av de mest journalisttäta platserna i Sverige, förutom Majorna i Göteborg förstås.

Extremisterna som finns i ditt flöde

Johan Ripås är en erfaren journalist med stor erfarenhet från rapportering kring oroshärdar i olika länder. I ett intressant inlägg på sin blogg försöker han gräva lite mer på djupet kring vad som gör en människa till extremist, fanatiker, ja kanske till och med terrorist. Han beskriver hur radikaliseringen för en enskild människa sker successivt och ofta med en syn på sig själv som offer. Även terrorister är människor, och även terrorister tycker det är svårt att döda oskyldiga, speciellt på nära håll. Därför krävs långa förberedelser och motiverande samtal som kan övertyga personen om att den våldsamma handlingen är den enda vägen.

”Därför är det typiskt med irrationellt beteende hos terrorister vid utdragna attentat. Ena sekunden kan terroristen stå och argumentera för sin sak och skona människor för att i nästa sekund skrikande börja skjuta blint igen. Jag känner flera som bevittnade just detta i under attacken mot köpcentrumet Westgate i Nairobi.” skriver Johan Ripås.

Inlägget är intressant som helhet, men för dig som kanske inte kan identifiera dig med en jihadistisk självmordsbombare utan snarare ser dig som en åsiktsstark debattör på nätet finns en intressant slutsats. Efter att Johan Ripås själv träffat både radikala extremister och deras offer och försökt förstå hur de tänker och fungerar, känner han igen liknande mönster på hemmaplan, i den svenska debatten.

”…genom mitt intresse för människor i demokratins utkanter och en bit utanför tycker jag mig ha skaffat en ganska bra extremistradar. Och då menar jag en känsla för vilka människor som rör sig i extremisternas tankevärld, men aldrig någonsin kommer att plocka upp ett vapen. Kanske är lätt fanatiska människor en bättre beskrivning. Människor som har ett svartvitt tänkande som påminner om de fundamentalistiska miljöer som jag har besökt. Människor med drag av extremistiskt tänkande och blind övertygelse tycker jag mig ibland se befolka svensk debatt också.”

Och det är Twitter som verkar vara den perfekta arenan för fanatiker ointresserade av det nyanserade samtalet enligt Johan Ripås. Han undrar hur det påverkar debattklimatet när dessa outtröttliga personer fyller flödena med inlägg och argument som aldrig är till för att nyansera utan alltid handlar att vinna diskussionspoäng, oavsett ämne. Han beskriver hur de aldrig tycks vilja sova, utan alltid är vakna och närvarande i debatten, och hur många andra tystnar när de dyker upp.

”De är konspiratoriska och aggressivt lagda mot alla som inte företräder Sanningen. Det handlar om människor som inte tycker sig behöva mer än 140 tecken på Twitter för att punktera en människa som har en annan ståndpunkt. […] Det viktiga är att vinna genom att misstänkliggöra och tysta sin motståndare. Det handlar om människor som dras som magneter till enkla infekterade konfliktlinjer, men som sällan eller aldrig hörs i nyanserade resonemang.”

Jag själv funderar ofta på vad det är med just Twitter som gör debatter så extremt polariserade och nästan omöjliga att föra. Jag har garanterat själv gjort mig skyldig till långa argumentationer utan vilja eller ens lust att nyansera eller försonas med motparten i debatten. Den enklaste analysen är att det är det korta formatet som får diskussioner att snabbt bli hetsiga och upprörda. Jag tror dock att även realtidsmomentet spelar in. Det känns ofta meningslöst att skriva flera inlägg i rad i en diskussion för att nyansera, då det antingen hunnit komma in andra inlägg emellan (vilket gör diskussionen svår att följa) eller så har strålkastarljuset hunnit riktas åt ett annat håll.

Min känsla är att Twitter-extremisterna inte bara dyker upp i sammanhang där det diskuteras politik eller religion. De finns där oavsett ämne, och det är alltid någon som blir extra triggad av ett ämne eller diskussionspunkt.

Känner du igen en Twitter-extremist när du ser en?

Johan Ripås: Några tankar om extremistiskt tänkande.
Bild överst: Från Twittercenus 2014. Min kollega Hampus Brynolfs årliga kartläggning av svenska Twitter.

Så krishanterades branden

citat-krishantering

Ibland känns det verkligen som att skattepengarna används rätt. Så tänkte jag när jag läste den här dokumentationen från Länsstyrelsen i Västmanland (pdf-fil) som i detalj beskriver hur den stora skogsbranden hanterades förra året. Innehållet i rapporten presenteras nästan som ett magasin med ett redaktionellt innehåll vilket är ett mycket bra sätt att sprida kännedom om arbetet så att andra myndigheter och organisationer kan dra nytta av det. Här finns skogsbrandens förlopp beskrivet dag för dag, samt alla aktörer som på olika sätt blev inblandade. Och för oss som jobbar med kommunikation och krishantering finns intressanta delar som handlar om mediehanteringen och trycket från omvärlden.

På sidan 28 i rapporten går det bland annat att läsa att det under tidsperioden producerades cirka 10 000 artiklar och inslag om branden. Det blir också tydligt vilken roll sociala medier spelade för myndigheten att nå ut med information till medborgarna. Länsstyrelsens egna Facebooksida gick från 200 följare till 13 000 under perioden.

”Länsstyrelsen har i sin kommunikation prioriterat hemsidan och Facebook. Hemsidan hade cirka 220 000 besökare. I normala fall handlar det om 400 per dag. Före branden hade Länsstyrelsens Facebooksida 200 ”gilla”. Det ökade snabbt till över 13 000. Ett Facebook-inlägg från 5 augusti nådde 515 000 personer.”

Enligt rapporten arbetade som mest 60 personer från 28 olika organisationer med kommunikationsuppgifter under branden. Här är några av lärdomarna som Länsstyrelsen i Västmanland dragit från just kommunikationsarbetet:

  • Det blir svårt med kontinuitet och överlämning när det är så många olika organisationer som alla har egna aktiva kommunikatörer på plats.
  • Bättre att samla kommunikationsresurserna från de olika aktörerna på en plats än att ha de utspridda över ett stort område.
  • Planera långsiktigt och skapa uthållighet redan från början (branden pågick länge, vad händer när människor blir slitna och måste bytas av)
  • Upprätta en egen ”redaktion” som snabbt kan producera texter och bildmaterial till olika kanaler som hemsidor och sociala medier. 
  • Bli bättre på att kommunicera på olika språk.
Även om det finns en del saker som kunde ha gjorts bättre är det spännande att läsa om hur mycket som ändå verkar ha fungerat bra när det gäller kommunikationsarbetet. Det här är verkligen rekommenderad läsning för dig som på något sätt tillhör en krisorganisation eller jobbar på en plats där vardag kan bytas ut till kris eller mediedrev på kort tid. Ja, även ett mediedrev är ju en form av kris, och många av lärdomarna från branden går att applicera även där.
Här är några fakta om skogsbranden, hämtade från rapporten:

Exempel på personal som arbetat med ledning eller ute i fält (genomsnittliga siffror per dygn):

  • Räddningstjänsten: 120 brandmän igång dygnet runt
  • Polisanställda: 100 poliser deltar i den direkta insatsen
  • Försvarsmakten:
    200 st på marken (inklusive 120 från hemvärnet)
    100 st planerar insatsen
    150 st håller helikoptrarna i luften
  • Frivilliga resursgrupper (FRG): 45 personer från 10-talet olika frivilliga resursgrupper
  • Bilkåren och Frivilliga Automobilkåren (FAK): 100 förare (totalt under 14 dagar) bemannade 16 bandvagnar
  • Vattenbombarna: 30 personer håller fyra flygplan i luften
  • Information: 20-30 personer arbetar med presskontakter och information
Evakuerade
  • Cirka 1 000 personer evakuerades. De flesta från Gammelby, Västervåla och Ängelsberg.
  • Cirka 6 000 personer (främst i Norberg) hotades av evakuering.
  • Cirka 1 200 nötkreatur och 500 får evakuerades.
Skadade
  • En person avled efter att ha blivit instängd mellan två brandfronter.
  • En person fick svåra brännskador.
  • En polis skadades allvarligt efter att ha blivit påkörd vid en vägspärr.
Läs mer dokumentation (till exempel filmklipp och artiklar) om skogsbranden på länsstyrelsens hemsida.

Ansökan till Nationalist och singel

”Jag gillar järnmalm, det är min favoritmetall. […] Jag gillar järnrör framför baseballträn alla dagar i veckan” .

Kolla på det här klippet där Helena Stureson gör en satirisk ansökan till (den satiriska?) facebooksidan Nationalist och singel.

I dessa dagar torde även nationalister värna om satirens fortlevnad. Visst? Kommentarerna under youtube-klippet tyder dock på motsatsen.

Well played Helena. Well played.

[youtubeplay id=”S7M3yiW4LyM” size=”large”]

Uppdatering: Här är uppföljningsklippet!

[youtubeplay id=”XK0hQnxun5I” size=”large”]

Offren beskrivs olika beroende på religion

Je Suis Charlie

Ännu en gång har det fria ordet attackerats, och ännu en gång lär resultatet blir ännu mer slutenhet, ännu mer polarisering och distansiering mellan människor. Terrordåd går knappt att skydda sig mot, oavsett hur många säkerhetsvakter eller poliskontroller som används. Att sätta upp fysiska hinder mot ett ideologiskt motstånd fungerar kortsiktigt, men ökar klyftan mellan människor på lång sikt.

Jag tänker på det när jag igår såg den konservativa amerikanska nyhetssajten Daily Caller rapportera att en av en av de poliser som dödades i Paris under terrorattacken var muslim. Större nyhetssajter som Newsweek och Daily Mail rapporterade samma sak. Det framhålls som en spektakulär detalj enligt devisen att ”de sköt en av sina egna”, vilket också visar hur problematiskt det kan bli när kopplingen görs mellan terroristerna och polismannen, endast utifrån att de har samma religion.

Visst finns det exempel på när muslimska terrorister valt att undvika dödandet av andra muslimer i samband med terrordåd, men enligt samma logik som ovan borde vi rapportera offrens religion även de gånger en kristen fundamentalist dödar i religionens namn. Anders Gustafsson skriver till exempel i den här krönikan från 2011 om kristen terrorism och Anders Behring Breivik (som ju beskrivit sig själv som korsriddare). Josefsson problematiserar hur terroristens religion får olika betydelse beroende på om hen är muslim eller kristen. Han nämner också hur kristna fundamentalister mördat läkare vid amerikanska abortkliniker, och jag är nästan säker på att flera av läkarna varit kristna, men att det inte framhållits som en spektakulär detalj i sig.

Bild: Valentina Calà (Creative Commons BY-SA 2.0)

Här är din (och min) kom-strategi för 2015

Färre beefar med okända personer på Twitter och fler djupa diskussioner med smarta människor. Tydligare ställningstaganden i frågor som är viktiga istället för lite allmänt tyckande överallt. Bättre och smartare uppdateringar i sociala medier, men också fler emo-inlägg som visar sårbarhet.

Jag vet inte, men ibland känns det som att man som helt vanlig (och ovanlig) människa behöver en egen kommunikationsstrategi. I alla fall om man har någon form av mål att förändras eller profilera sig på något sätt. Och starten på ett nytt år blir kanske en extra lämplig tidpunkt för att staka ut en ny riktning. Ovanstående tre ambitionsmål reflekterar vad jag spontant känner inför det nya året när det gäller min egen kommunikation på nätet. Samtidigt vet jag att det kommer bli svårt, för jag älskar ju det där bruset av uppdateringar från människor som inte alls tycker som jag.

Det finns några saker som jag tror kan vara allmängiltiga för att inte helt drunkna i att svara på menlösa tweets eller argumentera oändligt länge i en facebooktråd med en sd:are. Här är därför:

3 tips för din egen kommunikation på nätet 2015 (för den som tror på förändringskommunikation)

    1. Välj dina motståndare, och dina strider
      Alla gillar inte att debattera eller argumentera, men om du gör det, se till att välja rätt tillfällen. Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, och om ”annat” består av diskussioner som aldrig går att vinna, eller tröstlösa mailkonversationer med en kund, en konsult, en byrå eller vilken annan mänsklig varelse som helst – då kanske det är bättre att lägga ner och gå vidare. Fundera också på hur det du kommunicerar påverkar omvärldens bild av vem du är, vad du vill och vart du är på väg.  
    2. Gräv där du står
      Vad gör du redan idag som du skulle kunna utveckla ännu mer? Om du ändå deltar i en bokcirkel en gång i månaden kanske du ska passa på att bygga en blogg eller ett instagramkonto som summerar era diskussioner, eller i alla fall tipsar om böckerna. Träffar du regelbundet samma personer och har diskussioner om specifika ämnen? Starta en podcast! Vill du byta jobb och kan mycket om ett ämne – börja blogga om exakt det du vill jobba med (snart kommer blivande arbetsgivare att upptäcka din storhet). Mina exempel låter kanske banala, men jag har märkt att nyckeln till att orka hålla ett kommunikationsflöde igång är att utgå från det du redan gör eller vill, och börja där. 
    3. Bygg dina egna plattformar
      Sociala medier i all ära. Precis när du börjat få hybris över hur många följare du har på ett ställe drar alla vidare till nästa hajpade tjänst. Genom att åtminstone ha en egen domän och en sajt/blogg som du själv har kontroll över, ökar du både din exponering i sökmotorerna likväl som bygger en permanent närvaro i en ständigt föränderlig digital värld. Här kan du dessutom samla din kommunikation och kontaktvägar, oavsett om det handlar om att länka till dina olika konton, eller skapa eget unikt innehåll. 

Bonus: Ta fler selfies! Jo, det funkar!

Bild överst: Scen från den rakt igenom orealistiska, normtryckande, på många sätt tveksamma men ändå tårdrypande filmen Love Actually.