Facebooka är silver – Twittra är guld

Göran Hägglund meddelar att han avgår via Twitter

Jag står ganska långt ifrån Sanna Rayman politiskt, men hennes beskrivning av hur Twitter behandlas jämfört med andra sociala medier utifrån till exempel Göran Hägglunds tweet om att han avgår, sätter fingret på ett intressant fenomen. Ska vi bedöma politiker och andra makthavare utifrån hur snärtiga formuleringar de eller deras staber lyckas få ur sig på 140 tecken?

”Det är inte att jag ogillar Hägglunds twittrade gärning, han har varit ett nöje att följa och jadå, han har varit bra på det. Men det där är inte en kompetens, det är en läggningsfråga. En del är kommunikativa och passar väl in på Twitter och Hägglund är en sådan person. Andra är inte det och då ska de inte tjatas dit av journalister som har fått för sig att twitternärvaro är ett viktigt grundkrav för statsrådspost eller ett partiledarskap”, skriver Sanna Rayman.

Hennes text fick mig verkligen att tänka till. Visst är kommunikativ förmåga en extremt viktig egenskap för den som vill lyckas nå ut med sin politik eller sitt budskap i största allmänhet. Och visst måste förtroendevalda och andra makthavare vara duktiga på att både sprida sina åsikter likväl fånga upp omgivningens reaktioner och föra samtal. Men varför har just Twitter-närvaron blivit den viktigaste arenan bland de sociala plattformar som står till buds? I alla fall när det gäller ”tyckonomin” kring politiken.

Som Sanna Rayman skriver så är det ingen som säger att någon ”fattat Facebook”, medan det med Twitter framstår som att du antingen är down with it eller inte. Antingen i framkant och delaktig i flödet, eller utanför och ouppkopplad.

Jag tror det beror på tre saker:

    1. Twitter som plattform är inte direkt enkel att förstå för den som bara kliver in där utan att veta så mycket om den. För att ens förstå vad det ska vara bra för måste du börja följa människor, och många funktioner förklaras inte, utan är underförstådda (även om Twitter blivit bättre på att introducera sina nya användare på senare tid). 
    2. Twitter är än så länge relativt litet i Sverige jämfört med jättar som Facebook och LinkedIn. Min kollega Hampus Brynolf kartläggning Twittercensus visar att antalet aktiva användare i Sverige förra året ligger på runt 250 000-300 000 (fler än två tweets senaste månaden). Det gör att dess användare fortfarande kan se sig som lite av en nischad grupp, oavsett om det är rollspelare i Tierp eller politiska journalister i huvudstaden. Att ”fatta Twitter” blir alltså lite av en grej, när inte alla finns där.
    3. Slutligen handlar det om koncentrationen av vissa yrkesgrupper och opinionsbildare i vissa kluster på Twitter. Här finns procentuellt sett väldigt många journalister, debattörer, pr-konsulter och politiker. De följer varandra och de deltar i varandras diskussioner. Dessutom märker vi hur samtalet som förs även får genomslag i traditionella medier. Det är här nyheterna först dyker upp, oavsett om det är en världshändelse eller ett regionalpolitiskt utspel, vilket gör att de twittrare som ingår i klustren som har med media, politik och it att göra, lätt känner att de ligger lite före alla andra.

Att ”fatta Twitter” blir utifrån ovanstående ett bevis på modernitet och proaktivitet, egenskaper som politiker gärna vill förknippas med. Om det därmed också innebär att en twittrande politiker är en bättre politiker tror även jag är långt ifrån självklart.

Nedan, den svenska twittergrafen, från Twittercensus 2014 där du själv kan leta upp var du befinner dig.

Twittercensus

Kommentera