Förstör gamification mitt dejtande?

Tinder

När du får en matchning på Tinder kan du välja mellan två saker. Antingen kan du skicka ett meddelande till den du blivit ihopmatchad med (vilket även går att göra senare), eller så kan du ”fortsätta spela”. Ordet spela säger ganska mycket. Hur påverkar det våra relationer när utgångspunkten för att träffas är ett spel? Nog för att debatten kring ”The Game”, en bok riktad mot framförallt män med brist på inkänningsförmåga, var ganska aktiv, men numera handlar det inte om psykologiska metoder på krogen, utan snarare tekniska finesser inbyggda i våra sociala plattformar.

Och det är inte bara i ord och begrepp som spelmekaniken genomsyrar det digitala livet för närhetstörstande dejtingsajtbesökare. Siffror spelar en minst lika viktig roll.

Hur många har tittat på din profil? Hur många gillningar har du fått på dina bilder? Hur har du rankats av de övriga besökarna? Vilken popularitetsnivå har din profil uppnått just den här veckan?

Dessa parametrar finns hos mer eller mindre alla typer av dejtingtjänster, oavsett om det är trotjänare som Match, Mötesplatsen, Happy Pancake eller Badoo, likväl som hos utmanarna Tinder, Maybe eller Mazily.

I en perfekt värld behövs bara en enda matchning, en enda flirt eller en enda lajk för att det efterlängtade klicket ska uppstå, både bildligt och bokstavligt. Men vad gör det med oss att urvalet nåbara människor är större än någonsin, och att volymen av interaktioner nästan blir ett mål i sig. Spelmekaniken med ständig återkoppling på vårt beteende känner vi igen från de flesta sociala medier, och nu använder vi metoderna för att hitta kärlek.

Frågan är inte längre om du kan vara perfekt för en annan person. Frågan är hur du ska vara det för så många som möjligt, samtidigt. Eller hur ska vi annars tolka både dejtingsajternas logik och vårt eget beteende?

Kvinnors frigörelse tillsammans med en uppbyggnad av välfärdssystemet har även gjort det enklare att försörja sig själv, leva ensam och få vård från samhället om det behövs. Den livslånga relationen verkar mer och mer bli ett sällsynt djur som vi vet finns, men som allt färre har sett. Och frågan är om den ens är eftersträvad när vi tittar in i framtidens relationsbyggande och strukturer för den mänskliga samvaron. Även kärnfamiljen är ju ett modernt påhitt sett ur ett historiskt perspektiv.

Dejtingsajternas spelmekanik är förstås inte orsaken, utan snarare konsekvensen av utvecklingen.

Imorgon är det alla hjärtans dag, och dessutom min födelsedag. Ska försöka tänka mindre på siffror och mer på människor då.

Startup-vd:n som gillar föräldraledighet

Stewart Butterfield

Inga ”brogrammers”, fler folk över 40 än de flesta av konkurrenterna, humana arbetstider (45 timmar i veckan) och möjlighet till föräldraledighet som tar hänsyn till ”vad det innebär att vara förälder”. Det är verkligheten för de som jobbar på Slack, det amerikanska startupföretaget som gör ett kollaborativt arbetsverktyg för företag och projekt. Slack är värderat till en miljard dollar vilket i sig gör det till en medlem i vad som kallas ”The unicorn club”.

I en intervju med Pando Daily berättar Slacks grundare och vd Stewart Butterfield (som även startat bildtjänsten Flickr) om sin företagsfilosofi och målet att bygga ett hållbart företagande. Schablonbilden av startupvärlden som befolkad av 22-åriga dygnet runt-arbetande utvecklare nyanseras något.

Uppdatering: Såg att även bloggkollegan Digge skrivit om Slack för några dagar sedan. Läs om det här.

[youtubeplay id=”sB2llaaXpw4″ size=”large”]

 

Vem är bäst på konferensen?

När briljanta Dilan Apak inleder varje avsnitt av Tankesmedjan i P3 med att säga ”nu blir det show” förväntar jag mig både att bli underhållen och upplyst. Tankesmedjan är lika mycket satir och underhållning som det också är ett sätt att följa nyhetsflödet. Även om du inte sett eller hört några andra nyheter så kommer du i alla fall inte missa de största händelserna om du lyssnar på Tankesmedjan.

Men det var inte det jag skulle säga. Eller jo, lite kanske.

Jag brukar föreläsa en del, allra senast på Creative Day i Malmö, Göteborg och Stockholm, men även i mindre och större sammanhang. Det jag ofta funderar på är balansen mellan show och fakta, eller mellan upplevt värde och konkret värde (är det samma sak?). Äsch, vet inte hur jag ska förklara det, men jag tänker att en riktigt bra föreläsare lyckas rama in det hen vill säga på ett sätt som både utbildar, informerar och skapar värde men också underhåller, roar och entusiasmerar. Det förstnämnda är syftet, det andra paketeringen. Typ.

Det finns en orsak att TED talks bara är 18 minuter långa, och att talarna coachas ganska hårt inför sina dragningar. Ändå förväntas en vanlig publik på en vanlig svensk företagskonferens kunna titta på kanske 5-6 entimmes-dragningar i rad under en konferensdag, och hela tiden hålla koncentrationen uppe. Det är en utmaning, både för föreläsaren och publiken.

Vilken känsla är bäst? 

Den där du som publik lämnar en föreläsning med en positiv känsla efter att ha sett en entusiastisk och underhållande person, men där du inte riktigt kan berätta vad det var föreläsningen handlade om. Du minns bara att den var väldigt bra och att du verkligen gillade föreläsaren.

Eller,

Att du som publik går därifrån med tydliga och konkreta tips och råd. Du kanske till och med har skrivit ned några anteckningar och tänkt ”det där ska jag ta med mig till kollegorna sedan och försöka föra in i vårt arbetssätt”. Själva föreläsningen var hyfsad, men talaren var inte direkt någon scenmänniska. Lite nervöst i början kanske. Ganska tråkiga powerpoints.

I en perfekt värld är det förstås en mix av båda reaktionerna som känns bäst, men jag tycker det är en svår balansgång. Jag har bevakat väldigt många konferenser och även sett utvärderingar för hur publiken uppfattar talarna. Det är väldigt sällan de talare som har mest initierad kunskap, mest erfarenhet eller mest konkreta tips eller exempel som får högst poäng i utvärderingarna. Snarare är det de som erbjuder en show. De som liksom är en liten föreställning i sig själva.

Nästa fråga blir då vilken föreläsningsupplevelse som gynnar dig som person och kanske din arbetsgivare som betalat konferensavgiften mest? Fundera på’t, jag har faktiskt inte riktigt bra svar. Jag vet bara att jag för en ständig dragkamp mellan mina checklistor i Keynote och mina försök att interagera med publiken genom diverse rekvisita. Ibland fungerar det, ibland blir det Kurt Olsson.

Bild från när jag var moderator för ett kunskapsblock på konferensen Webbdagarna.

Facebooka är silver – Twittra är guld

Göran Hägglund meddelar att han avgår via Twitter

Jag står ganska långt ifrån Sanna Rayman politiskt, men hennes beskrivning av hur Twitter behandlas jämfört med andra sociala medier utifrån till exempel Göran Hägglunds tweet om att han avgår, sätter fingret på ett intressant fenomen. Ska vi bedöma politiker och andra makthavare utifrån hur snärtiga formuleringar de eller deras staber lyckas få ur sig på 140 tecken?

”Det är inte att jag ogillar Hägglunds twittrade gärning, han har varit ett nöje att följa och jadå, han har varit bra på det. Men det där är inte en kompetens, det är en läggningsfråga. En del är kommunikativa och passar väl in på Twitter och Hägglund är en sådan person. Andra är inte det och då ska de inte tjatas dit av journalister som har fått för sig att twitternärvaro är ett viktigt grundkrav för statsrådspost eller ett partiledarskap”, skriver Sanna Rayman.

Hennes text fick mig verkligen att tänka till. Visst är kommunikativ förmåga en extremt viktig egenskap för den som vill lyckas nå ut med sin politik eller sitt budskap i största allmänhet. Och visst måste förtroendevalda och andra makthavare vara duktiga på att både sprida sina åsikter likväl fånga upp omgivningens reaktioner och föra samtal. Men varför har just Twitter-närvaron blivit den viktigaste arenan bland de sociala plattformar som står till buds? I alla fall när det gäller ”tyckonomin” kring politiken.

Som Sanna Rayman skriver så är det ingen som säger att någon ”fattat Facebook”, medan det med Twitter framstår som att du antingen är down with it eller inte. Antingen i framkant och delaktig i flödet, eller utanför och ouppkopplad.

Jag tror det beror på tre saker:

    1. Twitter som plattform är inte direkt enkel att förstå för den som bara kliver in där utan att veta så mycket om den. För att ens förstå vad det ska vara bra för måste du börja följa människor, och många funktioner förklaras inte, utan är underförstådda (även om Twitter blivit bättre på att introducera sina nya användare på senare tid). 
    2. Twitter är än så länge relativt litet i Sverige jämfört med jättar som Facebook och LinkedIn. Min kollega Hampus Brynolf kartläggning Twittercensus visar att antalet aktiva användare i Sverige förra året ligger på runt 250 000-300 000 (fler än två tweets senaste månaden). Det gör att dess användare fortfarande kan se sig som lite av en nischad grupp, oavsett om det är rollspelare i Tierp eller politiska journalister i huvudstaden. Att ”fatta Twitter” blir alltså lite av en grej, när inte alla finns där.
    3. Slutligen handlar det om koncentrationen av vissa yrkesgrupper och opinionsbildare i vissa kluster på Twitter. Här finns procentuellt sett väldigt många journalister, debattörer, pr-konsulter och politiker. De följer varandra och de deltar i varandras diskussioner. Dessutom märker vi hur samtalet som förs även får genomslag i traditionella medier. Det är här nyheterna först dyker upp, oavsett om det är en världshändelse eller ett regionalpolitiskt utspel, vilket gör att de twittrare som ingår i klustren som har med media, politik och it att göra, lätt känner att de ligger lite före alla andra.

Att ”fatta Twitter” blir utifrån ovanstående ett bevis på modernitet och proaktivitet, egenskaper som politiker gärna vill förknippas med. Om det därmed också innebär att en twittrande politiker är en bättre politiker tror även jag är långt ifrån självklart.

Nedan, den svenska twittergrafen, från Twittercensus 2014 där du själv kan leta upp var du befinner dig.

Twittercensus

Googles framtvingade PR-kampanj

För ungefär en månad sedan stod det klart att Google lägger ner sitt utvecklingsprogram för Google Glass. De extremt hajpade glasögonen med inbyggd kamera och ett gränssnitt kontrollerat av både rösten, händerna och huvudet beskrevs som revolutionerande när de kom, men i själva verket var det en framtvingad lansering av en långt ifrån färdig produkt. Det hävdas i den här New York Times-artikeln, som beskriver produktens uppgång och fall (i dess nuvarande form).

I slutet av 2009 rekryterades Sebastian Thrun till Google från Stanford University med uppgift att sätta upp ett eget labb för att utveckla wearables-produkter. I väntan på ett bättre namn döptes labbet till Google X och deras första produkt blev Google Glass, som enligt New York Times lanserades långt innan utvecklarna var nöjda med dess prestanda, och som en direkt följd av Googlegrundaren Sergey Brins vilja att skapa PR kring satsningen.

“The team within Google X knew the product wasn’t even close to ready for prime time,” a former Google employee said. The Google marketing team and Mr. Brin had other plans. […] This wasn’t how Glass was supposed to be introduced. This wasn’t the quiet experiment that Google X engineers had hoped for as they tinkered away. It was like watching someone whisper a secret with a bullhorn.”

Historien om Googles Glass kantas också av en kärlekshistoria mellan Sergey Brin och marknadschefen för Google Glass, Amanda Rosenberg. Båda lämnade sina respektive partners för varandra. Den senaste tiden, fram till beskedet för en månad sedan, har projektet drabbats av avhopp av viktiga medarbetare, och dessutom slutade Sergey Brin bära Google Glass offentligt.

Det här betyder förstås inte att själva produktområdet skulle vara i närheten av att försvinna. Google Glass i dess nuvarande form må vara något vi i framtiden kommer göra oss lustiga över, genom tumblrs som White Men Wearing Google Glass. Så är det ju ofta med ny teknik. Däremot är det ingen tvekan om att vi mer eller mindre redan blivit cyborger, ständigt uppkopplade med våra mobila enheter på armlängdsavstånd. Vi är redan människor upphöjda genom teknologi och man behöver inte vara en science fiction-nörd för att se hur gränssnitten för hur vi kommunicerar mot vår egen och andras data kommer att fortsätta utvecklas och bli långt mer organiska än de touchskärmar eller tangentbord vi använder idag. Och vägen framåt lär vara kantad av havererade projekt, oavsett om de är resultatet av en pr-hungrig it-jätte eller en lean startup i ett garage.

Google Glass
A white man wearing Google Glass. Bild från förra året då jag testade ett par tillhörandes Sveriges mesta wearables-entusiast Micke Kazarnowicz.

Älska mini-grävet

Förra året vann Metros källkritik-projekt Viralgranskaren Stora journalistpriset som årets förnyare. Att källkritik skulle prisas som en ny företeelse trodde nog få journalister för 10-15 år sedan.

Människor har alltid spridit rykten eller mer eller mindre overifierade uppgifter, antingen för att konspirera, skvallra eller för att det helt enkelt inte finns mer fakta just där och just då. Det senare ser vi exempel på i nyhetsrapporteringen varje dag. Vissa hävdar att eftersom det går så extremt snabbt att sprida felaktig information så har det blivit lättare att skapa falska rykten eller plantera ”nyheter”. Det är nog delvis sant, men samtidigt har det blivit väldigt mycket enklare att kontrollera fakta, att söka efter mer information och att få en lite mer nyanserad bild på egen hand, utan att vara hänvisad till ett fåtal gatekeepers som filtrerar intrycken från omvärlden, som i det tidigare medielandskapet.

Jag tänker på det när jag läser diskussionerna kring Rickard Söderberg (@gaytenor) och den twitterkonversation som han delat och som fått stor spridning på nätet.

Fredrik Strömberg (medgrundare av mediestartupen KIT) gillar, precis som jag, Rickard Söderbergs närvaro på nätet sedan tidigare, men tyckte sig ana något konstigt med historien och ifrågasatte om konversationen verkligen hade hänt i verkligheten, speciellt med tanke på att alla tweets senare raderats. Här är Strömbergs genomgång av händelsen, pedagogiskt upplagt i ett Storify-flöde.

”Jag undrar om det kan vara så att en sån här härlig sociala medier-story om mello-artisten Rickard Söderberg egentligen är en fejk. För jag prenumererar nämligen på tanken om att ”om det låter för bra för att vara sant är det ofta det.”, skriver Fredrik Strömberg.

Fredrik Strömbergs ”mini-gräv” ledde i sin tur till att Emanuel Karlsten intervjuade Rickard Söderberg för Sveriges Radios räkning där den schlager-aktuella operasångaren förnekade att konversationen skulle vara fejkad. Där står vi nu.

Oavsett vem som har rätt tycker jag att händelsen visar på hur källkritik både kan vara underhållande och tillgänglig. Sen finns det såklart många som oavsett presentation av övertygande bevis väljer att låta sin ideologi stå framför fakta, jag tänker på rasisterna i Sveriges riksdag eller de som ser tiggare som direkt utsända av maffian med lyxbilarna gömda bakom hörnet.

Jag vill och hoppas att 2015 ska bli källkritikens år. Älska mini-grävet.

15 år av hypersnabb livsförbättring

Levnadsstandarden för människor i de fattigaste länderna kommer att förbättras snabbare under de kommande 15 åren än de gjort någonsin i mänsklighetens historia. Och deras liv kommer förbättras mer än alla andra. Det budskapet kommer från Bill och Melinda Gates som berättar om sitt arbete och sin syn på framtiden i Our big bet for the future, en informations- och faktaspäckad sida som förutom ett intressant innehåll även visar upp ett bra exempel på hur modernt redaktionellt innehåll kan presenteras, med alltifrån mobile first-navigering och parallax-skrollning.

Grafik från sajten:

Många sjukdomar kommer att utrotas, läskunnigheten kommer att stiga, jordbruket kommer att effektiviseras och framförallt kommer nya innovationer när det gäller till exempel mobila betalsystem leda till drastiska förändringar enligt Bill och Melinda Gates. De skriver också om behovet av ”global zitizens” och ger sig nu ut på jakt för att rekrytera människor som vill vara en del av förändringen.

There’s another crucial factor: informed, passionate individuals working together to form effective movements for change. People who care about helping those in the world’s poorest places improve their lives. We call them global citizens. And with this letter, we’re helping to kick-start an effort to recruit tens of millions more of them.

”The rich world will keep getting exciting new advances too, but the improvements in the lives of the poor will be far more fundamental — the basics of a healthy, productive life. It’s great that more people in rich countries will be able to watch movies on super hi-resolution screens. It’s even better that more parents in poor countries will know their children aren’t going to die.”

Läs 2015 Gates Annual Letter: Our Big Bet For The Future.

Guldäggsjuryn – här vare svenskt

Guldägget

Idag meddelades det vilka som sitter i guldäggsjuryn. Det är en lång lista med väldigt kompetenta personer. Samtidigt var det första som slog mig när jag fick pressreleasen från Komm hur många svenskklingande namn som listan med jurymedlemmarna består av.

Jag har räknat.

Av nästan 40 namn på listan kan jag med lite god vilja räkna till ungefär fyra-fem efternamn som inte är svenskklingande (jag ger mig inte in i att definiera var gränsen går för när ett namn kan betraktas svenskt, tyskt, europeiskt och så vidare, men jag tror att du förstår hur jag menar).

En spegling av hur branschen ser ut? Ett problem? En självklarhet?

Här är hela listan:

JURYORDFÖRANDE
Tom Beckman, executive creative director Prime PR

KATEGORI DESIGN
Marie Wollbeck (ordförande), creative director BAS
Nils Jensen, creative director Scandinavian Design Group
Lisa Careborg, creative director Happy F&B
Anton Gårdsäter, creative director ESSEN International
Jacob Bergström, brand & creative director Silver
Candice Madrid-Dahlqvist, design director Identity Works
Carin Blidholm Svensson, creative director & founder BVD

KATEGORI EVENT, PR OCH ONLINEFILM
Hanna Björk (ordförande), kreativ chef Åkestam Holst
Josefin Richards, copywriter Ingo
Josephine Wallin, art director King
Nils Holmlöv, head of tech practice Hill+Knowlton Strategies
Gustav Egerstedt, creative director Saatchi & Saatchi
Mårten Hedbom, creative director Edelman Deportivo
Johan Pihl, creative director RBK

KATEGORI FILM, RADIO OCH INTEGRERAT
Jacob Nelson (ordförande), copywriter Forsman & Bodenfors
Johan Gustafsson, art director Honesty
Johan Landin, art director Garbergs
Linda Elers, copywriter M&C Saatchi
Lisa Granberg, art director DDB Stockholm
Lina Brunzell, art director Volt Reklambyrå
Claes Kjellström, creative/copywriter Le Bureau

KATEGORI HANTVERK
Pia Dueholm (ordförande), executive producer Ingo
Mattias Berg, creative director CP+B
Karolina Henke, forograf Agent Skarp
Magnus Strömfelt, partner Gangsters
Åsa Riton, regissör Camp David
Linnéa Bergman, regissör Aspekt
David Eriksson, chief creative North Kingdom

KATEGORI DIGITALT, MOBILT OCH DIREKT
Kalle Widgren (ordförande), creative director TBWA
Elin Lindecrantz, copywriter Mecka
Victor Köhler, creative director House of Radon
Stephanie Moradi, copywriter ANR BBDO
Sophia Lindholm, art director Forsman & Bodenfors
Klas Lusth, creative director Perfect Fools
Hanna Belander, senior copywriter Lowe Brindfors

KATEGORI ALTERNATIVA MEDIA, TIDNINGSANNONSERING OCH UTOMHUS
Fredrik Simonsson (ordförande), art director DDB Stockholm
Björn Höglund, executive creative director CP+B
Malin Wikerberg, creative director Garbergs Malmö
Charlotta Nordling, planner/copywriter FamiljenPangea
Daniel Hallberg, art director King
Emil Frid, creative director Abby Norm
Maria Lamke, art director Granath Havas

Sambotestet och dina privata uppgifter

Det är fantastiskt när företag och varumärken lyckas aktivera sina målgrupper genom att de frivilligt vill delta i tester och dessutom dela resultatet med sina vänner. Senast i raden är Sambotestet från Fastighetsbyrån. Jag har sett flera av mina vänner på Facebook dela testet som går ut på att ta reda på vem du borde bli sambo med, utifrån en mängd parametrar. Jag vet inte exakt hur det fungerar, för när jag själv tänkte prova Sambotestet och skulle ge Fastighetsbyrån tillgång till delar av min Facebook-information kände jag att det tog stopp.

sambotestet

Jag är inte helt säker på om jag tycker det känns okej att Fastighetsbyrån får tillgång till mina privata meddelanden, relationer, vänners relationer osv. Det är förstås upp till var och en att avgöra vad de vill dela med tredje part, och dessutom får vi åtminstone chansen att ta ställning till det. Flera av mina vänner har uppenbarligen velat göra testet och därför accepterat tillgången till den personliga informationen.

den här sidan kan du själv se vilka appar och tjänster som har någon form av tillgång till din Facebook-information. Som jag skrivit om tidigare vill Facebook gärna vara vår digitala infrastruktur, eller körkort om man så vill, och ju fler sajter och tjänster vi använder Facebook-login för, desto bättre för den stora it-jätten. Även externa annonsörer (som Fastighetsbyrån) kan via appar får tillgång till den information vi delar, vilket i sig inte behöver vara ett problem.

För oss användare handlar det om att ställa nyttan (eller underhållningsvärdet) mot delandet av vår personliga information. Den relationen tycker jag ska vara ett kontrakt vi omförhandlar hela tiden, inte något som vi går med på automatiskt.

Om du gjort testet, berätta gärna hur du resonerade kring delningen av dina uppgifter.

Uppdatering: Jag hade inte sett det innan jag skrev inlägget, men idag släppte .SE sin internetguide om Användarvillkoren som ingen läser. Bra läsning på samma tema.

Så ska jag skriva min generationsroman

bokhylla

Stephen King berättar i boken Att skriva – En hantverkares memoarer om hur han skrev boken Lida. Det första som kom till honom var bilden av hur huvudpersonen ligger fastbunden i en säng hos en galen kvinna som bestämt sig för att med fysiska metoder se till att han inte skulle kunna ta sig från det hus där de befinner sig. Efter att ha beskrivit den delen av berättelsen vecklade King sedan ut romanen både framåt och bakåt längs tidslinjen och skrev om allt som hände fram till ögonblicket i sängen samt vad som hände efteråt och bokens upplösning.

Andra författare skriver mer linjärt och börjar helt enkelt med inledningen av boken för att sedan bygga berättelsen i den ordningen läsaren sedan får ta del av den, kanske med några kompletteringar av vissa avsnitt under korrekturarbetet.

Det saknas inte direkt människor i kommunikationsbranschen som har en bokidé i byrålådan, eller tänker att de någon gång skulle vilja skriva en roman. Vad är det som gör att vissa faktiskt får det gjort? Är det stenhård disciplin det handlar om? Eller en så stark berättelse att den skriver sig själv? Behövs en tidigt inblandad lektör som agerar beställare och ställer krav på författaren?

Kanske.

Men jag tror också att det handlar om vilken inställning man har till skrivandet. Jag har bloggat i 10 år och skrivit tusentals inlägg. Jag har även jobbat som journalist och skrivit både långa reportage och kortare artiklar. Men ännu återstår att skriva en längre bok. Det jag har insett är att den massiva mängden sidor som en bok består av lätt kan kännas skrämmande. Var börjar jag? Hur ska jag orka? Det är något med den där sammanhållna långa berättelsen som är speciellt.

Kanske är programmet Scrivener lösningen. Jag har tidigare använt det när jag skrev en längre guide på cirka 100 000 tecken och för mig som bloggare med vana att skriva många korta uppdateringar känns det som ett logiskt sätt att arbeta. Scrivener utgår från ett enda textdokument, men låter dig dela in det kapitel och undernivåer i ett strukturträd, lite som att navigera bland filer på en dator. Du kan enkelt hoppas mellan olika delar av texten och i princip skriva en bok hundra ställen samtidigt. Jämfört med att skrolla som besatt i ett superlångt worddokument gör Scrivener texten betydligt mer överskådlig, och kanske framförallt mer tillgänglig. Du kan gå in och ut ur textet på ett icke-linjärt sätt som tilltalar mig. Det finns andra liknande program på marknaden, och de flesta har även funktioner för research och att spara minnesanteckningar, referenser och annat material som du sparar tillsammans med ditt bokprojekt.

Är det i år det händer? Generationsromanen väntar på dig. Och mig. Eller så är det så som det gamla talesättet: ”If you want to be a writer then write”.

Nedan, ett klipp för alla författar-wannabes:

[youtubeplay id=”NTSGp4UdEvQ” size=”large”]

Foto: Pietro Bellini (CC-licens)