Buzzfeeds vd: Nu slutar vi jaga klick

Jonah Peretti, grundare av Buzzfeed och Huffington Post. Bild: Från livestream på sxsw.com.
Jonah Peretti, grundare av Buzzfeed och Huffington Post, under sin presentation på SXSW i Austin, Texas. Bild från livestreamen på sxsw.com.

Så kom den till slut, presentationen som skulle få hela den samlade svenska delegationen på SXSW i Austin, Texas, att dregla av medieavund. Eller nåt.

Jag talar förstås om Buzzfeed– och Huffington Post-grundaren Jonah Perettis dragning med den ytterst icke-buzzfeedmässiga rubriken ”Lessons from Buzzfeed”. Jag följde Perettis föreläsning via länk från hemmaplan för att precis som alla andra försöka få en inblick i hur ett av världens hetaste medieföretag tänker och fungerar.

Inflytande utan agenda

Vad jag inte väntat mig var Perettis stora fokus vid vad han benämnde som ”impact”. Dels hur det var nyckelordet för Buzzfeed men också avsaknaden av någon tydlig definition eller agenda kring det genomslag som ansågs viktigast av allt för företaget i framtiden. Nästan nyvaket förklarade Peretti att vissa artiklar och granskningar som Buzzfeed gjort inom nyhetsjournalistik fått konsekvenser för de verksamheter som belysts eller avslöjats. Något som för de flesta större dagstidningsredaktioner är självklarheter lät hos Peretti som en ny upptäckt, det vill säga att den journalistik man genomför kan få makthavare ur spel eller påverka opinionen åt ett visst håll. Samtidigt pratade han hela tiden som sagt om ”impact”, dock utan att nämna vilken förändring som Buzzfeed vill uppnå, annat än något diffust om att göra världen bättre. Vems värld, och vad är bättre? ”Do good-mantrat från Google i ny tappning?” tänkte jag för mitt inre och ryste litegrann. Inte av välbehag.

Samtidigt visade Jonah Peretti mängder av intressanta detaljer från den innehållsfabrik som Buzzfeeds 900 anställda utgör. Den viktigaste mätvalutan för företaget är delningar, inte klick, gillningar eller kommentarer. Förklaringen är att delningar visar på engagemang mellan människor snarare än mellan publiken och Buzzfeed. När någon delar något gör hen det för att skapa en känsla hos sina vänner eller familj. Den känslan är lite av Buzzfeeds syre och genom att noga undersöka vilka ord som används i samband med delningar av länkar och material från sajten skapas hela tiden underlag för nytt innehåll.

”The emotion of the content really matter more than the information in the content”

De arenor där Buzzfeeds innehåll delas och konsumeras är mer intima än traditionella medier. Sociala medier och mobilt är nära människan. Jonah Peretti pekade på vikten av att zooma ut från det egna innehållet och titta på konversationen som det skapar. Det är helhetsbilden som måste analyseras när man utvärderar innehållet, inte bara själva artikeln, filmen eller bilden.

4 exempel på Buzzfeeds nyhetsjournalistik

För att visa hur Buzzfeed numera även flyttat fram positionerna inom nyhetsjournalistik pekade Peretti på några exempel:

  • Den ryska soldaten som instagrammat selfies som gick att geopositionera i Ukraina, trots att Ryssland officiellt angett att de inte gått in i landet. En story som Buzzfeed blev först med genom att analysera geo-informationen på instagrambilder.
  • Nyheten om hur en hög chef på Uber uppmanade medarbetare att gräva upp material om de journalister som bevakade företaget samt en ”god view” som gjorde det möjligt att kartlägga dessa personer. Nyheten hamnade på förstasidan på tre av de största dagstidningarna i USA, något som Peretti visade i sin presenation. (Fortfarande värderas alltså exponering i printtidningar högt, till och med av Buzzfeed-grundaren?)
  • Ett avslöjande från Buzzfeed om hur ISIS smugglade olja gjorde att Turkiet fick stopp på smugglingen.
  • En skandal med sexuella övergrepp mellan lärare och elever på en elitskola i Los Angeles fick konsekvenser där flera inblandade tvingades bort från sina jobb.

Show me the money

Till slut kom Jonah Peretti in på det som kanske var mest intressant för en publik bestående av svenska mediemänniskor med lönsamhetskrav, nämligen hur man kan tjäna pengar på det som Buzzfeed gör.

game-of-thrones

I stor utsträckning handlar det om att skapa ”branded content” som gärna får fungera globalt på flera marknader och som med viss anpassning kan fungera i mängder av länder. Med HBO tog man fram innehåll i form av testet ”How will you die in Game of Thrones” som en del i marknadsföringen av tv-serien. ”31 känslor alla hundägare känner igen” är ett innehåll som lätt går att göra globalt, och som kan skapas i samarbete med en hundmatstillverkare. Peretti visade även exempel på samarbeten med kattmatstillverkare och spelföretag.

Slut på klickjakten

En av de viktigaste insikterna jag tar med mig från Jonah Perettis dragning är skiftet från den traditionella onlineannonsmodellen där allt går ut på att driva trafik till den egna sajten för att i nästa steg få så många sidvisningar som möjligt, till en modell som bygger på exponering oavsett plattform.

För Buzzfeed blir det lika viktigt att sprida sitt unika innehåll på Facebook, Twitter, Tumblr eller Instagram som att få folk att se samma innehåll på Buzzfeeds egna sajt. Målet är att nå en publik och skapa engagemang, inte nödvändigtvis att driva trafik till de egna plattformarna.

Enligt Jonah Peretti har jakten på klick påverkat webben som ekosystem på ett märkbart sätt. Något som nu kan komma att ändras.

”Eftersom många tjänar pengar på banner-annonser så spenderar de mycket pengar på att få ut sina länkar. Det gör att folk ser en pekare till något annat, snarare än själva innehållet. Den normala modellen går ut på att alla länkar ska peka mot sajten. Men vad händer om man tar innehållet på sajten och pushar ut det på olika sajter som innehåll, snarare än pekare? Då kan man nå en större publik. Det var en av metoderna för att rulla ut Buzzfeed video. Buzzfeed har uppdaterat sin modell för att se hur media kan bli distribuerat” sa Jonah Peretti under sin presentation.

Peretti pekar också på hur mycket mer data om sin publik Buzzfeed får genom till exempel Facebook och Youtube, där användarna själva angett betydligt mycket mer information om sig själva än de gör som vanliga besökare på en webbsajt.

”När vi gör innehåll och postar det på Youtube så får vi data tillbaka. När vi gör det på Facebook så får vi data vi aldrig hade kunnat få på vår egen plattform.”

Framtiden för Buzzfeed vilar på tre ben

Den egna webben, appar och distribuerat innehåll är de tre benen som Buzzfeed står på enligt Jonah Peretti. De vill inte försöka tvinga sin publik att besöka en specifik sajt eller använda en särskild app. Buzzfeed vill nå ut på de plattformar där målgruppen finns, oavsett var den här, även om de egna kanalerna fortsätter vara viktiga.

”För oss spelar det ingen roll var innehållet lever någonstans. Om folk besöker oss är det bra, men tittar de på vårt innehåll någon annanstans är det också bra. Vår modell bygger inte på ’gå hit, för det är där våra annonser är’. Vi kan göra det som är rätt för konsumenten och bygga en bra business utan att tvinga konsumenten att göra något som den inte vill.”

Visualisering av hur länkar till storyn om "The Dress" såg ut på olika plattformar. Bild: från livestream på sxsw.com.
Visualisering av hur länkar till storyn om ”The Dress” såg ut på olika plattformar. Bild: från livestream på sxsw.com.

Exempel från de tre ben som Buzzfeeds innehåll vilar på:

  1. WEBB The dress (fenomenet som delade en hel värld när det gäller att bestämma färgen på en klänning) är ett av de största inläggen i Buzzfeeds historia. Totalt gjordes 40 inlägg om klänningen och de fick 52 miljoner visningar. 8,6 miljoner besök kom från en enda facebookpost.
  2. APP Buzzfeeds egen app Cute or Not, som går ut på att avgöra om bilder på olika djur eller söta eller inte, lanserades på alla Buzzfeeds plattformar samtidigt i samarbete med Friskies. Efter en vecka hade den laddats ned 300 000 gånger och fått 75 miljoner ”swipes” inuti appen. 310 000 bilder på djur hade laddats upp.
  3. DISTRIBUERAT INNEHÅLL Filmen där Obama använder en selfie-pinne och pratar om healthcare.gov tog bara 9 minuter att spela in och skapades med erfarenhet från mängder av tidigare producerade filmer. Den lanserades inte på Buzzfeeds egen sajt utan publicerades som en unik film på Facebook som första kanal. Utifrån filmen skapades mängder av gif-anmiationer, vineklipp och kortare filmklipp som också spreds av Buzzfeed.

Så använder en 12-åring sociala medier

jonte-almnas-webcoast

Snapchat, Kik, Instagram, Ask.fm och Youtube. Det är de viktigaste sociala medierna för 12-åringen Jonte Arnäs i Göteborg. Under helgens unconference Webcoast hade en av sessionerna temat ”Hur unga använder sociala medier”, och flera barn berättade om hur de resonerar kring till exempel reklam på Youtube, mobbing på Ask.fm och varför de väljer vissa kanaler framför andra. Jonte Arnäs höll i sessionen som också filmades.

Facebook och Twitter är inte på kartan överhuvudtaget när det gäller vilka sociala medier just dessa barn använder. Flera av tjänsterna har ju åldersgränser från 13-15 år, men det har inte hindrat även yngre barn att använda dem. På frågan om vad Jonte Arnäs tycker om reklamen på Youtube, svarade han:

”Det är ett hyfsat sätt att tjäna pengar. Om du är barn kan du inte bli anställd, men du kan tjäna egna pengar på Youtube. […] Ingen vill ju kolla på reklamen. Det är ett sätt att tjäna pengar på något som ingen vill se”.

På Ask.fm förekommer ofta anonyma elaka kommentarer, och ibland hot om att sprida kränkande bilder om någon skvallrar, berättade Jonte Arnäs. Samtidigt tycker han att det finns många fördelar med tjänsten.

”Du kan skaffa vänner. Alla har en profil. Jag har skypat med ryssar, fast det går inte jättebra.”

Jonte själv skulle gärna läsa programmering i skolan och var kanske inte helnöjd med hur mycket lärarna känner till kring hur de använder nätet och vilka sociala medier som är aktuella.

Åsikterna och valet av sociala medier (där Facebook och Twitter är ute) bekräftar statistiken från undersökningen Svenskarna och internet, men det är alltid intressant att höra flera barn i grupp prata om hur de använder nätet. Ta en titt på videoklippet för att höra diskussionerna, eller sök på ”webcoast” på Bambuser.com för att se fler sessioner från helgens unconference.

[bambuser id=”5349806″ size=”large”]

Här kan du läsa mer om flera av sessionerna under helgen, och fler sammanfattningar kommer att läggas upp framöver.
Bild överst: Ur bambuser-klippet från sessionen.

Granskningsnämnden inte så modern

Det var intressant att följa när Olle Lidbom blev utsedd till ledamot i Granskningsnämnden för radio och TV 2008. Länge hade jag följt hans blogg Vassa Eggen för att få analyser om utvecklingen i främst tidningsvärlden, både digitalt och i print, och nu fick jag som läsare även veta hur Granskningsnämnden arbetade, och vad som låg bakom deras olika beslut. Jag upplevde inget kontroversiellt i beskrivningen av arbetet, snarare kändes det naturligt att en av ledamöterna kunde berätta om hur allt gick till, detta i transparensens tidevarv.

Men det jag från utsidan trodde var något okontroversiellt visade sig vara högst anmärkningsvärt ur Granskningsnämndens perspektiv, i alla fall om vi ska tro Olle Lidbom, som nu skrivit om hur han tvingades bort från nämnden efter ett år. Hans bloggande blev uppmärksammat av myndighetens handläggare och jurister och han blev kritiserad av av nämndens ordförande och vice ordförande under enskilda samtal.

”Deras mål var att stoppa mig från att blogga eftersom de menade att jag “skapade en transparens som är skadlig för nämndens trovärdighet”. Med andra ord: om allmänheten fick en förståelse för hur vi arbetade skulle respekten för nämnden och dess trovärdighet raseras. Jag svarade att min inställning är den motsatta: endast med öppenhet och transparens kan man bygga trovärdighet. […] Sommaren 2009 tvingades jag alltså bort ur Granskningsnämnden. Det var inte utan lättnad, men också en stor frustration över att nämndens arbete var så i otakt med sina uppdragsgivare (licensbetalarna) och också kring hur stort inflytande de pseudojuridiska processerna fått över nämndens omdöme och erfarenhet. Inte mycket hänt sedan dess.”

Förvisso vet jag bara den ena sidan av den här historien, det som Olle Lidbom själv berättat i sitt inlägg. Men det är tråkigt att så här i efterhand få reda på att det som jag då trodde var ett tecken på modern myndighetsutövning snarare verkade vara en parantes i nämndens historia.

Läs Därför blev jag borttvingad ur Granskningsnämnden på VassaEggen.se.

”Ryssarna vet att medierna är styrda”

carl-bildt-rysk-tv

Nyligen besökte jag försvarshögskolan för ett seminarium om rysk propaganda (går att se här). Flera av föreläsarna beskrev ett ryskt medieklimat präglat av mer eller mindre styrda medier där Russia Today (RT) kanske är det mest framträdande från svensk horisont. Men Sverige underskattar ryssarnas egen förmåga att tänka källkritiskt samtidigt som vi själva är bättre på att skämta om andra än att själva bli utsatta för satir. Det hävdar Anechka Ю. M-ova, eller @AnyaInLove som hennes twitternamn lyder.

”Anya” är en anonym svensk bloggare och twittrare som bor och arbetar i Ryssland och som skriver initierade inlägg om landets utveckling. Jag har tidigare skrivit om informationskrigföring och rysk signalspaning i våra flöden och efter att ha läst inläggen på Anyas blogg kände jag att jag ville veta mer om rysk mediekritik och hur hon uppfattar den ryska synen på omvärlden. Jag gjorde därför en liten intervju med henne mot löfte om anonymitet (dock vet jag hennes riktiga identitet). Det blev flera långa och intressanta svar.

”Medborgarna vet att staten också har sin agenda”

Hur upplever du att ryska medborgare själva ser på sina egna medier?
– Ryssar har en helt annan syn på medier än svenskar. Vi får inte glömma att ryssarna fostrats i en tradition där man vet att medierna är styrda av ett eller annat intresse, för så har det alltid varit. Man skulle nog kunna säga att svenskar är mer naiva. En svensk förväntar sig att en nyhet är “sann”. En ryss förväntar sig snarare att en nyhet tillhör någons agenda, säger Anya.

– Propaganda i Sverige är något dåligt, som hjärntvätt kanske. I Ryssland är det “statens sätt att berätta för medborgarna hur saker och ting egentligen ligger till”. Fast medborgarna vet att staten också har sin agenda och relaterar mer till den som “detta är statens åsikt”, men man måste inte hålla med. Jag skulle jag nog säga att ryssar alltså är mer skeptiska till medierna än vad svenskar tror.

Har vi alltså i Sverige en överdrivet negativ bild av ryska folkets möjlighet att skapa en balanserad bild av omvärlden?
– Det tror jag absolut. Ibland är det som om vi bär på en slags överlägsenhet i vår självbild som svenskar, att vi själva minsann inte skulle låta oss påverkas av media. Sedan ser vi exempel på rysk propaganda och ryssar som vi uppfattar agerar därefter och tänker väl att ”jösses, de verkar inte kunna tänka själv alls!?”.

– En katastrofalt låg procent ryssar talar ett annat europeiskt språk, engelska inräknat. Nyheterna man får är inhemska och om man får välja mellan att lyssna till ett budskap man vet är förvrängt, men som kommer från ens egna, eller ett budskap som god knows who står bakom och kommer utrikes ifrån, ja då väljer man såklart att lyssna till sin egen media, skepsis eller ej. Ryssar i Moskva pratar relativt öppet om att “den nya tidens krig är ett propagandakrig” och då är ställningstagandet för Ryssland ännu mer självklart, i stil med att om propagandakrig är detsamma som vår tids krig, är det fortfarande varje medborgares plikt att stå på sitt eget lands sida, förvrängd info eller ej.

”Vi förstår inte Ryssland, vi vill kanske inte förstå”

Varför tror du att just Ryssland blivit ett tacksamt mål för den typen av satir?
– Detta är i princip kulturhistoria. Vi har historiskt sett alltid haft en komplex relation till Ryssland, exempelvis har de flesta aktiva krig som Sverige varit med om varit just mot Ryssland. Det speglas än i dag i hur vi uttrycker oss om landet. Sverige har en lång tradition av att behöva kategorisera Ryssland i en kategori vi själva inte tillhör. Elisabeth Högborg, mångårig rysslandskorrespondent, uttryckte det ganska väl en gång, hon sade att vi ser Sverige och Ryssland som motsatser. Sverige är enligt oss i vågskålen för gott, rättfärdigt, högutvecklat, rationellt och så vidare. Vad är då Ryssland, som vi tänker inte alls är som vi? Ryssland måste vara tvärtom; Onda, orättvisa, underutvecklat, irrationellt et cetera. På vissa plan är det visserligen sant, Ryssland och Sverige är inte identiska länder. Men den här polariseringen gör att vi tappar, eller rentav avsäger oss, förmågan att se på Ryssland på ett nyanserat vis, säger hon.

– Ett sätt att hantera något som vi inte kan sätta fingret på är just humor. Vi förstår inte Ryssland, vi vill kanske inte förstå, vi vill inte prata om det som ett problem, det blir för komplicerat, det kräver kunskap, det kräver att man är nyanserad, så vi skämtar. Det är inte bara i satir, det syns i nyhetsartiklar också. “Ryssarna förbjuder svärord i TV”, “Ryssarna gör si, ryssarna gör så”. Det hela bär en air av “titta, vilka tokigheter!” över sig. Vi kan också ställa oss frågan vilka länder skämtar vi inte skämtar om? Varför? Vi skämtar inte om länder vi inte bryr oss ett vitten om, exempelvis. Länder vars existens inte rör oss i ryggen. Men Ryssland rör oss i ryggen.

”Humor är viktigt i Ryssland”

Det ryska satirprogrammet Yesterday Live har bland annat gjort ett uppmärksammat inslag som handlar om svenskarnas rädsla för en rysk invation, ett klipp som även textades på engelska och fick spridning utanför Ryssland.

[youtubeplay id=”cyPsqsH8I4M” size=”medium”]

Vi skrattar, men hur mycket allvar finns i den typen av program?
– Reaktionerna är högst olika, långt ifrån alla (svenskar) kan begripa att ryssarna kan skämta om sig själva och Sverige utan elakhet. Ryssland gjorde också ett svar på tingeling-videon från melodifestivalen för några år sedan. Den blev inte heller särskilt väl mottagen i Sverige, för att man i den tog upp slaget om Poltava. Så svenskar kanske i regel tycker att “man får tåla litet humor” men när Ryssland för en gångs skull skämtar tillbaka litet, då är reaktionerna inte alls lika förlåtande som när Sverige skämtar om Ryssland. Tyvärr, säger Anya.

– Sverige är väl inte lika duktiga på att ta skämt som att skämta om andra. Ryssar är å andra sidan extremt duktiga på satir och humor! Det var ofta ett av få sätt att ge samhället en känga under sovjettiden och än idag skämtas det om det egna samhället. Det finns ett hutlöst populärt humorprogram där universitet från hela Ryssland tävlar i spex år efter år och kändisar sitter i publiken. Putin har blivit grovt skämtad om från scenen – medan han själv satt i publiken! Han höll på att kvävas av skratt. Humor är viktigt i Ryssland, jag antar att det är högst naturligt i länder där andelen orättvisor är hög och takten med vilken dessa utjämnas är låg.

Hur stor är sannolikheten att den typen av inslag är en del av informationskrigföring tror du?
– Det är en spännande fråga. Om den typen av sketch, med skämt om Sverige, hade varit lika vanlig i Ryssland som de svenska skämten och nidbilderna om Ryssland är i Sverige hade jag nog sagt att de hade haft viss betydelse. Som det är nu är Ryssland relativt ointresserat av Sverige som land, de flesta ryssar blandar konstant ihop Sverige med Schweiz och när man förklarat vilket land som är vilket blir de vara glada att få höra mer.

– Sverige har väldigt gott rykte i Ryssland, det ses som ett rikt, modernt och socialt tryggt land. Alla har växt upp till den sovjetiska tecknade Karlsson på taket, folk åker till IKEA och gillar den rena “minimalism” som man kallar svensk designstil. De sportintresserade känner igen Tre Kronor, de litteraturintresserade tror att alla sitter på kammaren och läser Strindberg. Sveriges intresse för HBTQ-frågor ses oftast som västerländskt hellre än typiskt svenskt, men de som känner till hur stor plats frågan tar i den svenska debatten bemöter snarare detta med oförstånd. Det är inget man lägger sig i å andra sidan, så länge ett land håller sina frågor för sig själva och inte lägger sig i ryska politiskt ideologiska förehavanden har gemene ryss inget att klaga över.

Din blogg är anonym, men du har blivit erbjuden och också skrivit artiklar i svenska medier, hur viktig är anonymiteten för dig?
– Väldigt viktig. Jag lever ett vanligt liv och att skriva om Ryssland är varken mitt levebröd eller mitt officiella uppdrag. Det är en hobby jag har, visserligen förankrad i min studiebakgrund. Mitt vardagsliv, jobb och familj är vad jag prioriterar ifall jag tvingas välja.

”Jag skulle inte vilja hamna på en rysk hatsajt”

Upplever du att det kan få konsekvenser att inte vara anonym?
– Ja, jag har ett för Sverige unikt namn. Om Google var begränsat till Sverige skulle jag nog inte bry mig så mycket, men jag vill ogärna att en potentiell arbetsgivare googlar mig och ser att jag skrivit om för Ryssland känsliga ämnen. Dessutom vill jag inte att man skall tro att jag bara arbetar hos dem för att få visum, men har ett annat jobb på sidan om. Ryssland är dessutom en känslig fråga för många, även utanför Ryssland. Det blir gärna väldigt hätskt väldigt fort. Jag skulle inte vilja hamna på en rysk hatsajt och göra mig till eventuell måltavla för de galningar som ofta huserar på sådana. Jag upplever visserligen att hotbilden mot mig i så fall skulle vara i princip försumbar, men varför skulle jag ens ta den lilla risken? Jag är inte journalist, bara en vanlig privatperson. Det är inte värt att göra sig arbetslös eller riskera sin familj för en hobby.

Hur hade du resonerat om du istället bott och arbetat i Sverige?
– Mycket annorlunda, troligen. Fast nu bor jag inte där och har inga planer att göra det inom den närmaste framtiden. Hade jag haft ett jobb i Sverige, som inte hade något emot att jag lade ned hiskeligt mycket fritid på Ryssland, hade jag inte alls tyckt att det varit viktigt att vara anonym. Hade mitt skrivande om Ryssland varit mitt jobb, hade jag haft presspass och vaktad entré till mitt bostadsområde, då hade det också varit en helt annan sak.

Hur ser du på Rysslands utveckling just nu?
– En sak jag kan säga är att utvecklingen gått bakåt för den ryska pressfriheten ett bra tag nu och jag kan bara förutspå att det kommer att ta lång tid för den att vända. Kanske ser vi också en möjlighet för Moskvas nationalister med olika stora inslag av brunt i sina ideologier att kunna ta ett steg framåt nu när den politiska kartan för oppositionen målas om. I och med veckans erkännande i Nemtsovmordet kan vi också tänka oss att det kan komma att ske en del omförhandlingar med ledningen i Tjetjenien, vilket torde kunna bli en kostsam och i värsta fall våldsam historia. Detta är mina teorier bara. Jag försöker verkligen att vara försiktig vad det gäller att tala sig om Rysslands utveckling.

Ett gäng svenska försvarsbloggare driver en aktiv debatt om försvarsfrågor, där även analyser av Ryssland blivit vanligt förekommande sedan upptrappningen i konflikten med Ukraina. Tycker du att de har rätt i sina analyser om säkerhetsläget?
– Jag lägger mig inte i deras analyser per se, det är deras jobb och inte mitt och jag måste förlita mig på att de gör analyser efter bästa förmåga grundat på hur de har lärt sig att se på problem och frågeställningar. Däremot tycker jag att de ofta saknar det underlag eller den kunskap som krävs för att de skall kunna tillgodogöra sig förståelse för ryska politiska förehavanden, något som kan vara nog så viktigt när det kommer till att skapa en frågeställning eller se nyktert på ett problem. Ibland är det något så enkelt som att de saknar språket, majoriteten pratar inte ryska eller besitter inte den kulturella förståelse som krävs för att förstå nyanser eller jargong.

– Människor inom försvaret har ofta ett visst sätt att se på Ryssland, människor inom den akademiska antropologiska världen ett annat. Båda synsätten behövs tycker jag, men ibland upplever jag ett motstånd från dem med militärt intresse att försöka söka hjälp utanför den egna kretsen och leta efter kompletterande perspektiv. Personligen anser jag att det är en säkerhetsrisk att utforma analyser utan att kolla på alla tänkbara perspektiv.

”Använd inte Ryssland som slagträ i svensk politik”

Anya tycker att vi måste gräva lite djupare än det mest uppenbara för att göra korrekta analyser av läget i Ryssland.
– Det är viktigt att granska stormakter i ens närområde inte bara utifrån utan också hur det inre maskineriet ser ut. Jag är trött på att människor som har som jobb att kartlägga Ryssland säger att “Putins agerande är ologiskt!” eller liknande. Hade man lagt ned någon timme av analysen på hur hans politik förs, hans beslut brukar tas, hans folk ser på hur han agerar, då hade det inte tett sig lika ologiskt. Man bör försöka se på länder i sin intressesfär med ett intresse av att begripa. Orkar man inte själv lära sig om landet inifrån finns det faktiskt gott om svensk expertis utanför försvaret, inte heller räcker det att prata med en expert, man bör lyssna på flera forskare från olika universitet, utrikeskorrespondenter i Ryssland, författare och diplomater.

– Ibland tycker jag att det fokuseras litet väl mycket på hur rysk jargong upplevs från svenskt håll och att man på denna subjektiva upplevelse, av något man kanske inte ens begriper till fullo, försöker dra en svensk inrikespolitiskt intressant poäng. Detta gäller inte främst försvarstwittrare, utan svensk opinionsbildning överlag. Ryssland bör inte användas som ett slagträ i svensk inrikespolitik, Ryssland är visserligen en betydelsebärande faktor för vår utrikespolitik och vår försvarspolitik, men det betyder inte att exempelvis sossar och moderater bör använda landet som ett hot för vad som kommer ske om Sverige inte gör som sossar eller moderater vill. Det är så billigt, dåligt och ofta innehåller den här typen av opinionsbildning mängder av feltolkningar eller rena faktafel. Det gynnar verkligen inte någon.

Foto överst: Från ryskt tv-inslag om Carl Bildt.

Så lever framgångsrika människor – eller?

Det är något som skaver med alla dessa artiklar där man lovas en genväg till ett framgångsrikt liv, bara genom att härma livsstilen hos människor som lyckats. Den senaste jag läste heter 11 saker framgångsrika människor gör på söndagkvällarna och radar upp en mängd saker som förvisso låter vettiga, men också extremt allmängiltiga.

Vad sägs som att hänga med familjen? Gå och träna? Förbereda veckan som kommer? Slappna av? Ja, alla de sakerna listas som någon slags själv till självhjälp för den som tidigare ägnat söndagkvällarna åt något helt annat.

En mycket mer relevant artikel skulle antagligen vara ”11 personer den här framgångsrika personen har i sitt nätverk, som den får affärsavgörande information ifrån och som hjälper den att lyckas”. Lägg sedan till den avgörande ingrediensen, som vanligtvis brukar vara sjukt hårt arbete, så blir artikeln komplett. Men det är sällan människor är beredda att öppna upp kring informella kontakter.

Visst kan man bli bättre genom att härma de som är bra, eller inspireras av sin omgivning. Men hur ofta har du känt att en produkt av listjournalistiken faktiskt förändrat hur du lever?

Obama mer sluten för media än någonsin

obama

Insynen i den amerikanska presidentens arbete är sämre än den varit på över 50 år. Det hävdas i en undersökning gjord av Columbia Journalism Review (CJR), rapporterar Huffington Post. Efter en genomgång av presskonferenser och olika pressframträdanden under 2014 samt intervjuer med korrespondenter och personer som arbetat med att bevaka vita huset framkommer en dyster bild av ett presidentämbete som blivit allt mer slutet. En av slutsatserna är bland annat att det rör sig om ett ”White House determined to conceal its workings from the press, and by extension, the public.”

New York Times-reportern James Risen kallar Obama-admnistrationen för “The greatest enemy of press freedom in a generation”. James Risen har bland annat vägrat vittna mot en källa som gett honom läckt information.

Samtidigt lyfter undersökningen från CJR en intressant aspekt, nämligen hur de journalister som bevakar vita huset tvingats bli allt mer sociala medier- och klick-fokuserade i sin rapportering. När de går på morgonbriefen letar de direkt efter dagens citat som kan få spridning på nätet, snarare än att lägga tid på den mer långsiktiga bevakningen. Vita husets pressekreteraren Josh Eernast slutade enligt uppgift med ”off camera meetings” på hans kontor efter presskonferenserna eftersom allt han sa riskerade att twittras ut som citat.

Samtidigt binge-kollar vi House of Cards, West Wing eller någon av de andra serierna och filmerna som utspelar sig i maktens korridorer. Jag frågar mig vad resultatet blir om insynen i det faktiska maktutövandet minskar, men intresset från populärkulturen för maktspelet som arena ökar?

Mer Slow jamming the news och mindre fokus på brännande frågor och kritik? Samtidigt älskar jag Jimmy Fallon och Barack Obamas sketch nedan. Kanske är det också det som är problemet?

[youtubeplay id=”vAFQIciWsF4″ size=”large”]

Foto överst: Obama press briefing on national debt, David Lienemann, via Wikimedia Commons. Licens: Public domain.

Saker jag borde göra

Ju mer jag tänker på bloggen, desto mer kommer jag på att jag vill skriva om. Många ämnen kräver mer än bara en kort stund vid tangentbordet och får vänta. Högen med uppslag och idéer blir längre och längre, samtidigt som mer korta reflektioner, tips och tankar får fylla bloggen ”så länge”, i väntan på de djupare analyserna. Eller är det så att strömmen av inlägg tillsammans skapar den djupare förståelsen?

Jag borde skriva om hatkulturen på nätet ännu mer, hur de digitala folkrörelserna skapar vad jag upplever som ett polariserat debattklimat där kompromisser ses som misslyckanden snarare än en gemensam väg framåt.

Jag borde skriva mer om hur vårt ”tredje öga” påverkar oss. Det där ögat vi konstant riktar mot oss själva när vi dokumenterar vad vi gör och sprider det i våra flöden. Hur normer och ramar skapas och sätts upp i en tittskåpstillvaro med bred men utvald inblick i varandras livsstil.

Jag borde skriva ännu mer om hur främmande makt använder svenska kommunikationsarenor för att påverka svenska folket i olika frågor och samla in information om hur, var och varför vi organiserar oss.

Jag borde bli bättre på att lyfta fram människor som gör bra saker i branschen, och som inte bara pratar om det. Och varför de roligaste och bästa analyserna av vad som händer ofta äger rum i direktmeddelanden snarare än i artiklar och inlägg, vilket är synd. Risken är att de mest högröstade får tolkningsföreträde.

Vad borde du göra?

Reklam i det offentliga rummet

Älskar den här bilden som jag såg på Imgur häromdagen. Kungsgatan 2010 vs 1964, apropå kommersialiseringen av gatubilden och reklam i det offentliga rummet. Något som ofta lite slentrianmässigt sägs ha ökat markant.

Ja, det är anekdotisk bevisföring. Det kan till och med vara photoshoppat. Dessutom är temperaturen i bilderna olika, men det går ju att räkna antalet skyltar åtminstone. Nostalgikern tycker förstås att 60-talsskyltar i neon är vackrare än nutidens dito, men det är kanske mer sign of the times än en universell sanning.

Skärmbild från Imgur.

I den här Reddit-tråden lyckas förstås några av debattörerna komma fram till att allt är integrationspolitikens fel. Eller nåt.

Lista: Så blir du en superkommunikatör

Igår tillkännagavs de 150 personer som utsetts till Årets Superkommunikatörer. Till min förvåning var jag ett av namnen som fanns med bland de 150. När jag tittar på listan med de övriga namnen så försökte jag hitta en formel, en gemensam nämnare, som skulle ge svaret på varför just dessa personer är så bra på att kommunicera. Det var mycket svårt.

Jag hittade delvis ett svar när jag såg kriterierna för urvalet:
”Avgörande för placeringen på topplistan är att kommunikationsinsatsen ska vara relevant för en större allmänhet, vara innovativ och nyskapande, ha visat sig ge effekt i form av genomslag, inspirerat till efterföljare, väckt debatt och ha lett till livsstilsförändring.”

Men samtidigt kändes det som att toppskiktet på listan verkligen representerar helt olika saker, människor, verksamheter och genomslag. Jag försökte ändå på mig en analys. Here it goes:

5 bra metoder för att hamna på listan:

  1. Använd en ”ny” medieplattform, skapa en räckvidd större än valfri landsortstidning, eller varför inte rikstäckande morgontidning och var helst ganska ung när du gör det. Det du kommunicerar får gärna vara något som är kommersiellt gångbart. Skönhet, mode, spel eller musik är lämpligt.
  2. Gift in dig i en familj som ärvt både sina jobb och bostäder, och försök navigera mellan stylister och vett-och-etikett-konsulter så att du i alla fall framstår som nån slags normal och sansad person i sammanhanget. Addera kommunikation på en ”ny” kommunikationsplattform samt bli småbarnsförälder.
  3. Lär dig sjunga bättre än Rihanna, skapa egna sociala medier-konton med hundratusentals följare där du driver en feminstisk agenda, samtidigt som du skapar innehåll som plockas upp av medier i hela världen.
  4. Ägna dina 10 000 timmar åt att lära dig någon form av sport, förslagsvis en sport som spelas över hela världen. Bli bäst av alla, var lagom svåråtkomlig för media, starta din egen mediekanal, kör bil i fjällen samt ge ut bok om hur allt gick till. 
  5. Bli ekonomijournalist, lär dig hur spelet ser ut i finansbranschen, ägna dig åt att avslöja näringslivets högdjur och se Mats Qvibergs kvinnofientliga tweets som någon form av konstig underhållning.

Hur gjorde jag själv för att hamna på årets lista? Jag vet inte, men kanske lägger jag (lite för många) timmar på att skriva inlägg av typen du precis läst, engagerar mig ofta när ”someone’s wrong on the internet”, driver en tydlig och medveten närvaro oavsett kanal, bjuder på kunskap och erfarenhet och ofta med en värderingsdriven agenda. Eller så har Resumé bara kuppat in en av sina bloggare på listan. Vad tror du?

Lisa ”Misslisibell” Jonsson tar emot pris som årets vinnare från Cecilia Schön Jansson, VD Sveriges Kommunikatörer och Claes de Faire, chefredaktör Resumé. Foto: Fredrik Wass

Varför bra att piska bloggare, Carl Bildt?

Carl Bildt. (Foto: Sveriges Kommunikatörer CC BY-NC 2.0).

Carl Bildts metod för att (inte) svara på journalisters frågor är vida känd. På journalisthögskolorna lärs ut intervjuteknik med Carl Bildt som slutboss om man ser en journalists karriär som ett dataspel med ett antal nivåer.

I slutet av det senaste avsnittet av podden Lilla drevet behandlas Carl Bildts medverkan i Studio Ett förra veckan där han fick frågor kring Saudiarabien och huruvida landet ska betraktas som en diktatur, något han lyckades slingra sig från att svara på upprepade gånger.

Förutom att vi återigen fick se prov Carl Bildts intervjuteknik är Lilla drevets resonemang kring hur man ska göra för att komma åt den åsiktsstarke politikern mäkta underhållande. Ett tips som lärs ut på journalistutbildningar är att inte ställa ledande frågor, eller baka in påståenden i själva frågan. Istället vill man försöka få intervjupersonen själv att säga det. I Studio Etts fall handlade det alltså om att få Bildt att säga om han tyckte att Saudiarabien är en diktatur eller inte.

Lilla drevets något satiriska förslag är att göra ett totalt regelbrott och istället använda ”har du slutat slå din fru?”-metoden fullt ut:

”Varför är det bra att piska bloggare, Carl Bildt?”

Jag rekommenderar dig att lyssna på Lilla drevet som görs av Tankesmedjan-avfällningarna, komikerna och i flera fall serietecknarna Ola Söderholm, Kringlan Svensson, Nanna Johansson och Liv Strömquist.

I den här Fokus-artikeln kan du läsa mer om Bildts återkommande manövrar för att undkomma kritiska frågor från journalisterna. Ur artikeln:

”Bland politiska journalister jämförs Carl Bildt med Karelin, den oövervinneliga ryska brottaren. Många politiker och andra makthavare har genomgått dyra kurser i medieträning. Men det är Carl Bildt som är den obestridlige mästaren när det gäller att skaffa sig övertaget i en intervju. Det finns så många situationer där Carl Bildt har fintat reportrar upp på läktaren att intervjuexperten Björn Häger valde att döpa om första kapitlet i sin lärobok i intervjuteknik från »Konsten att intervjua såphala makthavare« till »Konsten att intervjua Carl Bildt«.”