En gnälltwittrares kompletteringar

Omslag från tidningen Fokus

Imorse landade veckans nummer av tidningen Fokus i brevlådan. Sedan jag såg omslagsbilden twittras ut från Fokus redaktionskonto igår visste jag att det skulle finnas en större artikel om Stockholms startupvärld med rubriken ”Stockholm kokar” i numret. Spännande! Inne i tidningen och på sajten rubriceras reportaget med orden ”Det regnar pengar” och det finns en ingress om hur amerikaner och kineser vallfärdar till Stockholm för dess teknikföretag, och en undran om vad politikerna gör samtidigt.

Fokus-reportern Johan Anderberg har gjort ett mycket bra nedslag i den bubblande it-scenen i huvudstaden och han har dessutom lyckats lyfta fram delvis nya personer och aktörer som inte alltid är med i spalterna när det pratas startups. Han beskriver även intressanta perspektiv som handlar om hur de politiska makthavarna ser (eller inte ser) på it-världen som en bransch för framtiden, och hur it-boomen runt millennieskiftet gjort att många är långt mer försiktiga när det gäller satsningar, med risk för att bli brända igen.

Det är precis den här sortens reportage jag gillar att läsa i Fokus. Lite längre och fördjupande beskrivningar av en bransch eller en trend som inte bara fokuserar på ”the usual suspects” utan lyfter de stora perspektiven med koppling till allt ifrån bostadsmarknaden, arbetskraftinvandring, samhällsbyggnad och regionutveckling till svensk industri och entreprenörskap.

Men som den gnälltwittrare jag är kunde jag inte låta bli att uppmärksamma några småsaker i artikeln som jag tycker ger en lite skev bild. Jag diskuterade det direkt med Johan Anderberg på Twitter och fick bra svar, men för eftervärlden och för att ge en kompletterande bild summerar jag det här också:

  • I urvalet av personer som intervjuas och som också syns på förstasidan i Fokus har entreprenörerna namn som Berglund, Landgård, Landén, Lilja, Andersson, Björklund och Gustafsson. Idel svenskklingande namn och idel vita ansikten på omslaget. Den svenska startupscenen rymmer en större representation än så. Eller som Isobel Hadley-Kamptz skrev på Twitter: ”man hade ju inte behövt gå längre än till Truecaller för lite fler hudtoner”.
  • Communitybyggare som varit väldigt viktiga för startupscenen (till exempel Ted Valentin, Martina Elm och andra entreprenörer och företag) utelämnas och det beskrivs i stort som sett att det inte fanns någon ”scen” att tala om innan amerikanen Tyler Crowley blev anlitad av Stockholm Business Region för att sätta fart på communityt. Det är en bild som jag tror många arrangörer av konferenser, meetups och gränsöverskridande aw- eller kod-träffar inte skulle hålla med om. Därmed inte sagt att Crowleys insats varit oviktig. Jag skulle säga att den verkligen varit avgörande för att skapa det intresse som finns just nu kring de svenska bolagen.
  • Kritiken mot Crowley (från flera håll) när det gäller grabbkultur och bristen på tänk kring jämställdhet är också något som utelämnas i beskrivningen av honom som en pastor som styr över sin församling. Jämställdfrågorna ekar ju både här och i Silicon Valley, och är närvarande i debatterna kring entreprenörskap på ett helt annat sätt än tidigare.

Jag gillade verkligen reportaget, och jag gillar Johan Anderbergs texter generellt. Så även den här gången. Men jag tänker också på hur de som varit med och kämpat för att bygga det svenska startupcommunityt (samtidigt som sina egna bolag) antagligen känner sig en smula förbisedda när det nu görs en ny historiebeskrivning.

Kommentera