Google vs Facebook = Ingenjör vs psykolog

Bra beachvolley-väder för de anställda hos Google i Mountain View, Kalifornien. Foto: Fredrik Wass
Bra beachvolley-väder för de anställda hos Google i Mountain View, Kalifornien. Foto: Fredrik Wass

Google som företag utgår från tekniken och ingenjörernas idérikedom kring att hitta på smarta lösningar och algoritmer. Facebook som företag utgår från kommunikationen mellan människor och den sociala dimensionen sitter i förarsätet, lite som en psykolog som vill lära sig förstå hur människor kommunicerar.

Så skulle man kunna summera erfarenheterna från Paul Adams, numera produktansvarig på Intercom, men tidigare anställd på både Google och Facebook under olika tidsperioder. I en intervju med Business Insider beskriver han själva kärnan i de båda bolagen utifrån hur han upplevde sin tid på respektive arbetsplats.

Det blev tydligt vilka som var de viktigaste drivkrafterna för de båda bolagen, och helt enkelt det som kännetecknar de beslut och de vägval som görs.

”One of the arguments that I used to make a lot at Google is that ‘Social’ is not a thing,” Adams said. ”Human beings are social. We are just social creatures. It’s part and parcel of what we do.”

Så byggs ett intranät på 48 timmar

laptop-macbook-desktop

Många intranät är lite som den jobbiga släktingen som är med på alla släktträffar och högtider, men som ingen riktigt står ut med i längden. Man vet att hen vill väl och antagligen har många bra egenskaper, men det är ändå något som skaver i umgänget. Det är i alla fall den känsla jag fått genom åren.

Efter att ha jobbat inom offentlig och privat sektor och inom både medie- och kommunikationsbranschen så blir en sak tydlig: Oavsett vilken verksamhet du tillhör kommer internkommunikation i allmänhet och intranät i synnerhet att vara en ständigt närvarande källa till diskussion kring vilken lösning som är bäst, hur man får folk att använda verktygen på rätt sätt och varför inte alla bara kan vara sams.

Visst, om du tillhör en startup eller en byrå på fem personer så spelar det kanske ingen större roll, men så fort du närmar dig den magiska gränsen, nånstans vid 10-12 anställda, så blir det direkt svårare att följa beslutsvägar och processer inom ett företag, och samtidigt ökar risken för dubbeljobb, dålig samordning och merkostnader i onödan. Organisationer med tusentals anställda har förstås ännu större krav och dessutom en flora av it-system och verktyg som alla ska samsas med varandra.

Utifrån ovanstående perspektiv var det ganska befriande att läsa Johannes Fosseus inlägg om hur Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad byggde sitt nya gemensamma intranät genom att samlas för ett Hackathon på 48 timmar. Nyss sammanslagna verksamheter med totalt 400 anställda och dessutom olika tekniska plattformar i grunden gjorde behovet av en gemensam lösning stort.

Det krävdes ordentlig med förberedelser och efteråt krävdes det förstås en del jobb med själva implementeringen, men utifrån förutsättningarna verkar idén med ett fokuserat Hackathon ha fungerat riktigt bra. Kanske något att inspireras av för dig som sitter i oändliga intranätprojekt som ibland tenderar att svälla för varje dag som går?

”Det gick att genomföra detta på 48 timmar, något som många var tveksamma till eftersom interna byggen tenderar att dra ut på tiden och nedprioriteras. Själv har jag suttit i intranätprojekt som kostat miljoner och tagit månad efter månad att slutföra. Hackatonformatet samlade styrkorna, och gjorde detta till ett roligt projekt som det pratades internt om.”

Läs: Hur HD och Sydsvenskan byggde nytt intranät på 48 timmars hackaton.

Därför går det så sjukt bra för Sverige

Riksdagshuset, foto: Fredrik Wass
Riksdagshuset. Foto: Fredrik Wass

Mediebilden av något kontra hur det faktiskt ligger till i praktiken bär ofta på en diskrepans, som till exempel när det gäller svenska folkets syn på invandring (Vi är Europas mest invandringspositiva land, men det är inte alltid den känslan jag får när jag följer mediernas rapportering).

Samma sak är det med ekonomin. Visst verkar Sverige ha klarat sig bättre än de flesta ur finanskrisen, men hur är det nuförtiden egentligen? Det är lätt att få intrycket att sämre tider väntar, om de inte redan är här.

Ekonomijournalisten Pontus Herin skriver ett intressant inlägg om hur ett stort antal mätningar världen över visar en och samma sak: Det har gått riktigt bra för Sverige de senaste 100 åren och det fortsätter går bra.

”Oavsett om man mäter ekonomisk tillväxt, rikedom per capita eller något annat nyckeltal så ligger Sverige bergsäkert på en topp tio lista av världens länder. […] Dessutom, oavsett vad man har för politisk uppfattning, är det svårt att säga annat än att den ekonomiska framgången kommit befolkningen till gagn, Sverige ligger tryggt förankrat på topp 5 listor om man till exempel tittar på ekonomisk jämlikhet och även på mätningar av hur lyckliga vi är”

Men den mest intressanta frågan är kanske varför det går så bra, och där verkar det finnas mängder av teorier. Pontus Herin listar 10 avgörande faktorer som en del säger har skapat Sveriges framgång, och lanserar även en egen teori kring företagsledarnas roll i utvecklingen av det svenska näringslivet.

Att något går bra får ofta mindre uppmärksamhet än om det går dåligt, och ett trendbrott blir alltid mer intressant än fortsatt utveckling i samma spår. Läs gärna mitt tidigare inlägg En bättre värld är inte värd att rapportera, för fler exempel på diskrepans mellan verkligheten och mediebilden.

Informationskrig i praktiken

Per Torberger uppmärksammade det här inslaget från BBC som på ett tydligt sätt visar mediernas makt i konflikter, och hur informationskrigföring används för att skapa distans mellan människor och driva den egna agendan. Han konstaterar uppgivet det gamla talesättet att krigets första offer är sanningen, och efter att ha sett klippet är det inte svårt att hålla med.

ryska-medier
Bild från BBC-inslaget. Klicka för att se klippet.

Tre ryska tv-stationer berättade om en 10-årig flicka som sägs ha dödats av granatsplitter från Ukrainska styrkor. När BBC-reportern försöker hitta platsen där det hände, eller prata med personer som bor i området verkar ingen ha konkret information om att det faktiskt ägt rum. En rysk journalist medger också att de tvingats rapportera om händelsen och att flickan inte existerar i verkligheten.

En artikel Artipelag inte räknat med

Ibland blir det rätt men kanske ändå lite fel. I alla fall om du råkar vara personalansvarig på konsthallen Artipelag och vill rekrytera nya medarbetare. I Facebookgruppen Jobbtips inom kommunikation publicerades en länk till den här jobbannonsen med information om att Artipelag söker en webbredaktör.

Samtidigt placerade Facebook automatiskt en länk till en ”relaterad artikel” i anslutning till jobbannonsen i mitt eget flöde. I det här fallet skulle man kunna säga att det var motsatsen till en jobbannons, nämligen den här DN-artikeln om hur anställda på Artipelag vittnar om dålig arbetsmiljö och kritiserar sin egen chef.

Så här såg det ut i facebookgruppen "Jobbtips inom kommunikation" när länken till jobbannonsen publicerades.
Så här såg det ut i mitt flöde på Facebook när länken till jobbannonsen för Artipelag publicerades i gruppen Jobbtips inom kommunikation.

Självklart lär inte Artipelag vara helnöjda med den här placeringen, men för mig visar det att Facebook gör sitt jobb. Om jag ska söka jobb på Artipelag vill jag förstås veta mer om den potentiella arbetsgivaren.

Samtidigt ger det Facebook enorm makt, speciellt i situationer där sanningen inte är en svartvit historia, utan snarare en mängd nyanser. Då kan en hastigt skriven artikel i Dagens Nyheter bilda beslutsunderlag för en jobbsökare långt efter att ursprungshistorien kanske både utretts och reviderats.

Ta med bebisen på möten i Silicon Valley

hermione-way
Hermione Way. Foto: Thomas Zimmermann (CC BY 2.0)

Det är ingen nyhet att innovationsekosystemet Silicon Valley har börjat nära ett nyvaknat intresse för jämställdhetsfrågor, något jag återkommer till med jämna mellanrum här på bloggen. Men hur är det egentligen i praktiken? Finns det utrymme för andra människotyper än ensamstående personer i 24-årsåldern bland it-världens hetaste startups?

Hermione Way är sedan länge en etablerad profil i techvärlden, från början som deltagare i utskällda reality-serien Startups: Silicon Valley hos BravoTV och som journalist för The Right Web, men numera också som medgrundare till en startup och som konsult åt flera bolag. Häromdagen skrev hon en uppdatering på Facebook om hur hon hanterat det faktum att hon är nybliven mamma i en mansdominerad it-värld och dessutom i ett land där barnomsorg inte är vare sig gratis eller självklart. Det faller ofta på kvinnan att stanna hemma om det inte finns finansiella resurser för barnomsorgen.

Men Hermione Way tar med sitt barn till alla aktiviteter hon gör i jobbet, som möten, event och konferenser.

”My baby has been to three hackathons and about 20 different networking events in Silicon Valley. I take her to all my meetings including meetings with investors. Most people at my office are male engineers and they awkwardly ignore her, especially when I get out my boobs to breastfeed. But generally the reaction is a positive one, obviously when she cries I take her outside so i’m not disturbing anyone.” skriver Hermione Way.

Hon tycker det är viktigt att kvinnor tar med sina bebisar för att påverka synen på arbetsplatsen som en mansdominerad arena.

”We need to see more babies in the work place. Careers should not have to be separate to motherhood. Co-working spaces and offices should think more about designing a space that accommodates mothers and babies.”

Entreprenörslivet kräver ofta både tid och engagemang i en omfattning som kan vara svår att kombinera med barn eller ens ett normalt socialt liv med vänner och partner. Det gäller både i USA och i Sverige, även om det är stor skillnad på hur villkoren för föräldraledighet och barnomsorg ser ut i USA jämfört med Sverige.

Ways uppmaning att skapa en arbetskultur som inkluderar de anställda, oavsett vilken fas de befinner sig i livet eller andra faktorer som kön, ålder och bakgrund, känns dock sund. Och att måla upp bilden av de besvärade programmerarna som blir lite obekväma när hon trampar in med bebisen på armen känns befriande på något sätt.

Samtidigt bör förstås en debatt drivas som handlar om balans mellan jobb och privatliv. För vissa innebär möjligheten att blanda ”bebislivet” med jobbåtaganden något som underlättar både jobb- och privatliv stort. För andra är det en fälla som riskerar att bidra till orimliga krav och ett liv där jobbet är närvarande hela tiden.

Ett perfekt nedslag i medieutvecklingen

svt-aret-i-medierna

Under påskhelgen har jag haft tid att komma ikapp lite med långläsning och långtittning. En dokumentär som du kanske redan hört om, men som jag tycker är värd att uppmärksamma igen är SVT:s Året i medierna – kris, klick och stora kliv. Programmet ser tillbaka på medieåret 2014 men är också ett väldigt bra tidsdokument.  Flera av de största medieaktörerna får utrymme att ge sin bild av medieutvecklingen, samtidigt som mediekrisen med hundratals försvinnande journalistjobb ställs mot det något mer positiva budskapet om en allt större efterfrågan på journalistik. Vi får se hur de svenska youtube-stjärnorna skördar framgångar samtidigt som många av de större svenska dagstidningarna kapar antalet redaktionella tjänster.

Det är också belysande att höra Darja Isaksson från Ziggy Creative Colony konstatera i slutet av programmet att den som säger att medielandskapet gynnade demokratin bättre förr, är på gränsen till historierevisionist.

Bilden överst är från ett klipp som visas i dokumentären, med en reklamfilm för internet från 1990-talet. Redan då visste man vilket håll det barkade med andra ord. Sevärt tidsdokument för både det korta och långa tidsperspektivet med andra ord.

Aftonbladets Serial-klon har potential

Fallet

Idag lanserade Aftonbladet sin ”Serial-klon” Fallet. Det är en podcast i cirka 10 delar som kommer att rullas ut de närmsta veckorna. Efter den nästan viral-artade succén för den amerikanska podden Serial är det lätt att se hur en svensk variant skulle kunna fånga samma publik. Sveriges Radios dokumentärsatsningar har banat vägen sedan länge. Några av mina favoriter är P3 Dokumentärs avsnitt om allt ifrån Tjörnbron och spårvagnsolyckan i Göteborg till morden i Malexander och Tjernobylkatastrofen.

Fallet berättar om en 29 år gammal mordhistoria där den då femtonårige Samir erkänner mordet på sin mamma, för att ett år senare ta tillbaka erkännandet. Anders Johansson återvänder till den där våren 1986, tre månader efter Palme-mordet, och intervjuar personer som varit inblandade i fallet vid den tiden. Även Samir hörs i inledningen av avsnittet, men får begränsat utrymme.

Hur är då podden? Ja, vid första anblick är det verkligen en Serial-klon. Till och med sajten för Fallet ser nästan identisk ut som den för Serial. Den rutinerade kriminalreportern Anders Johansson lotsar oss genom mordfallet och han gör det med en initierad och trovärdig röst, dock ibland med ett tempo som kan bli lite väl sävligt på sina ställen. Detsamma gäller för många av intervjupersonerna som på grund av det snart 30-åriga fallet numera är i pensionsåldern. De flesta är även män, vilket såklart speglar hur den rättsskipande yrkeskåren såg ut kring 1986, men ljudmässigt i mina öron är det lite av en gubbkavalkad, med få undantag.

Jag gillar formatet och Aftonbladets ambitioner. Kanske blir jag inte så väldigt engagerade i just den här mordhistorien, just på grund av att den ligger långt borta i tid och inte bär på några spektakulära element utöver att det var ett mord. Kanske hade jag blivit mer engagerad om den nutida Samir fått större utrymme i det första avsnittet. Men berättandet och produktionen gör att jag ändå vill fortsätta lyssna på nästa avsnitt, och det är väl egentligen det viktigaste.

Det är så här vi dejtar nu

mobile-phone

”We don’t commit now. We don’t see the point. They’ve always said there are so many fish in the sea, but never before has that sea of fish been right at our fingertips”

Så börjar den här artikeln av Jamie Varon om hur vårt sätt att träffa varandra har förändrats. Hur den kittlande känslan vid en ny bekantskap var det som förr kunde leda till något djupare, men som nu är själva basen i våra känsloliv, oavsett om du är i ett förhållande eller på jakt efter en partner. Vi kittlar och blir kittlade varje dag genom det vi visar upp för varandra, bakom våra skärmar.

Jamie Varon håller på ett sätt ett brandtal för en begränsning av det fria valet, och riktar även delvis kritik mot hur vi medierar våra relationer. Den gamla klyschan om att ”leva här och nu” och att bygga förtroende genom det riktiga mötet är ett förutsägbart tema. Men det finns andra dimensioner i texten som jag uppskattar desto mer. Beskrivningen av ett Tinder-samhälle där dömandet går snabbt i varje enskild stund. Och vi gör slut, med varandra, med saker som skaver.

”We worry about settling, all the while making ourselves suffer thinking that anything less than the shiny, happy filtered life we’ve been accustomed to is settling. What is settling? We don’t know, but we fucking don’t want it. If it’s not perfect, it’s settling. If it’s not glittery filtered love, settling. If it’s not Pinterest-worthy, settling.”

This is how we date now.

Hoppas du får en fin påsk.