Men det får man väl inte säga i det här landet

Åsiktskorridoren

Nu ska jag tänka högt.

I helgen funderade jag på debattklimatet, åsiktskorridoren, främlingsfientligheten, patriarkatet, jämställdheten, syran i tiggarens ansikte, bemötandet av nya svenskar, kommentarerna i rasistiska diskussionsgrupper, hoten mot kvinnorna i offentligheten och tusen andra jobbiga saker.

Jag försökte se ett ljus i mörkret och slogs av en tanke som kanske redan är befäst och avfärdad av andra, eller etablerad sanning. Berätta gärna i så fall. Men så här:

Tänk om ”Men det får man väl inte säga i det här landet” är det första tecknet på förändring? Att ett frö har såtts, att den som säger orden faktiskt har uppfattat ett budskap. Att hen har insett att det är något som har förändrats, att något inte är som förr och att detta något skapar en beteendeförändring. Först som ett motstånd, en känsla av att behöva begränsa sina negativa åsikter om andra människor, eller ett tvång att inte okritiskt häva ur sig en ”sanning” som är en åsikt som är en känsla som är en rädsla?

När en rasist eller jämställdist säger ”Men det får man väl inte säga i det här landet” är det ofta efter att ha uttalat en kränkning eller en hatfylld kommentar om något eller någon. Det är sätt att utmala sig själv som sanningsvittne – den som vågar säga hur det egentligen är, snarare än PK-maffian, politikerna eller vilken grupp som för dagen får ta emot projiceringen av en hens frustration.

Men tänk om det är precis det konstaterandet som är nyckeln till synlig utveckling, till att märka att en attitydförändring är på gång.

Hoppas att det kan få vara lite sant.

Kommentera