Men det får man väl inte säga i det här landet

Åsiktskorridoren

Nu ska jag tänka högt.

I helgen funderade jag på debattklimatet, åsiktskorridoren, främlingsfientligheten, patriarkatet, jämställdheten, syran i tiggarens ansikte, bemötandet av nya svenskar, kommentarerna i rasistiska diskussionsgrupper, hoten mot kvinnorna i offentligheten och tusen andra jobbiga saker.

Jag försökte se ett ljus i mörkret och slogs av en tanke som kanske redan är befäst och avfärdad av andra, eller etablerad sanning. Berätta gärna i så fall. Men så här:

Tänk om ”Men det får man väl inte säga i det här landet” är det första tecknet på förändring? Att ett frö har såtts, att den som säger orden faktiskt har uppfattat ett budskap. Att hen har insett att det är något som har förändrats, att något inte är som förr och att detta något skapar en beteendeförändring. Först som ett motstånd, en känsla av att behöva begränsa sina negativa åsikter om andra människor, eller ett tvång att inte okritiskt häva ur sig en ”sanning” som är en åsikt som är en känsla som är en rädsla?

När en rasist eller jämställdist säger ”Men det får man väl inte säga i det här landet” är det ofta efter att ha uttalat en kränkning eller en hatfylld kommentar om något eller någon. Det är sätt att utmala sig själv som sanningsvittne – den som vågar säga hur det egentligen är, snarare än PK-maffian, politikerna eller vilken grupp som för dagen får ta emot projiceringen av en hens frustration.

Men tänk om det är precis det konstaterandet som är nyckeln till synlig utveckling, till att märka att en attitydförändring är på gång.

Hoppas att det kan få vara lite sant.

Därför går data och kreativitet hand i hand

data

När vi har möten i Berghs Advisory Board diskuterar vi ofta vilka kompetenser som behövs i framtiden inom byråvärlden. En del säger att en bra kreatör är en bra kreatör, oavsett kanal eller roll, vilket delvis stämmer. Men den digitala utvecklingen ger oss direkta insikter som vi aldrig kunnat få förut, och som dessutom kan ge den klassiska kreatören ännu bättre verktyg för att göra sitt jobb. Därför behövs det medarbetare med koll på mätverktygen, och gärna förmåga att själva bygga egna analysmetoder.

Lina Hansson är digital strateg på Content Innovation och har skrivit en bra artikel hos Swedish Content Agencies om hur kreativitet och data går hand i hand när du vill konvertera besök till avslutade köp, klick, mottagna budskap, ifyllda formulär, lästa sidor eller hur nu dina konverteringsmål ser ut.

Det som är så bra med budskapet i Lina Hanssons text är att den inte ställer tekniken MOT den kreativa processen. Det handlar inte om att sökmotoroptimera texter så de älskas av sökmotorerna men känns stela för läsaren, eller om att ställa din magkänsla kring kundernas beteende mot vad Google Analytics säger att de faktiskt gör. Istället handlar det om att kombinera både det skickliga hantverket hos innehållsproducenten eller kreatören med de datadrivna insikterna om kunden eller användaren för att få en dubbel effekt.

Och avslutningen är kanske det viktigaste, speciellt för alla oss som jobbar med strategiska uppdrag.

”Utan medarbetare som är skickliga inom de digitala taktikerna finns det ingen strategi i världen som kan ge en fulländad leverans.”

Hantverket fortsätter vara viktigt, kanske viktigare än någonsin. Och dessutom krävs det ofta förmåga att handla snabbt och vara ”i flödet” på ett helt annat sätt än tidigare. Då blir fingertoppskänslan, formsäkerheten och formuleringsförmågan avgörande.

Caitlyn Jenner blir behandlad precis som andra kvinnor – tyvärr

Jon Stewart placerar en perfekt spegel mot medievärldens skeva sätt att porträttera kvinnor jämfört med män. I samma stund Caitlyn Jenner kom ut som sig själv, blev hon också behandlad som så många andra kända kvinnor av media och omvärlden.

”Caitlyn när du var en man kunde vi prata om dina sportprestationer och ditt affärsmannaskap, men nu när du är en kvinna är ditt utseende det enda vi bryr oss om.”

Se klippet från The Daily Show med Jon Stewart.

[youtubeplay id=”lE2_4yt0Aow” size=”large”]

Caitlyn Jenner - Vanity Fair

Kritik av startuphajpen inte bara av ondo

startups

Det behövs verkligen fler kritiska röster kring startupvärlden, speciellt när det gäller pratet om nya arbetstillfällen och andra typer av samhällsekonomiska aspekter. Spotify används ofta som exempel på ett av de mest framgångsrika startupföretagen i Sverige, trots att verksamheten inte är lönsam (enligt egen uppgift för att fokus ligger på tillväxt, snarare än att visa svarta siffror) samt att bolagskonstruktionen, med Luxemburg-registrerat moderbolag, pekar på avancerad, om än laglig, skatteplanering. (vilket entreprenörskramande politiker kanske inte alltid lyfter fram i sin vurm för innovationsbolaget). Marcus Jerräng skrev förtjänstfullt om fenomenet i Computer Sweden för några år sedan.

Det är även hos Computer Sweden jag hittar Unni Drougges senaste krönika, där hon ger sig på den svenska startup-scenen med konkreta argument, men också en del raljerande globaliseringsmotstånd, monopolrädsla och en uppmaning att kämpa emot skatteflykt och utvecklingen av ett tjänstesamhälle byggt på Uber, AirBnB och andra C2C-tjänster.

”Kan vi inte bli chaufförer eller hyra ut våra bostäder kanske vi kan klia varandras ryggar och tvätta varandras skjortor. De som blir över får väl sitta i fattighusets Fas 3, 4, 5 … 10 under kameraövervakning med direktkanal till Youtube.

Jag vet inte om det är fler krönikor i stil med Unni Drougges som behövs hos svenska startupbevakare som Breakit och Di Digital, men att problematisera samhällsaspekten av bolagens utveckling känns välkommet. Dock ser jag inte att det är startupbolagen själva som bär det största ansvaret för en ibland överdriven hajp med luddiga löften om nya jobb. Det gör vi – kunderna, investerarna, politikerna, makthavarna.

Relaterat:
Lorentzon: Jag är en stolt skattebetalare (Di 2013)
It-branschen en pionjär inom skatteplanering (CS 2013)
På tal om Luxemburg Leaks, skatteplaneringsimperiet och Spotify (Copyriot 2014)

Varför debatterar vi så hetsigt på nätet?

Inför den här diskussionen, i Talkshow i P4 & P5, ställde jag en fråga på Twitter kring varför debatter i sociala medier ofta blir väldigt polariserade och hetsiga. Vad är det som gör att vi (jag?) har lättare att ta till ett högre tonläge, använda vassare ord eller helt enkelt bli mer konfliktbenägna när vi sitter bakom en skärm jämfört med ansikte mot ansikte?

Jag fick många svar, och redovisar några av de här nedanför, men de gemensamma nämnarna tycks vara tre:

  • Tempot – Det är lätt att svara i affekt och det går snabbt att skicka iväg en uppdatering, innan man ens hunnit tänka igenom det ordentligt.
  • Formatet – Det ofta begränsade utrymmet i till exempel tweets eller kommentarsfält gör att mycket kontextuell information försvinner, som till exempel nyanser, förklaringar, tonfall, bakgrund och andra faktorer som hjälper oss att förstå debattörens ståndpunkt
  • Den relativa anonymiteten – Även om vi pratar med människor vi känner till, gör tekniken och skärmarna att vi känner oss lite distansierade. Det är ibland lättare att hamna i konflikt med en vän i en nätdiskussion jämfört med om man diskuterat i samma rum.

Frågan om debattklimatet på nätet känns evig, och hur näthat och andra sämre uttrycksformer ges utrymme i vanliga människors vardag är en ständigt pågående diskussion. Det jag funderar på är om det här är en övergångsfas i begynnelsen av internethistorien, eller om det är något som alltid kommer att existera. De mänskliga känslorna och reaktionerna kommer förstås finnas kvar, men jag tänker på våra ibland ganska primitiva sätt att hantera de i onlinemiljön.

Vad tror du?