Tinders PR-haveri avslöjar inbyggd relationsmoral

heart

Att beskriva hur internet förändrat dejtingkulturen är alltid spännande. Det känns inte som en konstig slutsats att den digitala utvecklingen påverkar hur vi bygger och startar relationer. Jag kanske inte skulle gå så långt som Vanity Fair, som beskriver det som en ”Dejting-apokalyps” med den populära appen Tinder i spetsen. Dock är reportaget intressant i sig, då det säger mycket om samtiden.

Reportaget fick Tinders PR-folk att gå i spinn, och inte på det bra sättet. I en lång rant av tweets gav de sig på både artikelförfattaren Nancy Jo Sales specifikt, och försökte också argumentera varför Tinder inte alls bara handlar om ”hookups” och flyktiga förbindelser, utan kan användas för alla typer av mänskliga möten. Wired har skrivit en bra sammanfattning av PR-folkets utspel.

Forna tiders längre mailkonversationer på traditionella dejtingsajter har ersatts av snabba bedömningar av utseende samt korta meddelanden i stil med ”ska vi knulla?”. Det är i alla fall den bilden som målas upp i reportaget hos Vanity Fair. Enligt Justin Garcia, forskare vid Kinsey Institute for Research in Sex, Gender and Reproduction, har det skett två större förändringar i hur människor möts och bygger relationer med varandra genom åren.

– Den första skedde för 10 000 till 15 000 år sedan, under jordbruksrevolutionen, när vi blev mindre av vandrare och mer bosättare” säger han till Vanity Fair. Det ledde till äktenskapet som ett kulturellt kontrakt. Den andra större förändringen är den som sker nu, genom internets etablering i världen.

Det som jag tycker är intressant, både med reportaget från Vanity Fair samt den efterföljande diskussionen, är att den sätter ljuset på vilken moral kring sex och relationer som finns i samhället. Är det okej för människor att vilja ses bara för att ha sex? Varför är det nödvändigtvis dåligt med tjänster som underlättar det beteendet? Och vad får det för konsekvenser för de samhällsinstitutioner som äktenskap, föräldraskap och kärnfamiljen är? Det vill säga fenomen som både lagstiftning, bostäder, arbetsliv och vårt sociala liv anpassat sig efter under lång tid.

Både i Vanity Fairs artikel och i Tinder-folkets försök att beskriva Tinder som långt mycket mer än bara en hookup-app, finns en inbäddad sexualmoral och en tydlig linje för vad som är accepterat beteende och vad som anses ”fult” eller ”lösaktigt”. En moral som i grunden är en 1900-talsmoral, men som antagligen kommer att utmanas i takt med att tekniken blir ett ännu viktigare och större inslag i hur vi upprätthåller våra relationer.

Relaterat: Det är så här vi dejtar nu

Mad Max finns på Medelhavet

Ett öde landskap med bistra levnadsförhållanden där endast den starka överlever. Farkoster tävlar om att komma först över de stora vidderna med ett spår av döda människor bakom sig och ständigt nya lycksökare som gör vad som helst för att komma fram.

Det är en beskrivning av en postapokalyptisk mardröm som många av oss återvänt till biograferna för att se under våren i form av filmen Mad Max: Fury Road. Men det är också en beskrivning av Medelhavet just nu. Jag tänkte på det när jag och några vänner diskuterade DN:s starka reportage från flyktingarnas verklighet ute till havs.

Postapokalypsen är ett intressant och lockande tema inom populärkulturen. Själv är jag förtjust i filmer/böcker som The Road eller serier som The Walking Dead, eftersom de sätter ljuset på vad det innebär att vara människa när allt annat gått förlorat. Men postapokalypsen är som sagt inte en avlägsen dystopisk framtidsbild. Den existerar i olika skepnader hela tiden på jorden.

Båtflyktingarna på Medelhavet kämpar för sina liv för en oviss framtid som ändå lockar mer än den tillvaro de flytt ifrån. Hundratusentals flyr undan konflikten mellan rebellerna och de sydsudanesiska regeringsstyrkorna, i en konflikt som medialjuset lämnat, men som drabbat två miljoner människor. Norra Irak och Syrien är ytterligare två exempel på länder och platser där befolkningen i många fall lever i ett apokalyptiskt tillstånd med en planeringshorisont som rör sig om dagar snarare än veckor, månader, år eller liv.

Vilka drivkrafter präglar en människa som inte vet om den lever imorgon? Hur mår en människa som bedömt sin tillvaro som så fruktansvärd att den är beredd att ge sig av ut på öppet hav, trots stora risker och med inga ägodelar alls, för att söka sig till ett nytt liv?

Vill du ha din Mad Max Fury Road 2015 är den lätt att hitta. Det är en film som spelas upp i realtid inom Europas gränser med orimliga uppoffringar och tragiska öden i huvudrollerna.

Flyktingar får hjälp att kliva ombord på HMS Bulwark i Medelhavet, strax norr om Libyen. Foto: Royal Navy Media Archive (CC-licens)
Flyktingar får hjälp att kliva ombord på skeppet HMS Bulwark i Medelhavet, strax norr om Libyen. Foto: Royal Navy Media Archive (CC BY-NC 2.0)

Ny tjänst mäter förekomsten av kvinnor och män i svensk media

Olga Stern, grundare av Genews.io
Olga Stern, grundare av Genews (Foto: Genews.io)

Nu börjar många återvända till jobbet efter semestern, förhoppningsvis med känslan av att ha laddat batterierna och skaffat energi inför hösten. Men Olga Stern har inte latat sig på sin ledighet. Istället har hon ägnat sin semester från jobbet som utvecklare på Valtech till att koda Genews, en tjänst som mäter förekomsten av kvinnor och män i media. Tjänsten är skapad tillsammans med Sofia Persson och Annika Hövik. Olga Stern vill genom tjänsten skapa debatt kring genusfördelningen i media samt även erbjuda tidningar möjlighet att använda statistiken för egen del.

Idag lanseras Genews som analyserar cirka 600 artiklar per dygn (det varierar beroende på antalet publiceringar) från 16 svenska tidningar. Det finns även planer på att lansera tjänsten internationellt. Analysmetoden är helt automatisk och tar inte hänsyn till nyanser i språket, men när den kvantifieras i större omfattning kan den ge värdefulla insikter enligt informationen på hemsidan. Datan till analysen hämtas från Overview News API.

Samtidigt har Rättviseförmedlingen tidigare fått 3,2 miljoner kronor i stöd från Vinnova för att utveckla en webbtjänst som ska mäta vilka som syns och får uttalas sig i media. Vad jag förstår kommer den tjänsten vara lite bredare då den även fokuserar på och mäter vem som uttalar sig snarare än bara vilka ord som används i medieinnehållet. Det kommer även skapas årliga rapporter och handla om mångfald i större mening än bara kön.

Uppdatering: Efter publicering fick jag tips om Twitter-kontot Shejmbåt från Max Berggren, som räknar namn i svenska tidningar och varje vecka presenterar fördelningen mellan kvinno- och mansnamn.

Här är de svenska tidningar som ingår i urvalet vid lanseringen av Genews:

Aftonbladet
Dagens Industri
Dagens Nyheter
Dalademokraten
Expressen
Göteborgs-Posten
IDG
Kvällsposten
Metro
Ny Teknik
Rapport
Svenska Dagbladet
SVT Nyheter
Sydsvenskan
Upsala Nya Tidning
Östgöta Correspondenten

”Fortfarande vita unga män med toppluva”

Det är svårt att inte bli imponerad av Anna Serners resa mellan vd-stolar, branscher och roller. Alltid med en förmåga att knyta till sig människor och utöka sitt nätverk. Under Kristoffer Triumfs intervju med henne i Värvet berättar hon om sin syn på ledarskap, makt och drivkrafter. Men också om att våga stå för något, att förändring kostar och att inte vika ner sig när det börjar blåsa.

Hennes analys av reklambranschen, så här några år efter att hon själv slutade som vd för Reklamförbundet, är också talande för hennes fortsatta gärning. Hon berättar om sin förvåning när hon återvände till Guldäggsgalan för att fortfarande se ”unga vita killar med toppluva” gå fram på scenen och ta emot pris efter pris. Och hur branschen har extremt stora svårigheter att bredda perspektiven i de egna leden, såväl när det gäller jämställdhet som mångfald.

Under de år som Anna Serner varit chef för Filministitutet har filmstödet gått från att ha delats ut till 70 procent män och 30 procent kvinnor till 50/50 det senaste året. Det är en radikal förändring som rönt både hyllningar och kritik.

Om du är intresserad av fler perspektiv på branschutvecklingen och Anna Serners syn på makt och ledarskap, rekommenderar jag avsnitt 187 av Värvet. Här är beskrivningen av avsnittet:

”Vi pratade om ”lilla gumman”-attityden, mentorer, kungahuset, kvotering i bolagsstyrelser, att kunna delegera, det arga etablissemanget, reklambranschen, kritik, public service, detalj- och helhetsperspektivet, romska tiggare, filmbranschen, att vara styrelseproffs och givetvis en hel del om varför man inte ska fucka med en motherfucker.”

Anna Serner, gäst i Värvet #187
Anna Serner, gäst i Värvet #187