Tinders PR-haveri avslöjar inbyggd relationsmoral

heart

Att beskriva hur internet förändrat dejtingkulturen är alltid spännande. Det känns inte som en konstig slutsats att den digitala utvecklingen påverkar hur vi bygger och startar relationer. Jag kanske inte skulle gå så långt som Vanity Fair, som beskriver det som en ”Dejting-apokalyps” med den populära appen Tinder i spetsen. Dock är reportaget intressant i sig, då det säger mycket om samtiden.

Reportaget fick Tinders PR-folk att gå i spinn, och inte på det bra sättet. I en lång rant av tweets gav de sig på både artikelförfattaren Nancy Jo Sales specifikt, och försökte också argumentera varför Tinder inte alls bara handlar om ”hookups” och flyktiga förbindelser, utan kan användas för alla typer av mänskliga möten. Wired har skrivit en bra sammanfattning av PR-folkets utspel.

Forna tiders längre mailkonversationer på traditionella dejtingsajter har ersatts av snabba bedömningar av utseende samt korta meddelanden i stil med ”ska vi knulla?”. Det är i alla fall den bilden som målas upp i reportaget hos Vanity Fair. Enligt Justin Garcia, forskare vid Kinsey Institute for Research in Sex, Gender and Reproduction, har det skett två större förändringar i hur människor möts och bygger relationer med varandra genom åren.

– Den första skedde för 10 000 till 15 000 år sedan, under jordbruksrevolutionen, när vi blev mindre av vandrare och mer bosättare” säger han till Vanity Fair. Det ledde till äktenskapet som ett kulturellt kontrakt. Den andra större förändringen är den som sker nu, genom internets etablering i världen.

Det som jag tycker är intressant, både med reportaget från Vanity Fair samt den efterföljande diskussionen, är att den sätter ljuset på vilken moral kring sex och relationer som finns i samhället. Är det okej för människor att vilja ses bara för att ha sex? Varför är det nödvändigtvis dåligt med tjänster som underlättar det beteendet? Och vad får det för konsekvenser för de samhällsinstitutioner som äktenskap, föräldraskap och kärnfamiljen är? Det vill säga fenomen som både lagstiftning, bostäder, arbetsliv och vårt sociala liv anpassat sig efter under lång tid.

Både i Vanity Fairs artikel och i Tinder-folkets försök att beskriva Tinder som långt mycket mer än bara en hookup-app, finns en inbäddad sexualmoral och en tydlig linje för vad som är accepterat beteende och vad som anses ”fult” eller ”lösaktigt”. En moral som i grunden är en 1900-talsmoral, men som antagligen kommer att utmanas i takt med att tekniken blir ett ännu viktigare och större inslag i hur vi upprätthåller våra relationer.

Relaterat: Det är så här vi dejtar nu

Mad Max finns på Medelhavet

Ett öde landskap med bistra levnadsförhållanden där endast den starka överlever. Farkoster tävlar om att komma först över de stora vidderna med ett spår av döda människor bakom sig och ständigt nya lycksökare som gör vad som helst för att komma fram.

Det är en beskrivning av en postapokalyptisk mardröm som många av oss återvänt till biograferna för att se under våren i form av filmen Mad Max: Fury Road. Men det är också en beskrivning av Medelhavet just nu. Jag tänkte på det när jag och några vänner diskuterade DN:s starka reportage från flyktingarnas verklighet ute till havs.

Postapokalypsen är ett intressant och lockande tema inom populärkulturen. Själv är jag förtjust i filmer/böcker som The Road eller serier som The Walking Dead, eftersom de sätter ljuset på vad det innebär att vara människa när allt annat gått förlorat. Men postapokalypsen är som sagt inte en avlägsen dystopisk framtidsbild. Den existerar i olika skepnader hela tiden på jorden.

Båtflyktingarna på Medelhavet kämpar för sina liv för en oviss framtid som ändå lockar mer än den tillvaro de flytt ifrån. Hundratusentals flyr undan konflikten mellan rebellerna och de sydsudanesiska regeringsstyrkorna, i en konflikt som medialjuset lämnat, men som drabbat två miljoner människor. Norra Irak och Syrien är ytterligare två exempel på länder och platser där befolkningen i många fall lever i ett apokalyptiskt tillstånd med en planeringshorisont som rör sig om dagar snarare än veckor, månader, år eller liv.

Vilka drivkrafter präglar en människa som inte vet om den lever imorgon? Hur mår en människa som bedömt sin tillvaro som så fruktansvärd att den är beredd att ge sig av ut på öppet hav, trots stora risker och med inga ägodelar alls, för att söka sig till ett nytt liv?

Vill du ha din Mad Max Fury Road 2015 är den lätt att hitta. Det är en film som spelas upp i realtid inom Europas gränser med orimliga uppoffringar och tragiska öden i huvudrollerna.

Flyktingar får hjälp att kliva ombord på HMS Bulwark i Medelhavet, strax norr om Libyen. Foto: Royal Navy Media Archive (CC-licens)
Flyktingar får hjälp att kliva ombord på skeppet HMS Bulwark i Medelhavet, strax norr om Libyen. Foto: Royal Navy Media Archive (CC BY-NC 2.0)

Ny tjänst mäter förekomsten av kvinnor och män i svensk media

Olga Stern, grundare av Genews.io
Olga Stern, grundare av Genews (Foto: Genews.io)

Nu börjar många återvända till jobbet efter semestern, förhoppningsvis med känslan av att ha laddat batterierna och skaffat energi inför hösten. Men Olga Stern har inte latat sig på sin ledighet. Istället har hon ägnat sin semester från jobbet som utvecklare på Valtech till att koda Genews, en tjänst som mäter förekomsten av kvinnor och män i media. Tjänsten är skapad tillsammans med Sofia Persson och Annika Hövik. Olga Stern vill genom tjänsten skapa debatt kring genusfördelningen i media samt även erbjuda tidningar möjlighet att använda statistiken för egen del.

Idag lanseras Genews som analyserar cirka 600 artiklar per dygn (det varierar beroende på antalet publiceringar) från 16 svenska tidningar. Det finns även planer på att lansera tjänsten internationellt. Analysmetoden är helt automatisk och tar inte hänsyn till nyanser i språket, men när den kvantifieras i större omfattning kan den ge värdefulla insikter enligt informationen på hemsidan. Datan till analysen hämtas från Overview News API.

Samtidigt har Rättviseförmedlingen tidigare fått 3,2 miljoner kronor i stöd från Vinnova för att utveckla en webbtjänst som ska mäta vilka som syns och får uttalas sig i media. Vad jag förstår kommer den tjänsten vara lite bredare då den även fokuserar på och mäter vem som uttalar sig snarare än bara vilka ord som används i medieinnehållet. Det kommer även skapas årliga rapporter och handla om mångfald i större mening än bara kön.

Uppdatering: Efter publicering fick jag tips om Twitter-kontot Shejmbåt från Max Berggren, som räknar namn i svenska tidningar och varje vecka presenterar fördelningen mellan kvinno- och mansnamn.

Här är de svenska tidningar som ingår i urvalet vid lanseringen av Genews:

Aftonbladet
Dagens Industri
Dagens Nyheter
Dalademokraten
Expressen
Göteborgs-Posten
IDG
Kvällsposten
Metro
Ny Teknik
Rapport
Svenska Dagbladet
SVT Nyheter
Sydsvenskan
Upsala Nya Tidning
Östgöta Correspondenten

”Fortfarande vita unga män med toppluva”

Det är svårt att inte bli imponerad av Anna Serners resa mellan vd-stolar, branscher och roller. Alltid med en förmåga att knyta till sig människor och utöka sitt nätverk. Under Kristoffer Triumfs intervju med henne i Värvet berättar hon om sin syn på ledarskap, makt och drivkrafter. Men också om att våga stå för något, att förändring kostar och att inte vika ner sig när det börjar blåsa.

Hennes analys av reklambranschen, så här några år efter att hon själv slutade som vd för Reklamförbundet, är också talande för hennes fortsatta gärning. Hon berättar om sin förvåning när hon återvände till Guldäggsgalan för att fortfarande se ”unga vita killar med toppluva” gå fram på scenen och ta emot pris efter pris. Och hur branschen har extremt stora svårigheter att bredda perspektiven i de egna leden, såväl när det gäller jämställdhet som mångfald.

Under de år som Anna Serner varit chef för Filministitutet har filmstödet gått från att ha delats ut till 70 procent män och 30 procent kvinnor till 50/50 det senaste året. Det är en radikal förändring som rönt både hyllningar och kritik.

Om du är intresserad av fler perspektiv på branschutvecklingen och Anna Serners syn på makt och ledarskap, rekommenderar jag avsnitt 187 av Värvet. Här är beskrivningen av avsnittet:

”Vi pratade om ”lilla gumman”-attityden, mentorer, kungahuset, kvotering i bolagsstyrelser, att kunna delegera, det arga etablissemanget, reklambranschen, kritik, public service, detalj- och helhetsperspektivet, romska tiggare, filmbranschen, att vara styrelseproffs och givetvis en hel del om varför man inte ska fucka med en motherfucker.”

Anna Serner, gäst i Värvet #187
Anna Serner, gäst i Värvet #187

Uber, vad är ditt problem?

Skandalerna kring taxi-tjänsten Uber slutar aldrig att dyka upp i nyhetsflödet. Tidigare i veckan rapporterade Di Digital om hur enkelt det är att registrera sig som privatförare i tjänstens UberPOP-erbjudande, utan några större kontroller av föraren. Som ett belysande exempel berättar Rebecka Nyberg idag om hur en UberPOP-förare kontaktade henne efter en körning och ville ses på en dejt. Rebecka har skyddat nummer sedan tidigare och tyckte förstås det var obehagligt att föraren utnyttjade situationen. Enligt Uber är personen avstängd från att kunna köra för Uber under tiden som händelsen utreds.

Men det slutar liksom inte. Regelbundet kommer nya avslöjanden kring Uber. Antingen är det företagsledningens etiskt tveksamma metoder (smutskastning av journalister som bevakar företaget till exempel), eller så är det säkerheten för passagerarna som äventyras (våldtäktsanklagelser riktade mot förare), eller det aktiva sabotage som Uber utsatt konkurrenter för. För att inte tala om diskussionerna kring villkor och lönenivåer för förarna som är anslutna till tjänsten.

Samtidigt rullar PR-maskineriet på. Senast i Almedalen där Uber hade närvaro tillsammans med Audi genom en Uber Pop Up-tjänst.

Jag har tidigare skrivit om alla skandaler som Uber varit inblandad i, framförallt i USA, men också i Indien. Men även i Sverige har kritiken vuxit sig starkare och starkare, bland annat efter deras utspel om att Transportstyrelsen aktivt motverkade deras etablering i Sverige under 2013, en etablering som delvis byggde på att bryta mot svensk lag (sen kan man förstås ha åsikter om att man borde ändra lagen, men det är en annan sak).

Jag testade Uber första gången i San Francisco för fyra år sedan och har åkt med tjänsten flera gånger även i Stockholm. Och jag gillar verkligen idén om att förändra taxibranschen och skapa innovation inom ett område som sett likadant ut under lång tid. Men måste Uber vara douchebags när de gör det?

Uber
En taxichaufför i Chicago protesterar mot Uber. Foto: Scott L (CC BY-SA 2.0)

Eriks återkomst

Du minns såklart Erik Wernqvist och hans hyllade och välförtjänt uppmärksammade rymdkortfilm Wanderers. Nu är han tillbaka med en ny film, den här gången ”based on a true story” eftersom filmen gjorts i samarbete med National Space Society inför att den rymdsond som skickades ut 2006 nu börjar närma sig planeten Pluto. Det känns som att Erik Wernqvist kommit en bra bit i sitt artistiska uttryck sedan han skapade Crazy Frog

(Och ja, jag är tillbaka från Almedalen och tänkte skriva ett sammanfattande inlägg, men jag måste hämta andan lite först. Därför passar en rymdfilm bra).

[youtubeplay id=”aky9FFj4ybE” size=”large”]

Almedalen går utmärkt att följa från fastlandet

almedalen-video

Även om mediebevakningen ökat i intensitet för varje år så finns det stora blinda fläckar, eller medieskuggor på Visbys gator under Almedalsveckan. Merparten av alla intressanta seminarium, debatter och händelser når inte fram via de traditionella medierna. Men det betyder inte att de är omöjliga att följa.

Fler seminarium än någonsin dokumenteras genom livestreaming (och klipp man kan kolla på i efterhand) samt summeringar via bloggar, Twitter eller sajter som Makthavare.se,  Biståndsdebatten.se. För att inte tala om partiernas och organisationernas egna kanaler.

Faktum är att den som vill ha den bästa överblicken över hela Almedalsveckan nog gör klokast i att stanna hemma och följa flödena på nätet. Då missar man förstås ganska mycket av de direkta samtalen och diskussionerna, men har större möjligheter att hänga med i det som sägs på scenerna.

Det är lite som att besöka de olympiska spelen eller en musikfestival. Oavsett hur flitig du är så kommer det vara svårt att hinna gå på alla sporter eller lyssna på alla artister. Om du däremot bevakar det utifrån kan du antagligen ta del av långt fler programpunkter, men missar såklart mycket av den sociala aspekten.

Tre enkla, men ändå förhoppningsvis användbara tips:

  • Följ #Almedalen på Twitter. Via den taggen hittar du även andra taggar som kan dyka upp under veckan, kopplat till specifika händelser.
  • Sök på dina intresseområden i det officiella programmet på www.almedalsveckan.info. Där kan du även sortera fram de seminarium som sänds via webben. Praktiskt. Här har för övrigt Sveriges kommunikatörer listat 40 intressanta seminarium som sker under veckan.
  • Hitta organisationer och aktörer som sänder alla sina seminarium live och stanna kvar i deras pågående sändningar. Titta på inslag du kanske inte tänkt från början.
  • Bonustips: Den som har ett medie- eller sociala medier-bevakningsverktyg sätter förstås upp relevanta sökprofiler inför Almedalen och hittar på så sätt fram till godiset som finns bland de flera tusen programpunkterna.

Häromdagen spelade jag in podcasten Utvecklingssamtalet för tidningen OmVärldens räkning. Tillsammans med Brit Stakston, Carl Lagerqvist (Rädda Barnen) och Noak Löfgren (Biståndsdebatten.se) diskuterades hur man får ut det mesta av Almedalsveckan, oavsett om man är på plats eller inte. Lyssna gärna.

För övrigt meddelades idag att årets Almedalsvecka är den mest jämställda någonsin. I alla fall när det gäller antalet kvinnor och män som är paneldeltagare under veckans seminarium. Det skiljer sig dock stort mellan olika ämnen. Och precis som Seher Yilmaz från Rättviseförmedlingen påpekar så betyder det inte att kampen är över. Vem tar mest plats? Vilken roll har deltagarna i panelen och hur ser det ut med ytterligare mångfaldsperspektiv? Tre frågor som är minst lika viktiga.

Relaterat: Därför är Almedalen viktigare än mediebilden visar.

Därför är Almedalen viktigare än vad mediebilden visar

almedalen

”Ett Roskilde för det politiska Sverige. En rosérevansch för högstadienördarna. En surrande debattkupa som producerar honung till mediespalterna”.

beskrev jag Almedalsveckan efter mitt första besök. Sedan dess har bilden nyanserats ytterligare. Jag har stått en meter framför Gudrun Schyman när hon eldade upp 100 000 kronor i kontanter med budget från Studio Total. Jag har suttit med Dawit. Som en del av Makthavare.se-redaktionen intervjuade jag Wikileaks i en trädgård i Visby. Med Maktministeriet livepoddade vi på plats och intervjuade smartingar som Nicklas Lundblad och Nina Åkestam. Och från och med förra året är jag också en del av gänget som ger ut Almedalsbrevet, med en redaktion riggad för dataanalys och nördiga summeringar av det som händer i Almedalen varje dag.

Men framförallt har Almedalen inneburit fantastiskt många spännande möten och erfarenhetsutbyten. Varje år försöker jag förklara för den som aldrig varit med under Almedalsveckan vad den egentligen går ut på, det vill säga långt utanför mediebilden som oftast fokuserar på två saker; politiska utspel och makthavarnas närhet till den granskande makten i form av mingel.

För mig handlar Almedalsveckan om så mycket mer. Det är ett unikt tillfälle för olika aktörer inom politik, offentlig sektor, civilsamhället och näringslivet att närma sig varandra. Och självklart spelar det stor roll att alla besökare dels befinner sig på ett begränsat utrymme (Visby), dels på en ö (Gotland), långt ifrån hemmaplan. Det är det som skapar närheten till samtalen, den mer prestigelösa attityden och framförallt de oväntade mötena och insikterna.

Som skattebetalare VILL jag att offentlig sektor ska lära sig av varandras framgångar och misstag, så att inte min kommun eller mitt landsting gör om samma misstag som någon annan redan gjort. Jag vill att företrädare för olika organisationer och intressen ska stöta och blöta sina frågor gentemot andra för att dels sprida och ta del av information, men också se sin egen verksamhet utifrån ett större perspektiv.

Samtidigt är Almedalen också en plats för mobilisering av krafter, att inspirera parti- och organsationsmedlemmar. Att samla aktörer som rör sig inom samma område och erkänna varandras engagemang.

Det är få andra platser som erbjuder ett snabbare och bättre sätt att skapa inblick i en mängd frågor och ämnen som vid första anblick kanske inte verkar angå dig, men som ändå visar sig vara avgörande för din förmåga att lyckas. För den som jobbar med kommunikation finns dessutom enormt många spännande seminarium och samtal om kommunikation, media och journalistik i stort och smått.

Att besöka Almedalsveckan är också att ta ansvar. För din egen utveckling, men framförallt för samhällets.

Ses vi där?

8 kommentarer om kvinnors utsatthet i det digitala rummet

rundabord

Arbetet för att stärka kvinnors rättigheter måste ske även i digitala miljöer, i Sverige likväl som i de länder Sverige stöttar med sitt bistånd. Det var bakgrunden till ett rundabordssamtal som arrangerades hos Sida idag. På plats fanns ett femtontal personer som representerar olika organisationer, myndigheter och initiativ, och som alla jobbar med jämställdhetsperspektiv på olika sätt. Enligt Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka har stödet till projekt relaterade till jämställdhet tredubblats sedan 2008.

– Kvinnors möjlighet att uttrycka sin röst och påverka är extremt viktigt för Sidas uppdrag, sa Charlotte Petri Gornitzka.

Den digitala miljön återspeglar förstås hur samhället ser ut i övrigt, även om möjligheten till anonymitet och brist på emotionell bandbredd kan försämra diskussionsklimatet. Rundabordssamtalet blev kanske inte så mycket av ett samtal, utan snarare en genomgång och problematisering av de här frågorna utifrån varje deltagares perspektiv och erfarenheter. Rättsväsendets och andra instansers brister när det gäller att hantera hot på internet jämfört med i den fysiska verkligheten var ett tema som återkom. Till hösten planerar Sida att plocka upp tråden igen som huvudarrangör för Stockholm Internet Forum som kommer att ha jämställdhet och ICT som tema.

Här finns ett Storify-flöde med det som twittrades under samtalet.

Kommentarer från deltagarna under rundabordsamtalet:

Maja Fjaestad, statssekreterare hos Kristina Persson, minister för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete.
“Vi har en starkt könssegrererad arbetsmarknad i Sverige, men också en segregerad användning av teknik. Och nästan ingen teknik uppfattas som genremässigt neutral. Bara hur en borrmaskin och en stavmixer designas avslöjar hur vi ser på tekniken.”
“Vi behöver ett modernt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten på internet. Vi måste också adressera det stora misslyckandet vi har när det gäller ett segregerat teknikområde. Men det finns en möjlighet till omtolkning av teknikens roll.”

Marcin de Kaminski, Sida
“De utmaningar vi ser på yttrandefrihetsområdet är relaterade till andra rättighetsbaserade frågor, som rätten till land, organisering, politiskt deltagande och inte minst kvinnors rättigheter. Vi ser att kvinnor är särskilt utsatta och internet är inte separerat från det. De grupper som vi ser som marginaliserade offline är också även mer utsatta online. Vi och våra partners följer också hur hot på kvinnor på nätet ofta följs av våld och hot i köttet.”

Seher Yilmaz, Rättviseförmedlingen
“När samtalsklimatet blir hårdare på nätet så väger vi varje ord på guldvåg innan vi lägger ut det. Och vi ser att allt fler väljer att bli tysta. Det är farligt. Det blir en viss typ av personer som orkar vara ute och prata om jämställdhet. Bilden blir också att den som ger sig in i de här frågorna måste tåla att bli utsatt och hotad. Det gör att man normaliserar beteendet. Det tog även sex dagar efter att jag tog över som ordförande för Rättis innan jag hängdes ut på Avpixlat, vilket aldrig Lina Thomsgård blev. Vi måste fundera på vilka som orkar driva på och vara en del i det offentliga samtalet.”

Vian Tahir, Nätaktivisterna (som utbildar unga i nätaktivism och vilka rättigheter och skyldigheter som finns på nätet).
“Unga som tar kontakt med rättsväsendet efter hot och hat möts ofta av attityden att begränsa sig på nätet. Det finns en hel del unga som inte har stöd från en arbetsplats, en redaktion eller har tydliga rutiner för hur man gör. De måste ensamma hantera hot och hat och får då ofta ett ganska avmätt bemötande från vuxenvärlden, till exempel skola och polis. För ungdomar kan nätet vara den enda vägen för samhällsengagemang.”

Isobel Hadley-Kamptz, Digitaliseringskommissionen
“Maskulinitet kodas som ‘det som inte är kvinnligt’, vilket gjort att teknik även kodats på det sättet. Det här är ett väldigt tydligt västerländskt fenomen, för när man tittar på utbildningar och synen på naturvetenskap, teknik och så vidare, så är det i Nordvästeuropa och USA som det ses som manligt. I Östeuropa har man en lång tradition av kvinnliga matematiker. I mellanöstern är flickor generellt bättre än pojkar på naturvetenskap och teknik. Det handlar om framväxten av den manliga nörden som koncept, och hur det blev den typ av människa som tekniken handlade om.”

Jenny Rönngren, Allt är möjligt, Media Watch Group
“Vi måste se att det är samma värd som vi lever i, även om vi verkar på olika plattformar. Det finns en attityd när det gäller hat och hot mot kvinnor i stil med ‘nåt måste man väl gjort för att förtjäna det’. Vi har märkt att när man pratar om det, så blir det ändå en slags hyfsning av samtalet. Så det sista man ska göra är att vara tyst.”

Marie Månsson, Civil Rights Defenders
“När det gäller specifika hot mot kvinnor så handlar det i större utsträckning om hot som påverkar integriteten, ofta kopplat till sexualitet. Det är också vanligare att det kommer från familjen. Man blir utsatt både hemma och offentligt.”

Christina Hagner, Kvinna till Kvinna
“Vi är verksamma i konfliktländer och där är de patriarkala strukturerna väldigt starka. Mycket handlar om förtal. Det sprids rykten om de kvinnliga aktivisterna om att de är lösaktiga, eller dåliga mammor. Det är ett effektivt sätt att tysta kvinnor i de miljöerna eftersom en kvinnas anseende är så oerhört viktigt. Den typen av hot syns inte men är lika förödande för kvinnor som vill vara aktiva i samhället. Sen brukar vi säga att det största skyddet mot kvinnor är andra kvinnor.

San Francisco håller på att förlora sin själ

San Francisco

Många unicorns per capita och ett spirande startupcommunity till trots, så är Stockholm långt ifrån San Francisco, och definitivt långt ifrån Silicon Valley. Jag börjar mer och mer tycka att det är en fördel, i alla fall om jag ser till effekterna på staden San Francisco, med skenande hyror (vissa hävdar att rent control är en del av problemet snarare än lösningen), extrema huspriser och allt fler tjänster och företag som snarare motverkar utvecklingen av staden som gemensam för dess befolkning, än bidrar till dess utveckling utanför it-världens personalstyrkor.

Stuart Schuffman, aka ”Broke-Ass Stuart”, är reseskribent, programledare och poet. I The San Francisco Examiner sträcker han ut en hand till det startupcommunity som enligt honom gör att San Francisco håller på att förlora sin själ. Han önskar att fler ville omfamna hela staden, inte bara det som startuplivet erbjuder.

”If you’re gonna be here, BE here. [… ]What I’m inviting “you” to do, is to become part of the “we.” San Francisco is on the precipice of losing its soul, and if you’re tired of being blamed as the problem, come be part of the solution.”

Hela startupkulturen har omedvetet eller medvetet skapat ett parallellt isolerat samhälle enligt Stuart Schuffmann. Han tycker synd de som flyttat till San Francisco för att jobba åt någon av de stora it-jättarna, och som vill hoppa på tåget medan det fortfarande verkar rulla åt rätt håll.

”So, why do I feel bad for them? Because they’ve never been given the chance to be San Franciscans … and most of them don’t even know it. It must be a hell of a thing to move somewhere for a job and be told that you are the cause of most of that city’s problems.” SFexaminer.com: Showing the techies some love

Hela anledningen till att allt fler it-företag flyttar in från Silicon valley och placerar sina kontor i San Francisco är förstås det övriga utbudet av en attraktiv stad, nöjesliv, aktiviteter osv. Programmeringsnörden som förr nöjde sig med ett garage i Palo Alto vill idag ha en studio-lägenhet vid Dolores Park. Samma trend sker i Stockholm där många av de hetaste startupbolagen har kontor i city, snarare än i Kista, utanför stan.