Luften gick ur oss när Pontus dog

Vi var mitt uppe i firandet av en kompis svensexa när beskedet nådde mig den där augustidagen för två år sedan. Pontus Schultz hade gått bort i en cykelolycka i södra Frankrike. Inte bara Veckans Affärer, tidningen där han varit chefredaktör sedan 2006, drabbades av chock. Det kändes som att hela mediebranschen blev kallare, mer cynisk och mindre optimistisk efter händelsen. Lite som att luften gick ur oss. Att något gick sönder.

Pontus SchultzPontus Schultz representerade så mycket. Han var framtidstron personifierad, övertygad om möjligheterna för både journalistiken och affärerna, och med hopp om ett mer mänskligt näringsliv där fler än vita medelålders män i kostym får plats. Ofta så tidig med sina analyser och spaningar att det dröjde länge innan de faktiskt blev verklighet på ett bredare plan. Men det blev de.

För mig personligen var Pontus Schultz den som öppnade dörren för mig hos Veckans Affärer. Tidningen trodde på mig och mitt digitala fokus när jag 2008, som ganska färsk frilansare, ville intervjua Kenth Muldin (då vd på STIM), Elin Alvemark (då Label Manager på PIAS) och Daniel Ek (vd på Spotify) kring framtidens musikkonsumtion och intäktsmodeller (se bild). Jag fick även intervjua smartingar som Clay Shirky, gjorde ett knäck om digitala karriärister med bland andra Katrine Kielos och Linda Skugge, och jag hoppade även in som webbredaktör på redaktionen några gånger.

Uppslag ur Veckans Affärer, februari 2008

Pontus död drabbade mig personligen mycket mer än jag hade trott, trots att jag inte kände honom personligen mer än som uppdragsgivare. Jag kommer på mig själv med att ganska ofta tänka på honom och vad han hade gjort om han fortfarande var i livet. Och självklart tänker jag på hans familj och nära anhöriga och smärtan av att förlora någon alldeles för tidigt. Att Pontus dog blev en personlig förlust för hans närstående, ett slag mot en mediebransch som redan stod på knäna och kanske också en punktering för många av de egna visioner människor i branschen hade haft.

Många av hans tidigare kollegor, vänner och familj har skrivit starka skildringar om Pontus Schultz och hans sätt att vara medmänniska och ledare på. Jag tänker inte försöka mig på det. Anledningen till att jag idag tänker på Pontus Schultz och vad han betytt är Pontus Schultz stiftelse för ett mänskligare näringsliv som ikväll kommer att dela ut sitt årliga pris till en person som ”gör betydande insatser för ökad hållbarhet, jämställdhet och mångfald i näringslivet”.

Jag kommer att besöka seminariet och prisutdelningen med vetskapen att Pontus Schultz gärning lever vidare i alla de som fick förmånen att möta honom. Några av dem finns på plats ikväll, och det känns både hoppfullt och starkt.

(Bild på Pontus Schultz: Bonnier R&D, CC BY-SA 2.0)

Kan skamkänslor rädda världen?

Skam, skuld, ära och prestige. Känslor som en inte bara känner sig stolt över direkt. Men de påverkar otroligt många mänskliga beslut och ibland är just vetskapen om att bli beskylld eller uthängd för ett beteende en mycket större rädsla än att förlora både pengar och makt. De krafter som är i rörelse när människor riskerar att skämmas alternativt bli stolta över sitt eget agerande är väldigt intressanta, och de kan dessutom omsättas i spelteorins värld.

Tidigare i veckan besökte jag forskningsstiftelsen Mistras 20-årsjubileum och lyssnade jag på en intressant dragning av Jennifer Jacquet om hur spelteori kan användas för att skapa samhällsförändringar. Jacquet är Assistant Professor på New York University, kallar sig ”Environmental social scientist”, och har bland annat forskat kring spel och mänskligt beteende där skamkänslor spelar en roll. I det här klippet pratar hon bland annat om skam online.

Skam som begrepp och som verktyg för förändring är intressant eftersom det ibland jämnar ut maktförhållanden mellan organisationer och individer. Stora multinationella bolag lägger enorma pengar på att bygga sitt varumärke, det vill säga sitt rykte, och enligt Jennifer Jacquet säger ett stort antal företagsledare att det i första hand är det egna företagets rykte (reputation) de bryr sig mest om när de bedömer företaget långsiktiga utveckling.

Samtidigt har vi de senaste åren fått se många exempel på hur en ensam konsument kan påverka ett helt företags rykte, bara genom ett blogginlägg, en statusuppdatering eller en tweet. Att skambelägga ett företag eller en organisation kan vara ett kraftfullt sätt att med små resurser skapa förändring, speciellt när inga andra åtgärder eller metoder är tillgängliga.

Jennifer Jacquet beskrev även hur förändringen av hur världsamfundet hanterar miljöfrågor kan fungera likadant. För att skapa gemensamma överenskommelser kring miljön måste skammen över att stå utanför eller misslyckas med miljömålen vara tillräckligt kännbara och förändra länders rykten/varumärken så negativt att de inte har råd att stå utanför.

Även myndigheter kan använda skam för att påverka sin omgivning. Delstaten Kalifornien har byggt en ”shaming website” för att få sina skattebetalare att betala delstatsskatt. Där listas de 500 skattebetalare som har de högsta skatteskulderna till delstaten (efter att ha blivit krävda på skulderna under lång tid och dessutom varnade vid flera tillfällen). Delstaten har fått in 360 miljoner dollar i saknade skatteintäkter på det sättet enligt Jacquet.

Samtidigt kan motsatsen till skam fungera minst lika bra. Ett tydligt exempel i Sverige är när Radiotjänst gick från att fokusera på att varna de som inte betalar sin tv-licens och istället hylla de som faktiskt gör det. Vem minns inte filmerna där en kör sjunger en tacksång till olika licensbetalare?

Ytterligare ett exempel när det gäller att skambelägga för att skapa förändring är den svenska bloggen Bilar i cykelbanan på flemminggatan som hänger ut bilister som felparkerar i cykelfältet.

Vad triggas du av? Rädslan för skam eller jakten på det goda ryktet?

(Bild: Hubert Burda Media, CC BY-NC-SA 2.0)

Konkurrenten välkomnar jätten från USA

Crowdfunding-rörelsen bubblar världen över och vittnar om en ny modell för att finansiera innovationer och projekt. Igår stod det klart att den svenska marknaden får en ny aktör när världens största crowdfundingsajt Kickstarter etablerar sig här (svenska sajten öppnar 21 oktober). Det verkar inte oroa Daniel Daboczy, vd för den svenska (och mindre) konkurrenten Funded By Me.

”Idag hälsar vi Kickstarter välkommen till Sverige! Nu är vi två stora aktörer som främjar crowdfunding. Vi bygger bolag och de hjälper till med produktutveckling”, skrev Daniel Daboczy muntert på Facebook.

Samtidigt publicerades ett längre välkomstbrev där David Daboczy pekar ut de båda konkurrenternas olika fokus, vilket även bekräftas i den här intervjun med Julie Wood, Kickstarters informationschef. ”Kickstarter ska vara en plats där man ger stöd åt saker för att de är häftiga, inte för att de kan bli lönsamma”, säger hon till Internetworld.

På Kickstarter kan vem som helst söka finansiärer till en idé eller en produkt och tack vare ”the power of many” kan en helt galen eller genial idé som vanligtvis vore svårt att finansiera få mängder av små bidrag från entusiaster världen över. I utbyte mot sin investering får medlemmarna oftast ta del av den produkt som skapats på olika sätt, och på olika nivåer. Produkterna kan till exempel vara en dokumentärfilmen genomskinlig högtalare eller en lifeloggingkamera. Kameran Narrative Clip är delvis Kickstarter-finansierad och överträffade förväntningarna häromåret när det svenska gänget bakom tjänsten sökte 50 000 dollar i finansiering men fick in hela 550 000 dollar vid kampanjens slut. Totalt bidrog 2871 personer med pengar till tillverkning och utveckling av kameran.

Till skillnad mot konkurrenten har svenska Funded By Me erbjudit möjligheten till ”equity crowdfunding”, det vill säga verkligt ägarskap i de projekt medlemmarna ger pengar till. Det gör det möjligt att finansiera till exempel startupföretag med relativt små summor från privatpersoner, och på ett tidigare stadium jämfört med traditionella investerare.

Ur mitt perspektiv blir det tydligt att båda tjänsterna gynnar varandra genom att höja medvetenheten om en än så länge ovanlig finansieringsmodell. I framtiden ser jag mängder av olika typer av crowdfunding-tjänster växa fram, alla med olika nischer och för olika branscher. Än så länge är Kickstarter den stora jätten med mängder av ”backers” världen över.

Lanseringen av Kickstarter Sverige i Färgfabriken
Lanseringen av Kickstarter Sverige i Färgfabriken

Jag var på plats vid lanseringen av svenska Kickstarter igår kväll och det var spännande att höra om både tjänsten och de projekt som finansierats genom den.

Transparens: När Funded By Me genomförde en finansieringsrunda för det egna bolaget tidigare i år, på sin egen plattform, var jag en av de som bidrog med en liten summa pengar, i första hand för att följa utvecklingen.

”Bottenlöst jävla trött på mediahatet”

När den Göteborgsbaserade journalisten Joakim Lamotte skrev en debattartikel på SVT Opinion om hur journalisterna har svikit landsbygden väcktes starka reaktioner. I artikeln skriver han bland annat:

”Vi tillhör inte de grupper som fått sälja allt vi äger för att överleva när samhällets skyddsnät havererat. Vi har inte tvingats lämna familj och vänner för att flytta till Norge för att jobben har tagit slut i Sverige. Istället lägger vi vår lediga tid på att raljera över de som röstar på Sverigedemokraterna och undrar vad SD:s väljare är oroliga för egentligen, medan ensamstående mammor i småstäder blir utförsäkrade och äldre sitter ensamma hemma eftersom de inte har råd med bussbiljett för att åka och hälsa på barnbarnen.”

Jag upplever att det verkar finnas en syn (framförallt från journalister i Göteborg) att Stockholm består av människor som bara sett Stockholm och inget annat under hela sitt liv. Min erfarenhet är precis tvärtom. De flesta jag känner som jobbar med journalistik eller kommunikation i huvudstaden är inflyttade från andra orter i Sverige och har ganska bra inblick i villkoren i hemkommunerna. Sen är förstås den konstitutionella (och stora delar av den ekonomiska) makten samlad i Stockholm vilket förklarar en del av det mediala fokuset. Jag skulle dock säga att Stockholms kranskommuner och förorter lever i en betydligt större medieskugga än många områden och städer på landsbygden.

Lamottes artikel fick flera journalister att reagera och framförallt la jag märke till två personer i flödet som båda beskriver sin verklighet utifrån ett ekonomi- och klassperspektiv. Här har jag samlat en del av deras twittrande nu på morgonen. Det är framförallt Christoffer Röstlund och Sofia Mirjamsdotter som båda reagerat på Lamottes verklighetsbeskrivning. Röstlund skriver bland annat att han är ”bottenlöst jävla trött på mediahatet”.

Läs flera av twitterinläggen i det här Storify-flödet.

Billigare tv är inte automatiskt sämre tv

Jag fortsätter skriva om valet då det finns många aspekter av det som är intressanta ur ett medie- och kommunikationsperspektiv. En sån sak är mediebevakningen, och kanske framförallt tv-bevakningen.

Unika och spänstiga partiledardebatter, profilerade gäster, erfarna producenter, lättsamt men också nördigt tilltal, rätt balans mellan underhållning och samhällsdebatt. Så skulle jag beskriva Aftonbladets tv-bevakning av årets valrörelse. Från de första sändningarna av Partiprogrammet till den unika första partiledardebatten som livesänts av en kvällstidning. Både Aftonbladet och Expressen har tillsammans flyttat fram positionerna och suddat ut gränserna för vad som definierar tv, tidning, webb och radio i valrörelsen och på mediekartan. Tillsammans med ett stort fokus på läsar/tittar-medverkan och alltid närvarande sociala medier-redaktörer har de bildat skola för en ny sorts samhällsprogram.

Hur stod sig då kvällstidningarna mot det trygga ånglok med starka resurser och mycket kunnande som SVT:s valprogram är? Min kollega Hampus Brynolf har löpande analyserat Twitter-statistiken under de stora tv-sända debatterna i slutet av valrörelsen (hos SVT, TV4, Aftonbladet och Expressen) och jämfört mängden omnämnanden. Twitter är inte representativt för svenska folket, däremot skulle jag säga att siffrorna går att ställa mot varandra för att se tendensen.

Mediehusens kamps på Twitter

Fortfarande är det SVT som skapar mest engagemang på Twitter under sina debatter, men kvällstidningarna gör bra ifrån sig och hamnar i nivå med några av TV4:s utfrågningar. Vi har sett början på ett trendbrott där SVT och TV4 får kliva ner från tv-tronen som de två dominerande aktörerna med livesända valdebatter. Kvällstidningarnas tv-satsningar har förstås rullat på ganska länge, men nu verkar tiden mogen för att på allvar ta upp kampen med tablå-drakarna (även om de har betydligt färre tittare live så gör ”long tail-effekten” en hel del när materialet kan återanvändas och styckas upp på respektive sajter).

Än så länge är det SVT som står för den så viktiga Valundersökningen under valdagskvällen, vilket alla andra medier refererar till. Och fortfarande upplever jag det är SVT som lockar de tyngsta gästerna och som har den mest påkostade produktionen. Men på vissa områden ligger konkurrenterna inte långt efter. Framförallt tvingas de vara mer snabbfotade och smarta i sina grepp på grund av mindre resurser, även om satsningarna ökar i storlek hela tiden. Och samtidigt är en kvällstidningsredaktions hela DNA baserat på snabbhet, närvarokänsla och flexibla arbetsmetoder, egenskaper som är som gjorda för live-tv.

Billigare tv är inte automatiskt sämre tv, men ofta en ny sorts tv.

Valdeltagandet har ökat för tredje valet i rad och ligger nu på cirka 85 procent. Huruvida mediernas bevakning bidragit till det kräver nog lite fler analyser, men både i diskussionerna mellan människor i sociala medier och i de traditionella mediernas olika valsatsningar känns det som att de politiska samtalen haft en synlig och konstant närvaro detta supervalår 2014.

Aftonbladets livesända partiledardebatt på Stockholm Waterfront

Frågan som var stendöd i valet

Istället för att försöka analysera det parlamentariska kaoset som gårdagens valresultat innebär (andra gör det bättre) och inse det sorgliga och samhällsfarliga i sd:s framgångar (Killinggänget gör det bättre) tänkte jag lyfta ett perspektiv jag saknat i valrörelsen.

Problemet med politiska debatter i allmänhet och valrörelser i synnerhet är det debattvakuum som inträffar i frågor där det finns ett blocköverskridande samförstånd (eller i alla fall ett ointresse att debattera). För mig blev det slående hur frånvarande digitaliseringsfrågorna varit i årets valrörelse. Det manifesterades kanske mest tydligt när Piratpartiet röstades bort från EU-parlamentet tidigare i år, men också i alla de partiledardebatter och utfrågningar som ägt rum de senaste veckorna. Jag själv har aldrig röstat på Piratpartiet men självklart varit intresserad av de relevanta frågor partiet driver, dock inte med en helhetspolitik jag velat stödja.

Integritetsfrågorna verkar stendöda. Frågor kring övervakning är försvinnande få. Kritiska röster har funnits men sällan dominerat debatten. Detta under ett år då vi sett stora avslöjanden på den internationella arenan i spåren efter Edvard Snowdens läckta dokument, med stort intresse från publiken i Almedalen när The Guardian berättade om hur de jobbade tillsammans med nämnde Snowden i avslöjandena.

Nedanstående tweet skrev jag i fredags kväll. Den fick 73 retweets, vilket tyder på att många känner igen sig i problemformuleringen (även om just Twitter som debattarena självklart inte är representativt för hela svenska folket).

Övervakningsfrågor i valrörelsen

Frågor kring hur vi vill att staten ska agera och hantera sin digitala närvaro och myndighetsutövning har bäring på många andra frågor. Dessutom finns det mycket att diskutera när det gäller att några stora amerikanska it-jättar har byggt infrastrukturen för vårt digitala samhälle. Det är lite som att amerikanska Department of Transporation skulle styra över hur vi bygger våra vägar i Sverige. Eller att General Electric (GE) skulle sköta vår elförsörjning. Fundera på det.

Personligen använder jag tjänster från Google, Apple, Facebook och andra jättar varje dag, och mitt digitala liv skulle vara fattigare utan dem. Dock finns krafter som både vill begränsa nätfriheten samt låsa in oss på kommersiella arenor, istället för att ha en fri tillgång till det öppna nätet. Jag vet inte vad som krävs för att vi som medborgare ska bli mer intresserade och medvetna om den kamp som pågår just nu mellan statlig styrning, kommersiella intressen och medborgerlig frihet. Fler avslöjanden? Större skandaler?

Det är för många som tjänar på likgiltigheten.

Du kan aldrig gissa vad den här bloggaren gjorde

Är du också trött på rubriktrixande från Upworthy, Buzzfeed, Mic.com, ThePoke och alla dess kloner? Ja, även svenska mediesajter har ju gått på klick-skola och jobbar hårt med att undanhålla fakta i ingresser samt appellera till den mänskliga nyfikenheten i bildpuffar och texter. Den där känslan i magen som driver oss att vilja veta hur kattungens chockerande reaktion ser ut eller vad det var i den där pappans tal till sin dotter som får alla att gråta.

På den här bloggen kan jag inte lova att rubrikerna håller sig trista och stela, men jag ska försöka hålla mig borta från de värsta klickbetena och istället fokusera på saker som har betydelse för den digitala utvecklingen, både på ett personligt och professionellt plan.

Jag har jobbat som beställare av kommunikationstjänster inom både offentlig och privat sektor, som journalist i Sverige och Silicon Valley, med psykologiska operationer i utlandsstyrkan och numera som kommunikationskonsult på Intellecta Corporate. Och framförallt har jag bloggat om kommunikation i ganska exakt 10 år på Bisonblog.se. Mitt mål är att försöka använda de erfarenheterna på den här bloggen och dessutom lyfta upp några av mina favoritämnen, till exempel mediekritik, jämställdhet, innovation och digitala tjänster. En tung vecka kan det nog bli ett och annat inlägg om frustrationen över att svara på offentliga upphandlingar också.

Hoppas du vill följa med.