Vad vore Spotifys kommunikation utan Sophia Bendz?

Sophia Bendz (Foto: Allbright-stiftelsen)

Sophia Bendz är ett superproffs. Det vet jag efter att läst intervjun med henne i SvD om hennes karriär, investeringar och syn på kommunikation. Och kanske framförallt hur hennes kommunikationskunskaper hjälpt Spotify att bli ett miljardbolag. Men jag vet det också från åren då Spotify föddes.

När jag i april 2007 fick en inbjudan att börja använda den nya okända svenska musiktjänsten Spotify var jag helsåld. Inbjudan kom efter att jag varit på en konferens. Ett gäng studenter från Singapore hade lyckats med något som vi själva hade svårt med på den tiden – att dra ihop entreprenörer, webbmänniskor, journalister och konsulter till en gemensam unconference, där folk fick berätta om sina projekt och utbyta tankar och idéer. Konferensen hette ”Hej! 2007”, arrangerades på KTH tillsammans med några studenter från medieteknik-programmet och kom på något sätt att bli ett startskott för ett community av personer som alla var intresserade av den digitala utvecklingen just då. Ett #sthlmtech i sin linda. Flera startups föddes eller tog fart just åren 2006-2007, bland andra Soundcloud, Videoplaza och Spotify. Själv jobbade jag då som journalist på Internetworld och bevakade entreprenörskap, e-handel och sociala medier samt bloggade flitigt om samma sak på Bisonblog.se.

På konferensen talade bland andra Andreas Ehn, dåvarande CTO på Spotify, samt de båda Soundcloud-grundarna Alexander Ljung och Eric Wahlforss (jag tror inte att Soundcloud hade fötts ännu, men tjänsten låg på planeringsbordet och grundarna var på väg till Berlin). Efteråt fick deltagarna på konferensen en första beta-invite till Spotify. Själv kom jag hem, testade tjänsten och likt det Sophia Bendz säger i intevjun med henne, tänkte jag att det här var stort. Jag skrev en rad blogginlägg med titlar som ”Spotify kommer revolutionera ditt musiklyssnande” och jag kunde inte förstå varför det digitala musiklyssnandet inte alltid fungerat precis så här. Det skulle dröja mer än ett år innan tjänsten lanserades skarpt, och under en period var beta-inbjudningar hett byte bland musikintresserade i Stockholm och Sverige.

En annan sak som fungerade minst lika bra som tjänsten i sig var kommunikationen från företaget. Spotify gjorde det mesta rätt när de först la locket helt på och inte pratade med någon, vare sig media eller andra (kanske framförallt för att avtalen med musikbolagen faktiskt inte var klara ännu. Det var oklart om tjänsten skulle kunna släppas öppet.). Samtidigt skapade tystnaden också en enorm hajp. Det gick till och med så långt att när SVT skulle göra inslag om tjänsten och musikbranschens utveckling så hänvisade de SVT:s journalister till såna som mig – det vill säga tidiga användare, bloggare och entusiastiska anhängare av tjänsten. Det kunde se ut så här.

Ett ungt gäng från Spotifys tidigare dagar som het startup i Stockholm. Sophia Bendz längst till höger.
Ett ungt gäng från Spotifys tidiga dagar som het startup i Stockholm. Sophia Bendz längst till vänster. (Foto: Spotify)

När väl Spotify började prata, inför lanseringen av tjänsten hösten 2008, var det Sophia Bendz som höll i trådarna. Hon var den som styrde upp intervjuerna med vd:n Daniel Ek och de andra i bolaget och som noga valde vilka medier som var intressanta att få utrymme i.

Uppslag ur Veckans Affärer, februari 2008
Intervju jag gjorde med Daniel Ek i Veckans Affärer nr 18, 2008. Till höger Elin Alvemark, då label manager på PIAS.

Sedan gick åren och Spotify fortsatte växa, ta in mer kapital, öppna fler kontor och på allvar börja etablera sig i USA och ett gäng andra länder. Företaget rekryterade även bekanta från Stockholms entreprenörsvärld (till exempel Henrik Torstensson som numera är vd på Lifesum och tidigare jobbat på Stardoll bland annat). Hela tiden var Sophia Bendz med på resan och bidrog till att Spotify byggde sitt varumärke inte bara genom hur tjänsten fungerar och används, utan i hur kommunikationen med media och omvärlden gick till. De sista åren hade hon rollen som global marknadsdirektör.

Nu har Sophia Bendz slutat på Spotify och är investerare, styrelseproffs, engagerad i jämställdhetsfrågor och jagar utmaningar i stort (läs artikeln för mer bakgrund). För mig är hon ett exempel på hur viktig kommunikationen är, även när det som kommuniceras är en produkt eller tjänst som nästan säljer sig själv. Jag är inte utvecklare eller ekonom, men som tidigare journalist och skribent har jag mött många bolag och sett hur deras kommunikation fungerar ur ett utifrån-perspektiv. Hållbar och långsiktig kommunikation är svårt, speciellt de första åren på en startup när förutsättningarna hela tiden förändras. Men Spotify har redan från start kommunicerat på ett tydligt och medvetet sätt.

Vem vill du vara? Kan du förklara det för mig? är två frågor i Carolas låt främling, men det är också de två viktigaste frågorna att ställa sig för den som vill nåt ut med rätt budskap. Det kan Sophia Bendz.

Läs gärna artikeln Hon byggde Spotify från idé till miljardföretag på SvD.se.
Foto på Sophia Bendz: Allbright-stiftelsen.

Stockholmare som pratar om sig själva

Sergels torg

Felicia Feldts bekantskapskrets ställer inte några frågor till henne när de ses. Hon lyssnar och ställer följdfrågor till dem, men tycks bara få en monolog som svar. En egocentrisk skönsång utan slut. Det framgår i den här krönikan av henne och som länkats friskt i mitt flöde.

Efter en helkväll utan att någon ställt frågor till Felicia och hennes man åker de hem, uppgivna. En annan gång ifrågasatte hennes man ett par som var på middag hos dem och bara talade om sig själva, vilket dock ledde till en fördjupad och bättre diskussion under slutet av kvällen.

En bekant till mig länkade till krönikan och hävdade att det var ett Stockholmsfenomen. När hen flyttade till Stockholm hade hen upptäckt samma sak som Felicia Feldt, men efterhand hade hen vant sig och antagligen blivit likadan själv. I kommentarerna till uppdateringen kom medhåll från flera personer, och också en diskussion om konversationskultur i olika delar av landet. Att kontrastera landsbygd mot storstad är alltid populärt för den som jagar klick. Och det får gärna vara Stockholm mot resten av landet. Att sen Stockholm befolkas av kanske 70 procent inflyttade lantisar är förstås en detalj som sällan framgår i debatten.

Själv håller jag med både Felicia Feldt om den allmänna trenden och min bekant som pratade om ”monologkonversationen” som ett Stockholmsfenomen. Dock delar vi antagligen inte synen på orsaken och att det nödvändigtvis skulle vara något dåligt.

Det kan givetvis finnas många skäl att Felicia Feldt och hennes partner upplever det som att ingen ställer frågor till dem, men om vi utgår från att det faktiskt handlar om ett fokus från vännerna på att i första hand berätta om sig själva och föra en monolog, oavsett beteende hos omgivningen så tänker jag tre saker, och självklart utgår jag från mig själv i denna mediala era av anekdotisk bevisföring.

  1. När jag umgås med vänner räknar jag med att vi alla bidrar till samtalet. Att vi aktivt och entusiastiskt både kommenterar och bryter in i varandras berättelser för att både visa att vi deltar i konversationen men också för att till exempel säga emot varandra, bidra med ett perspektiv eller på andra sätt relatera till vad vi säger.
  2. Ibland hamnar jag i lite mer stela sociala situationer och känner mig nästan manisk i att jag då försöker få igång en konversation eller ”hålla låda”. Likt deltagarna i den amerikanska samtalskulturen är jag kanske rädd för tystnaden, och för att kunna läsa av min omgivning och söka bekräftelse från motparten är jag beroende av samtalet som katalysator. Kroppspråket visar förstås mycket, men det talade ordet är viktigt.
  3. Om vi utgår från premissen att det här med ”monologkonversation” är mer av ett storstadsfenomen så tror jag att det har flera orsaker. Dels finns det många människor i en storstad och du möter folk du aldrig träffat nästan dagligen. För att snabba upp processen att skapa förtroende eller bygga en relation så tror jag att vi i större utsträckning pratar på själva, utan att vänta på att bli insläppta eller på en fråga från omgivningen. Jag tror också (kanske fördomsfullt) att storstäderna befolkas av personer som är något mer utåtriktade och kontaktsökande, eftersom de en gång varit nykomlingar utan speciellt stort nätverk av människor runt sig. Kanske har de också ett större behov av att ”berätta vad de vill”, men den analysen känns mer svag.

Så för att summera: Ja, jag känner igen mig i Felicia Feldts bild av att vara en pratkvarn som ofta och gärna berättar om mig själv, men när jag analyserar min omgivning inser jag att jag även dras till andra pratkvarnar. Och vårt sätt att spegla varandra och bygga våra relationer bygger på att vi visar engagemang i varandras ”monologer” och att vi ofta avbryter, eller i alla fall ger oss in i en diskussion, snarare än att sitta tysta och vänta på vår tur. Men det kanske bara är vi som är så?

Bubblare: Har de sociala mediernas roll i att få oss att hela tiden beskriva oss själva och det vi gör även påverkat hur vi konverserar ansikte mot ansikte?