Förstör gamification mitt dejtande?

Tinder

När du får en matchning på Tinder kan du välja mellan två saker. Antingen kan du skicka ett meddelande till den du blivit ihopmatchad med (vilket även går att göra senare), eller så kan du ”fortsätta spela”. Ordet spela säger ganska mycket. Hur påverkar det våra relationer när utgångspunkten för att träffas är ett spel? Nog för att debatten kring ”The Game”, en bok riktad mot framförallt män med brist på inkänningsförmåga, var ganska aktiv, men numera handlar det inte om psykologiska metoder på krogen, utan snarare tekniska finesser inbyggda i våra sociala plattformar.

Och det är inte bara i ord och begrepp som spelmekaniken genomsyrar det digitala livet för närhetstörstande dejtingsajtbesökare. Siffror spelar en minst lika viktig roll.

Hur många har tittat på din profil? Hur många gillningar har du fått på dina bilder? Hur har du rankats av de övriga besökarna? Vilken popularitetsnivå har din profil uppnått just den här veckan?

Dessa parametrar finns hos mer eller mindre alla typer av dejtingtjänster, oavsett om det är trotjänare som Match, Mötesplatsen, Happy Pancake eller Badoo, likväl som hos utmanarna Tinder, Maybe eller Mazily.

I en perfekt värld behövs bara en enda matchning, en enda flirt eller en enda lajk för att det efterlängtade klicket ska uppstå, både bildligt och bokstavligt. Men vad gör det med oss att urvalet nåbara människor är större än någonsin, och att volymen av interaktioner nästan blir ett mål i sig. Spelmekaniken med ständig återkoppling på vårt beteende känner vi igen från de flesta sociala medier, och nu använder vi metoderna för att hitta kärlek.

Frågan är inte längre om du kan vara perfekt för en annan person. Frågan är hur du ska vara det för så många som möjligt, samtidigt. Eller hur ska vi annars tolka både dejtingsajternas logik och vårt eget beteende?

Kvinnors frigörelse tillsammans med en uppbyggnad av välfärdssystemet har även gjort det enklare att försörja sig själv, leva ensam och få vård från samhället om det behövs. Den livslånga relationen verkar mer och mer bli ett sällsynt djur som vi vet finns, men som allt färre har sett. Och frågan är om den ens är eftersträvad när vi tittar in i framtidens relationsbyggande och strukturer för den mänskliga samvaron. Även kärnfamiljen är ju ett modernt påhitt sett ur ett historiskt perspektiv.

Dejtingsajternas spelmekanik är förstås inte orsaken, utan snarare konsekvensen av utvecklingen.

Imorgon är det alla hjärtans dag, och dessutom min födelsedag. Ska försöka tänka mindre på siffror och mer på människor då.

Svårare eller lättare att vara singel?

Hur många artiklar som beskriver nätdejting med nyvakna ögon tål Sverige? (tänkte jag när jag läste den här DN-artikeln av Niklas Wahllöf igår). Jag minns första gången jag hörde att någon av mina vänner träffat en partner via nätet. Det var 1996. Då lät det lite exotiskt och ovanligt. Det gör det inte längre. Ändå går det tydligen fortfarande att skriva om FENOMENET nätdejting, och hur det trots formulär och matchningsalgoritmer ändå handlar om den personliga kemin när man väl ses, och att grunden för mänskliga relationer är svår att boxa in i checklistor. Den siste kulturskribenten som lämnar en tvåsamhet, ger sig ut på (nät)dejtingmarknaden och skriver en artikel om det, är antagligen inte född än. Dock tas flera intressanta teman upp i artikeln, teman som inte handlar om dejting utan snarare fokuserar på tvåsamhetsnormen generellt.

Det handlar om vad internet gör med våra relationer, både när vi ska skapa nya och behålla de vi redan har. Enligt sociologi-professorn Göran ­Ahrne (som citeras i artikeln) står sig tvåsamhetsnormen stark trots ett samhälle som monterat ned många av de rent praktiska hindren som finns för att leva ensam. Idealet är fortfarande två (eller fler – som i familj).

Jag funderar på om de sociala flödena gör det enklare eller svårare att vara singel i nådens år 2014? Och om nätet hjälper eller stjälper förutsättningarna för varaktiga relationer. Tvåsamhetsmanifestationer som högtider, bröllop och parmiddagar kan inte bara kännas exkluderande för den som lever ensam, de är också en instagramfest med en bilduppladdningsfrekvens som nästan överstiger den första vårsolen. Samma sak gäller sociala situationer i allmänhet. Den som känner sig ensam kan med enkelhet se exakt hur icke-ensamma alla andra är genom de digitala tittskåp de byggt upp kring sina liv. Du publicerar antagligen inte en bild på en tom soffa en lördagkväll, men gärna en stökig bild från festen du besöker. Och dagen efter är rollerna ombytta.

Normtrycket i all sin prakt får en extra skjuts på nätet, snarare än att utmana våra föreställningar om hur man ska leva, och med vem. Eller? För att förändra normerna som ryms i mitt flöde skulle jag nog behöva göra radikala förändringar i vilka människor jag är vän med. Snacka om att skapa ett utanförskap.