Tipstorsdag

Jag har precis lyssnat igenom P3 Dokumentär om Alexandramannen. Den kan laddas ner här. Jag tyckte att den var väldigt bra, inte minst på slutet när de problematiserar hur det känns att vara 14 år och sitta i en rättssal med föräldrar, domare och gärningsman medan nakenbilder och filmer på en själv projiceras på väggen. Dessutom förklarar de väldigt ingående hur Alexandramannens manipulation fungerade, till en punkt när tjejerna gjorde precis som han ville utan att säga emot (vilket gjorde att Hovrätten i flera fall sänkte straffet eftersom det inte rörde sig om våldtäkt). Hemskt, men intressant. Lyssna på den.

Och så har jag glädjen att berätta att de som föredrar att följa den här bloggen via RSS nu får hela inlägget in i sin läsare. Tack Resumé!

TED v 12

Den här veckan vill jag bjuda på två helt olika föreläsningar. Först, Hans Rosling som pratar om vad tvättmaskinen innebar och fortfarande innebär för kvinnor och deras barn:

Och sedan Sarah Kay, spoken word-poet om att alla människor har något att berätta:

Intressantast är dock inte själva talen eller innehållet i dem. Det är kommentarerna de genererar. För medan Hans Rosling far omkring på scenen med knagglig engelska och uppträder på ett typiskt o-TEDigt sätt, är det ingen som ifrågasätter hans rätt att vara där. Sarah Kay, å andra sidan, avfärdas väldigt snabbt från forumet av kommentatorerna. Hon får komplimanger för sitt utseende, men hon hör inte HEMMA. Det är många andra kommentatorer som försvarar henne, men diskussionen har redan flyttats över från att handla om innehållet och teserna till frågan om huruvida personen ifråga får säga något över huvud taget.

Himla trist att inte ens TED, vars hela uppgift är att sprida nya tankar och idéer, kan få vara ett ställe där man fokuserar på vad som sägs mer än vem som säger det.

Det har inlägget tog 10 minuter att skriva

Idag kan man i DN hitta en artikel med titeln Svenskarna slösar bort sin arbetstid. Såna här saker kan man läsa med jämna mellanrum – någon forskare har räknat ut hur mycket tid folk tillbringar vid kaffeautomaten under en genomsnittlig dag och omvandlat det till pengar på ett år och det blir ju JÄTTEMYCKET. Jag blir alltid lika fascinerad över de journalister som nappar på åsna vansninneskalkyler. Det finns ett litet antal människor i Sverige som har jobb som inte kräver någon form av koncentrationsförmåga eller kvalifikation. För de företag som utför den typen av arbete kan man översätta kaffeautomatshäng i produktionsbortfall. För alla andra jobb kan man det inte.

Jag har överlag jäkligt svårt för logiken i att mäta arbete i tid. Jag förstår att det är enklast, men det betyder ju inte att det är rätt. Om jobbet blir gjort är det hyfsat ointressant hur lång tid det tog att göra det, tycker jag. Som vi räknar nu blir det ju helt bakvänt; ju längre tid jag tar på mig för att utföra en uppgift, desto mer betalt ska jag ha. Knäppt.

Det här knyter på ett elegant sätt an till ett program i P1s Tendens som gick någon gång i höstas. Där är det några intelligenta människor som påpekar att de senaste decenniernas tekniska framsteg borde göra att människor jobbar färre timmar för samma betalning. Om BNP stiger varje år, om vi behöver färre och färre människor för att baka en limpa eller plåta en reklamkampanj, borde arbetstiden minska. Men det gör den inte.

Det är kanske lite av ett stickspår som förtjänar ett eget inlägg, men hur som helst. Jag vägrar att tro att det är Facebook eller kaffeautomaten eller samtal med kollegor som är företags stora problem. Och varje gång jag läser något sånt får jag lite, lite ont i magen över hur lite folk tänker efter. Även de som är forskare.

One more thing

Jo. En viktig sak att tänka på när man vill jobba med reklam är att branschen är liten. Väldigt liten, faktiskt. Alla känner alla och kommer att vara kollegor någon gång i sin karriär. Och när en byrå funderar på att anställa någon, är det väldigt många som är delaktiga i processen. Om någon säger ”nej den personen gillar jag verkligen inte” är det ofta klippt.

Om du går på exempelvis Berghs nu kan det vara bra att tänka på det. Dina klasskompisar kommer i framtiden att avgöra om du får ditt drömjobb eller inte. Den som har varit missunnsam eller inte stöttat sina klassisar får det tufft. Man kan tycka vad man vill om det, men så är det. Reklambyråer är väldigt samarbetesbetonade arbetsplatser, och det spelar ingen roll hur duktig du är om ryktet säger att du är svår att jobba med.

Så: Var proffsig och stå på dig i dina åsikter. Var du. Men tryck aldrig till någon annan för att det gynnar dig just nu. Dels är det rätt otrevligt i allmänhet, men det är också dumt. Om ett par år kan det vara just den personen som står mellan dig och världens roligaste jobb.

Så här i jobbsökartider

Den vanligaste frågan jag får i mailen är utan tvekan hur man gör för att skaffa jobb i reklambranschen. Av någon anledning är det oändligt många begåvade människor som inte kan tänka sig något bättre än att tillbringa sina dagar med att skriva webbcopy av typen klicka här! och sitta med gamnacke över en sprakig högtalartelefon och förklara varför man nog inte bör ha en 10 rader lång rubrik i en pluggannons. Det är märkligt, men naturligtvis roligt.

Uppenbarligen är det inte bara jag som får frågan, för häromdagen kunde man läsa den här artikeln här i Resumé. Den innehåller många bra tips från folk som vet. Framför allt Pia slår huvudet på spiken när hon säger

1. Välj den byrå du vill jobba på med omsorg. Fundera över vilken reklam du själv gillar och kolla upp vem som har gjort den.

2. Om du är intresserad av en byrå, kolla hur de själva profilerar sig, till exempel i tävlingar och på Facebook.

Som din blivande kollega struntar jag i att du vill jobba i reklambranschen. Jag bryr mig nämligen bara om MIN byrå och tycker att vi är bäst i världen (det är bara att de andra inte har fattat det än). Om jag känner att du lika gärna kan tänka dig ett jobb på DDB blir jag därför lite purken.

Däremot håller jag inte riktigt med om Pias punkt 3.

3. Våga kontakta byråns cd eller vd på ett annorlunda sätt.

Eller snarare, poängen är toppen. När jag jobbade på Garbergs fick jag säkert 10 mail i veckan från folk som sökte jobb, och då var jag inte ens ansvarig för något som hade med rekrytering att göra. Så det är lätt hänt att man försvinner i mängden. Å andra sidan, om man kontaktar rätt person är det hans eller hennes jobb att hålla koll på nya talanger. Därför bör de ta sig tid att titta på alla förfrågningar som kommer in, och då räcker ett välskrivet mail och länk till mappen bra. När man ska spexa till det och försöka sticka ut är det så himla lätt hänt att det bara blir pinsamt.

Därför skulle jag säga så här: Gör bra jobb. Gör din research om byråerna. Ha bara saker i mappen som du verkligen älskar. Hör av dig till rätt person. Var så charmerande som bara du kan vara. Då kommer allt att lösa sig galant.

Hjälp Japan

På initiativ av Jacob Åström, Martin Löfqvist och Isak Burström finns det nu ett väldigt enkelt sätt att hjälpa till med insamlingen av pengar till jordbävningsoffren i Japan.

På sajten Donate Dot Com kan man hämta en kodremsa som lägger en stor röd knapp som overlay till vanliga innehållet på valfri sida. Donationerna går till Japan via Röda Korset och iTunes.

Bra va?

Die Hipster Die

Hipsters. De finns i Sverige också, eller i alla fall fanns de för några år sedan. Några snubbar hade Wayfarers och rutiga skjortor, Hanna Fahl sjöng en rolig låt och så var det inte mer med det.

Här i USA är fenomenet väldigt levande, mycket större och framför allt mer omdebatterat. Om man letar upp termen i Urban Dictionary får man en hint om omfattningen. 35 sidor med definitioner.

Via Azin hittade jag det här:

Och via Magnus den här:

Simon berättade när vi var i San Francisco att han hade upplevt närmast en lynchmobbstämning när ett mycket litet barn han mötte på gatan började peka på honom och skrika Hipster Attack! Hipster Attack!

Det är uppenbarligen något som genomsnittsamerikanen finner mycket provocerande med människor i tajta jeans och asymmetriska frisyrer som dricker billig öl och försörjer sig som konstnär/DJ/student/fotobloggare.

Jag har funderat på det här, mycket noga. Men jag kan inte fatta det. Vad är grejen? Varför är hipsters mer irriterande än exempelvis de Jersey Shore-liknande människor som finns överallt? Om NY Post tar sitt uppdrag på allvar förtjänar den frågan en utredning.

Dummare än så här blir det inte

I olika tidningar har man på senaste tiden kunna följa debaclet kring Louis Vuittons stämning av konstnären Nadia Plesner. Nadia har målat in en Louis Vuitton-väska i konstverket Darfurnica, som en symbol för västvärldens ibland något felvridna fokus. Summan av kardemumman: Louis Vuitton blir jättearga och hävdar varumärkesintrång och kräver konstnären på miljonsummor.

Bilden är hämtad från Nadia Plesners hemsida.

Ibland undrar jag exakt hur korkad det är tillåtet att vara om man är ansvarig för ett globalt varumärke. Man behöver inte ens vara genomsnittligt klok för att inse att ekvationen stort företag + liten konstnär aldrig kommer att lösas ut till företagets fördel, hur rätt de än har. Lägger man dessutom till svältande/krigsdrabbade barn i Afrika mot den största symbolen för onödig lyx, Paris Hilton-väskan, BORDE reaktionen vara ganska självklar. Tig ihjäl det. Eller ännu bättre: Förklara att man verkligen håller med om problemet och skänk en del av intäkten från just den väskan till barnen i Darfur.

Istället väljer alltså Louis Vuitton att vifta med armarna och hävda att konstnären menar att de är ansvariga för katastrofen i Darfur, och för detta kräva ännu mer pengar än de redan tjänar på människors meningslösa statusjakt. Från att ha varit ett t-shirttryck som kanske hade nått ett par hundra människor har Darfurnica nu tusentals träffar på Youtube och täcks av alla från stora dagstidningar till konstpublikationer.

Varumärkeslagar är till för att skydda företag mot elaka yttre krafter. Att reglera den interna kompetensen skulle ofta vara väldigt mycket bättre.

Den 17 mars 2011

Bilden har jag lånat här.

Idag kom våren till oss. Lagom till St Patrick’s Day kunde man för första gången knöla ner halsduken i väskan och gå med lite långsammare steg till jobbet. På lunchen satt folk på uteserveringar och när jag gick hem hängde minst åtta 15-åringar med skateboards utanför min port. Jag köpte rosa tulpaner, för nu är det nog sista gången innan det är dags för andra typer av blommor. Och nu är klockan kvart över sju på kvällen och det är inte riktigt mörkt än.

ÄNTLIGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Du måste se det här

Veckans TED av Deb Roy visar hur en galen forskare och 90 000 timmar data kan förklara både hur barn lär sig språk OCH hur broadcast och sociala medier samverkar. I slutet står alla upp och applåderar. Det kommer du också göra.