Avslutar dagen med julmust för i morgon måste jag ha kavaj på jobbet

Okej, nu har jag spelat Who Wrote What lite for många gånger idag för att det ska vara helt okej. Men jag får ju alltid 8 av 10! Det är mycket störande.

Att Great Works har snickrat ihop en kul grej råder det ingen tvekan om. Jag kan dock inte bestämma mig för om jag tycker att det är skönt att de bara har gjort det för sin egen skull, eller om jag tycker att de borde ha fått in idén i något sammanhang.

Åsikter om det?

Två saker jag har lärt mig

Förra veckan tillbringade jag några timmar på Berghs, först med alla avgångsklasser och sedan med Marknadskommunikation. Vi pratade professionell utveckling respektive planning, och när jag hade slutat vara helt vansinnigt nervös var det väldigt trevligt. Jag fick många bra frågor och fina mail i efterhand. Det verkar helt enkelt som att det gick bra.

Två grejer verkade ta extra skruv. För det första när vi pratade om att man alltid kan ändra sig. Att man aldrig kan veta att man gör rätt sak i livet; man kan bara ha en hypotes. Och att det som är rätt ett tag oftast inte är det för evigt.

Den andra grejen var att det slapp ur mig att världens bästa reklambyråer finns i Sverige. Man kan gärna åka någon annanstans och jobba med reklam, men vill man bli riktigt bra på kortast tid gör man bäst i att stanna i det land som utan tvekan gör mest intressant kommunikation per capita.

Så nu säger jag det igen, ifall någon var sjuk eller så i onsdags: Man kan alltid ändra sig. Angående yrke, arbetsplats, hårfärg och partner. Men om man just nu känner att man vill göra världens bästa reklam gör man klokare i att kliva ut på Kungsgatan och knacka på första bästa byrådörr, än att köpa en enkel biljett över Atlanten.

Hur som helst är jag jätteglad för att jag fick komma. Jag hoppas att vi ses snart igen!

Några ord om Guldägget

Nu är det här lite sent, men jag måste väl ändå säga några ord om Guldägget i torsdags.

För några veckor sedan tippade jag resultatet. Jag hade hyfsat rätt i sak men helt fel i kategori, typ. Mini Getaway, Don’t Tell Ashton och Stockholms Stadsmission fick välförtjänta men inte så skrälliga ägg, liksom Magnus Jacobssons Guldskrift. Att King belönades för ICA Gott Liv i design var jättekul. Överlag var det en mycket demokratisk gala där alla fick ungefär lika stor anledning att vara glada. Kanske var det därför Forsmans efterfest på Collage var ovanligt rolig. Eller så berodde det på att jag var så himla glad över att träffa alla igen.

Något som verkar helt omöjligt att få till är dock kvällens värdskap. Jag har varit på fem Guldäggsgalor, som alla har varit precis lika oklara i sitt val av vem som får stå på scen och babbla. I år var det Karin Winther och någon snubbe från TV 4 som alla utom jag verkade veta vem det var. De växlade mellan att pika varandras TV-kanaler (kan inte tänka mig något mindre roligt för någon utanför mediabranschen, ärligt talat) och att ställa helt oinitierade frågor till vinnarna. Trots det tog middagen drygt fyra timmar, under vilka det serverades tre glas vin. Och är det något som gör galor tråkiga, så är det när det blir tomt i glaset.

Hur som helst hade jag en helt strålande kväll. Tack Garbergs för att jag fick gå med er, tack Forsman & Bodenfors och King för efterfesterna, och tack alla som jag fick krama ihjäl på vägen. Vi ses snart igen!

Gräset är aldrig grönare

Efter fem dagar i världens soligaste Stockholm känns det mycket tveksamt att hoppa på planet tillbaka till New York. Här finns ju vänner, familj, nya bebisar, kranvatten, Acnebutiker, dillstuvad potatis! Jag blev till och med lite rörd när tjejen efter mig i kassan på Seven Eleven beställde en surdegstoast med getost och ruccola (bara i Sofo, mina vänner, bara i Sofo).

Men. Jag har ett vagt minne av att jag tänkte precis samma sak när jag knölade mig in i taxin på Manhattan för några dagar sedan. Är jag helt dum i huvudet som lämnar 22-gradig värme, gula taxibilar och frozen margaritas för gamla vanliga Stockholm?

Kontentan får bli att det finns så väldigt många platser i världen som helt enkelt är bäst, och man kan inte vara på alla samtidigt. Så nu vinkar jag hej då till Sverige för den här gången. Vi ses igen i augusti!

(I morgon ska jag skriva om Guldägget. Lovar.)

Här är jag nu. Så vackert att man blir gråtfärdig.

Öppna landskap

Öppna på en svensk reklambyrå. I det öppna kontorslandskapet finns en 20-tal skrivbord. Borden på borden finns högar med papper, skisser, MacBooks (pro), gamla kaffekoppar (iitala), pennor, block, moleskins. Någon (produktionsledare) har tejpat upp en barnteckning som ritades en gång när något dagis i SoFo var stängt för planering en dag, och fem ungar därför ockuperade det bästa konferensrummet i sju timmar för att titta på Pingu.

Klipp till samma byrå fast i USA. Här finns inga barn och ingen Pingu. Ingen byråhund och inga ittala-muggar. Däremot är skrivborden översållade av de mest oklara grejer. USB-manicker, ett tiotal foton på hela familjen (inklusive mormor och morfar), en almanacka med bilder på hundar, tre flaskor champagne, en fullt klädd plastjulgran, en jättestor inramad bild på en bebis med texten I love my Dad, ett 20-tal barnteckningar, några par skor, visdomsord av typen Let’s make better misstakes tomorrow.

Vi har ägnat flera månader åt att försöka förstå drivkraften bakom att behandla sitt skrivbord på jobbet som ett källarförråd. Vi har kommit fram till att det nog beror på att anställningstryggheten är så liten här, och att man som försvar försöker bo in sig så mycket som möjligt vid sitt skrivbord. Med så HÄR mycket grejer kan jag helt enkelt inte få sparken, kanske man tänker. Eller?

Galadags

I kväll är det alltså dags igen. Dags att snöra på sig snaran och klackskorna och sitt mest generösa leende. Hela lilla reklambranschen på ett och samma ställe. Så mycket förväntningar och så mycket bubbel.

Första gången jag var på Guldägget var 2007. Då tappade jag blixtsnabbt bort alla 5 personer jag kände och fick ägna hela kvällen åt att försöka se avslappnad ut fast jag i själva verket var panikslagen. Några år senare känns det snarare som ett stort släktkalas (vilket det bitvis är, för min del). Man vet ungefär hur det kommer att bli, men det gör inget, för det kommer att bli bra. Man kommer att prata med många man gillar och några man inte gillar. Man kommer att tappa bort de flesta och hitta nya. Man kommer att få höra skvaller och några kommer att bli osams. Några kommer att vara jätteglada och de allra flesta lite lagom besvikna. Man kommer att hamna på alla efterfester utom den man trodde att man skulle gå på.

Jag kan knappt bärga mig. Vi ses kväll!

Nina and Sandra eat America, del 1: Subway

När man bor i USA är en stor del av upplevelsen det man äter. Att man när som helst kan få tag på en riktigt bra hamburgare, en sallad som aldrig har varit i kontakt med isbergssallad eller burkmajs, en eggs benedict med massor av hollandaise eller en gigantisk frozen margarita. Men. Vi märkte snart att våra amerikanska kollegor verkar helt ointressade av stadens fantastiska matutbud. Istället svämmas skrivborden över av lådor och kassar från snabbmatskedjorna. Därför bestämde vi oss för att göra ett experiment. Vi ska testa alla snabbmats- och restaurangkedjor vi kan hitta för att se vad grejen är. Vi ska äta det de är kändast för (ingen jäkla McDonaldssallad här). Först ut är Subway, tvärs över gatan från vårt kontor på Varick Street.

Utseende/atmosfär

Subway hymlar inte med att hit går man för att köpa en macka, inte för att ha trevligt. Det ser helt enkelt fruktansvärt deppigt ut. Å andra sidan är skyltsystemet väldigt pedagogiskt, så även nybörjare som vi fattar snabbt vilka val som finns.

Service
Trots att kön ser väldigt lång ut jobbar tio snubbar frenetiskt bakom disken för att få fram mackorna blixtsnabbt, och det går rätt bra faktiskt. Stämningen är korthuggen men effektiv. Systemet går ut på att mackorna skickas fram längs ett mänskligt löpande band, så man för service av alla tio snubbar innan man är klar. Det gäller således att hålla stenkoll på sin egen macka så att ingen norpar den på vägen.

Mat
Jag testade en Chicken Bacon Ranch, Sandra en Sweet Chicken Terryaki, båda med alla tillbehör. Trots den ganska trista uppsynen var det förvånansvärt gott. Framför allt saltgurkan och fefferonin får tummen upp, liksom baconen. Plus i kanten för att mackan grillas med kyckling och ost innan resten av påläggen åker på. Något poängavdrag för att brödet var riktigt svampigt.

Prisvärdhet
För 7 dollar får jag en footlong, vilket är en absurt stor macka. Känns helt okej för en lunch.

Försvårande/förmildrande omständigheter
Jag hade tillbringat kvällen innan med ganska några för många öl och whiskyshots i Brooklyn, vilket gjorde att den smälta osten uppskattades extra mycket. Sandra var dock pigg som en spigg och landade på ungefär samma bedömning.

Helhetsbetyg: 3/5
Trots det inledande trista utseendet på såväl restaurang som mat jobbar sig Subway tack vare smaken och effektiviteten upp till en stark 3:a av 5 möjliga. Chansen för återbesök bedöms som god.

Hej Stockholm!

Nu hoppar jag snart på ett plan hem till Stockholm. I fem dagar ska jag krama alla jag saknar, andas luft som inte luktar utomlands och äta massor, massor av mackor.

En del av er träffar jag nog på Berghs i morgon, andra på Guldägget på torsdag. SKA BLI SÅ HIMLA ROLIGT!

(Hoppas dock att ni har överseende med att det kan bli lite färre inlägg den här veckan.)

The greatest movie ever sold

Har ni hört talas om den? Morgan Spurlock, killen som gjorde Super Size Me, har gjort en film om varumärken, reklam och produktplacering. Idén är att hela filmen dessutom finansieras av just varumärken, reklam och produktplacering. Här kan man se trailern:

Och här kan man se hans tillhörande TED talk, där han går rätt hårt åt alla media- och reklambyråer som hela tiden snackar om vikten av transparens för sina egna kunder, men som inte var det minsta intresserade av att ställa upp i filmen:

Det här gör mig så himla stolt, för en byrå tackade faktiskt ja. Min byrå. I trailern och TED talket är det min styrelseordförande som är med och mina konferensrum de sitter i. Jag tycker att det är helt grymt. Ska man som byrå med någon som helst trovärdighet kunna prata om att göra grejer på riktigt eller att bjuda in människor till konversationer, tycker jag att det är ens skyldighet att göra detsamma själv. Med alla brister och fel man har.

Heja Kirshenbaum!