Tio år i ingen ordning alls

Alltså förlåt, jag vet att det är SJUKT mycket 90-tal just nu. Du drunknar antagligen i britpop, magtröjor, färgglad ögonskugga (kanske även hårmascara?) och bootcut-jeans. Om du känner så kan du omedelbart gå vidare till nästa inlägg, jag kommer inte att hålla det emot dig. 

Men för mig är 90-talet speciellt, för 1990 började jag ettan och 1999 gick jag ut nian. Decenniet omfattar därför hela min skoltid, från Benettontröja och bänkpapper till folköl och Champagne (butiken, inte drycken). Jag ska inte vara överdrivet nostalgisk, för det var ganska hemskt för det mesta. Då brukade jag stänga in mig i mitt rum (där allt var Tricia Guild-färgat) och lyssna på CD-skivor. Herregud, vad avlägset det känns. Man spelade HELA skivan massor av gånger tills man kunde alla låtar utantill.

Jag tänkte slänga ihop en liten lista med några av mina favvisar från den tiden, men upptäckte snart att de var väldigt många. Tydligen hinner man lyssna på en hel del skivor på tio år, även om man största delen av tiden är upptagen med att ligga på golvet och prata i sin hjärtformade telefon med Anna, Sabina, Maria eller någon annan man träffar varje dag i skolan.

Den börjar i alla fall såhär:

Och fortsätter i ungefär två timmar till. Jag säger inte att allt har åldrats med värdighet sedan seglarlägret i sjuan. Men just då, när man hade varit uppe hela natten och exempelvis hissat upp en fläskfilé i flaggstången, var Republica det bästa bandet jag visst alla kategorier.

ettan till nian

Smile or Die

Okej okej, lite tjatigt kanske men den här filmen måste ni också kolla på. Det är en till RSA Animate, den har gången om skadeverkningarna av att tänka positivt.

För ungefär ett år sedan läste jag en bok som faktiskt förändrade mitt liv. Det låter jättetöntigt, men ja, några månader efter att jag slog ihop den hade jag faktiskt flyttat utomlands och bytt jobb, slutat röka, börjat äta och träna bättre och rett ut en hel del saker på privatfronten. Så nått gjorde den i alla fall. Boken ifråga heter Lyckofällan och är skriven av Russ Harris.

Jag ska inte på nagot sätt gå igenom hela innehållet här, den är trots allt några hundra sidor och tar rätt många veckor att läsa med alla övningar, men jag kom att tänka på den när jag såg den här filmen, för en av de viktigaste lärdomarna är just det: Man behöver inte tänka positivt. Man behöver inte må bra. Man behöver inte vara lycklig. Det enda som behövs är att man reder ut vad man vill med sitt liv och beter sig så att man sakta men säkert rör sig ditåt, även om det är svinjobbigt på vägen.

Jäklar vad lätt det är att fatta beslut när man har en 85-årig version av sig själv på axeln som blir besviken om man fegar ur.