Samling runt lägerelden

Jag tänkte skriva ett inlägg om TV. Det skulle handla om att jag inte tittar på TV längre, vilket mest beror på att vår lägenhet är så liten att vi inte har plats med någon. Vi stod några gånger i början mitt i vardagsrummet och pekade på olika väggar och ojade oss. Sen kom annat emellan och vi glömde bort TV:n och nu kan jag inte påstå att jag saknar den.

Precis när jag var på väg att dra världens största växel på det läste jag Dans senaste inlägg hos Åkestam.Holst. Det handlar om att TV som medium fortfarande är det mest slagkraftiga vi har. Läs hela inlägget här

Och visst är det så. Även fast jag som sagt inte har tittat på TV på 8 månader konsumerar jag ju fortfarande både svensk och amerikansk TV. Jag vet vem som vann Melodifestivalen och jag kan referera till Jersey Shore och Dancing with the Stars. Helt enkelt för att TV fortfarande har en lägereldsfunktion. Det år fortfarande ett samtalsämne. Och så länge det fortsätter att vara så tror jag inte att det mediet kommer att börja vackla.

Hanna Fahlkvinnan

Jag har två journalistidoler. De här personerna kan i mina ögon inte göra något fel. Om de mot förmodan skulle producera en text som var något mindre än genial skulle jag vända ut och in på mig själv för att hitta en ursäkt. Så fort jag börjar läsa en artikel som jag gillar börjar mitt hjärta slå lite fortare och så bläddrar/scrollar jag till slutet för att se vem som har skrivit den. Om det är en av mina favoriter tänker jag nöjt ”Jag visste det!” och är det någon annan tänker jag att de måste ha blivit väldigt inspirerade.

Den ene är Erik Almqvist Filter. Den andra är Hanna Fahl. Min ovillkorade kärlek till Hanna började nog i maj 2007 när jag hörde Kär i en Hipster första gången. Jag hade precis börjat i reklambranschen och fattade bara hälften av referenserna, men jag insåg att här var en person som skulle vägleda mig genom vad som är rätt och fel utan snedtramp.

Fyra år senare har det visat sig stämma. Hanna har inte bara alltid rätt, hon är dessutom klok. Och rolig. Artikeln i DN om Bob Dylanmännen är ta mig tusan det roligaste jag har läst på evigheter. Läs den nu om du inte redan har gjort det. Sen kan man läsa Fredrik Wikingssons artikel också, den är kul den med. Men det är inte Hanna. Inte riktigt Hanna.

Herregud! Jag är en Hanna Fahlkvinna!

Bloggbubblan

På senaste tiden har jag funderat en del på bloggar. Och nu menar jag inte bloggar som den här, utan såna som gemene man tänker på när de hör ordet; de stora mainstreambloggarna. Oftast skrivna av ganska unga kvinnor och oftast med ett ganska tunt innehåll som i stora drag handlar om vad man gör, vad man har på sig och vad man äter. Ungefär.

Jag vet inte exakt, men det känns som att helt orimligt många människor tjänar ganska bra pengar på sina bloggar. Visst, har man hundratusentals läsare i veckan kan man få in en del pengar från bannerannonsering. Men jag har ändå svårt att se hur de olika bloggportalerna, som Metro, tänker att de ska få ihop sin affärsmodell. Ju bredare bloggen är, desto svårare blir det ju att få in rätt annonsörer. Lägg till det alla som läser i RSS och inte nås av annonserna alls. Det känns helt enkelt lite tunt som enda intäktskälla, framförallt eftersom banners är rätt värdelösa överlag.

Jag får lite känslan av att vi befinner oss i en minivariant av IT-bubblan, med skillnaden att nu är det unga tjejer som köper dyra kläder istället för unga killar som bygger gocartbanor i sina lägenheter. Den vuxna världen känner på sig att de här människorna är något intressant på spåret, men man vet inte riktigt vad det är, så man kastar en massa pengar på dem och hoppas på det bästa. Och precis som den gången kommer det förr eller senare att komma ikapp oss. Det kommer inte att få några större samhällsekonomiska konsekvenser, men för de människor det drabbar (både investerare och bloggare) kommer det säkert att bli ganska så svettigt.

Redan nu ser man hur de mer entreprenöriella av bloggarna, som Isabella Löwengrip och Elin Kling, bygger upp företag med flera ben där bloggen egentligen mer är en marknadsföringskanal. Det känns som en rimlig utveckling, men tyvärr kommer inte alla att fixa eller vilja det. De kommer antagligen att försvinna. Men precis som de 35-åriga IT-veteranerna nu om tio år intervjuas om hur det var. På DEN tiden.

Flight of the Conchords

Jag har börjat se om alla gamla avsnitt av Flight of the Conchords. En av de mest geniala delarna av USA är Netflix där man kan kolla på en massa film och TV-serier streamat, som Spotify, och iTunes, där man kan köpa eller hyra allt så fort det finns ute. Fattar inte varför Sverige ligger så efter på den fronten.

Hur som helst, helt lagligt laddade jag ner 22 avsnitt med världens bästa Nya Zeelandare till min ganska så nya iPad och känner för tillfallet att jag nog inte kommer att behöva titta på så mycket annat i resten av mitt liv. Lite fredagsplockepinn av favoriter:

TED v 20

Fascinerande om fiskodling och jordbruk i stort. Och att det, som vanligt, finns en lösning på problemet om man bara vågar tänka lite oortodoxt.

Dan Barber: How I fell in love with a fish.

Tipstack till Lotta Lundgren.

Designers Revolt

Tydligen pratar alla i Sverige just nu om Designers Revolt, företaget som nyproducerar klassiska designmöbler till om inte låga, så i alla fall mycket lägre, priser. Jag kanske är sist på bollen, men jag skyller på den halvdana telegramtrafiken över Atlanten.

Min spontana reaktion var att tycka att de har helt rätt. Det de gör är inte olagligt. Och precis som vi fortsätter spela musik efter Beethovens noter borde vi kunna fortsätta göra möbler efter Arne Jacobsens ritningar. Den uppfattningen stärktes av att många av möblerna de producerar är ritade av formgivare som tänkte att deras verk skulle inreda vanliga hem snarare än reklambyråer och Vasastansloft.

Men, å andra sidan så finns ju kvalitetsbegreppet och hur bra blir det egentligen om man ändrar produktionsmetoderna? Och det är ju faktiskt fortfarande olagligt i Sverige.

Diskussioner om kopia och original gör mig alltid superförvirrad. Någon som har en kristallklar åsikt?

Det här är helt sinnesstört smart.

Carl Fredrik Jannerfeldt och Alfred Malmros bidrag till Cyber/Integrated i Young Lions.

Kolla på casefilmen här.
Jo gör det! På riktigt!!

Om de inte vinner ska jag inte äta upp min hatt, den är alldeles för ny och fin. Men väl något jag verkligen inte vill äta. Exempelvis gorgonzola. Om de inte vinner ska jag äta gorgonzola.

Ära och berömmelse

Förra veckan avslutades med One Show Interactive, och som vanligt fick en massa duktiga svenskar ta emot priser. Det är ju fantastiskt roligt på alla sätt. Men en grej stör mig ganska så mycket: Mer än hälften av arbetsgrupperna bakom jobben nämns nästan aldrig.

Människor som pluggar reklam tror ofta att det svåra med yrket är att hitta på bra idéer. Alla som har jobbat i något mer än tre månader vet att det inte är problemet. En idé är ingenting förrän den är gjord. För att det ska hända krävs en massa arbete av en massa personer och de flesta av dem jobbar inte på reklambyrån som går upp på scenen och hämtar pris.

Om man går första året på Berghs är det således helt förståeligt att man höjer människor till skyarna om deras visitkort säger CD, AD eller copywriter. Om man har lite mer erfarenhet är det helt obegripligt. Kreatörer har en viktig del i processen kring att ta fram reklam, men de är inte ensamma. Framför allt inte i kategorier som heter något med cyber och interactive, där banbrytande tekniska lösningar oftast är det som belönas.

Om man ska lyfta fram intressanta idéer borde man fira alla som har varit med och gjort dem bra. Därför skulle jag vilja säga ett stort och starkt grattis till B-Reel, Monterosa, FSWL, Mad in Sweden och alla andra svenska digitala produktionsgenier. Samt naturligtvis alla på Posten, Google, MINI, Volkswagen och Sjöräddningssallskapet, som tyckte att det var värt att göra något jobbigt och dyrt för att det hade chansen att bli något som folk inte bara struntar i.

Ni är grymma!

Berättarministeriet

För er som inte orkar klicka på länkar kan jag berätta att morgonens inlägg var en del av Berättarministeriets http://berattarministeriet.se/ kampanj. Berättarministeriet är en svensk satsning inspirerad av Dave Eggers projekt 826 Valencia som jag postade ett TED Talk om häromveckan. Bland initiativtagarna finns bland andra Anna Qvennerstedt, Dilsa Demirbag-Sten och Robert Weil.

Lite mer om projektet:

Jag önskar innerligt att jag kunde engagera mig som volontär i det här, för jag har svårt att tänka mig något mer intressant och givande. Tyvärr är jag ju på lite fel plats, men alla ni andra som gillar text och ord och sång: Kör hårt! Har finns anmalningsformularet.

Prova att simma.

Jag vill berätta om mitt intresse som är simning. Simning är nånting man ska lära sig. Kanske några veckor det är lätt men från början är det lite svårt. Man kan simma i bassängen, sjön och havet. Jag kan simma. Jag har lärt mig att simma i Sydpoolen när jag började simma en gång i Huddinge var jag rädd men jag lärde mig i Sydpoolen kunde jag simma i sjön, djupa bassänger och havet lite grann. Att simma är kul för att min blir blöt och att man flyter. Prova. Det finns fyra sätt att simma, kråka, ryggsim, bröstsim och grodsim. Hoppas ni provar.

Slut!!! Från O’Malley, 12 år