Naaaaaaaw!

AT&T har gjort lite reklam som enligt en källa tog various animal trainers at the shoot and a hell lot of flame work in post vilket i slutändan ledde till the most expensive banner ever. Hur som helst, BBDO fick till det och nu kan man kolla på såhär gulliga djur.

Det finns ingen gräns för hur förtjust jag är i djur som gör gulliga saker alltså. Det här är BRA reklam.

Putsa, feja osv.

Som vanligt har jag alldeles för sent satt mig in i en debatt, den här gången om Johanna Koljonens städvanor (tack for tipset Alessi!). Koljonen skrev en kolumn i DN om att hon till slut har skaffat städhjalp och blev rejält nersablad av Aftonbladets Åsa Linderborg.

Jag kanske har missat nått, men jag tycker att de två artiklarna är helt relaterade, förutom att de handlar om städning. Den första handlar om den känslomässiga och kognitiva dissonans som uppstår när man gör något som egentligen går emot ens värderingar och ens självvald. Den andra handlar om huruvida det ar rätt att lägga skattepengar på RUT-avdrag.

Jag fattar precis vad Koljonen menar och jag fattar precis vad Lindeborg menar. Vad jag inte fattar är vad det ena har med det andra att göra.

Är jag dum i huvudet?

Äh, nu tar vi fredag. Imorgon åker jag till Cannes (om allt går som det ska, känns som att jag ser fram emot det här så mycket att universum kommer att lägga krokben for mig). DET SKA BLI SÅ FÖRBANNAT KUL, HÖR NI DET?

Jag hoppas att jag hinner (orkar) rapportera direkt därifrån, men ni vet hur det är. Kanske blir det traditionsenligt en mustig sammanfattning veckan efter istället. Hur som helst har jag tidsinställt lite inlägg så att det inte blir helt tomt och trist här.

Ses här eller där och ha en fantastisk helg!

Internetsociopater, del 1

Enligt wikipedia är sociopati ett föråldrat begrepp som inom psykologin användes om personer som ”förstör samhället”. Jag är ingen vetenskapsman inom psykologi eller något annat område heller för den delen, men i mina öron låter det inte det minsta föråldrat. Jag snubblar dagligen över människor som förstör det lilla samhälle som mina sociala medier utgör.  Exempel:

En liten notification på Facebook berättar att du har blivit inbjuden till eventet (insert någon allmänt och jobbrelaterat här) av personen (insert vag bekant). När du klickar på länken får du upp en låååång beskrivning av något du är måttligt intresserad av som kommer att inträffa om ett par veckor.  435 attending, 2 maybe, 45 not attending, 1673 awaiting reply. Inget konstigt med det, men… Då ser du dem.

Låter jättekul, men är tyvärr är jag i New York den veckan. 😉

Tackar för inbjudan, men kan tyvärr inte! Synd!

Trevligt men har lite andra planer… Nästa gång!

Alltid, alltid är det 10 personer av de 2000 inbjudna som känner att de måste dela med sig av sådan här helt meningslös information till oss andra. Jag försöker förstå vad som pågår i deras huvuden. Tror de att just de själva är extra viktiga för mastodonteventet?  Tror de att väggen är någon slags enskild kommunikation mellan dem och festfixaren, som man får anta är en väldigt nära vän som måste få reda på att de inte kan komma inte bara på ett ställe, utan på två? Tror de att någon faktiskt bryr sig om huruvida de kommer eller inte?

Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte. Det hindrar mig dock inte från att störa mig. Något alldeles enormt.

En bekännelse

Jag är svintrött på reklam just nu. Jag finner det helt ointressant och oinspirerande på de flesta sätt. Inte ens riktigt bra jobb slår an en känslosträng inom mig. Jag inser ibland att jag sitter på kontoret och tänker på allt annat meningsfullt jag skulle kunna göra med min tid, som att starta en skola eller skriva poesi eller köra sopbil. Jag kastar avundsjuka blickar efter alla människor som har ett jobb där något faktiskt skulle hända om de inte dök upp.

Därför är det lite tunt med reklamrelaterade inlägg för tillfället, men jag hoppas att det är okej. Om en veckan åker jag nämligen till Cannes för att hitta inspirationen igen. Det brukar vara ett idiotsäkert trick. Om det inte funkar, då är det nog dags att på allvar börja överväga den där sopbilen.

Lyckan!

Min favvo Underbara Clara ska vara sommarpratare den 27 juni. Det ser jag oerhört mycket fram emot. Clara är en intelligent och liksom helgjuten människa som knäcker alla fördomar man kan ha mot såna som inte är lika en själv. Åh vad jag längtar.

Så här är Claras liv. Inte mitt.

Vilka andra borde man lyssna pa? Torgny Lindgren, Maria Wetterstrand, Timbuktu, Dilsa Demirbag-Sten, Cecilia Forss, Daniel Adams-Ray, mer?

Tre gånger i mitt liv har jag sett en biofilm två gånger samma vecka.

Första gången var Titanic. I 14-årspresent fick jag biljetter till premiären som min pappa hade köat sig till bland hysteriska tonårstjejer. Jag och min bästis Sabina var dödssäkra i Leonardo DiCaprio och de tre timmarna kändes alldeles för korta. Två dagar senare var vi tillbaka i salongen (det skulle bli två gånger till för min del). Fast jag ansåg mig vara ett ganska införstått Leo-fan som inte alls tyckte om att han hade blivit så mainstream (jag vidhöll att Basketball Diaries var hans bästa roll) var det omöjligt att inte älska den där filmen. Jag tjatade till mig en bio-affish av en snäll farbror på Rigoletto. Den satt ovanför min säng resten av det året.

Andra gången såg jag Sagan om Ringen en bakfull nyårsdag i Barcelona. Vi kom för sent till bion och det fanns bara platser på första raden, men vi tänkte morskt Hur illa kan det vara? och gick ändå. Tre timmar senare visste jag mycket väl vad som pågick i filmens nedre vänstra hörn, men resten av historien var lite luddig i kanterna. Så fort vi kom hem till Sverige fick det bli en ny biljett med något bättre överblick.

Tredje gången var nu i helgen. Jag och Sandra promenerade i regnet upp till Kip’s Bay för att se Woody Allens nya. Det var ungefär så mycket vi visste. När vi kom ut på gatan igen hade det slutat regna och vi behövde inte ens säga till varandra att det här nog var en av de härligaste filmerna vi någonsin hade sett. Midnight in Paris har den perfekta blandningen av gamla, neurotiska Woody och nya, surrealistiska. Det händer fantastiska saker och folk är fantastiskt rika och det får bara vara så. Jag såg den igen på söndagen för att vara säker på att den faktiskt var så bra som jag hade fått för mig, denna gång tillsammans med en Woody Allen-hatare. Och ja, den var precis så bra, kunde till och med hataren motvilligt erkänna.

4

Gud vad jag är avundsjuk på er i Sverige som har det här magiska framför er. 80 dagar framför er, för att vara exakt. http://www.sf.se/filmer/film/11008332/Midnatt-i-Paris

Hollaback girl

Här i USA och på många andra ställen i världen finns något som heter Hollaback!, ett community vars mål är att minska förekomsten av street harassment (vet inte ens om vi har något bra ord för det på svenska. Gatutrakasserier heter det väl inte?) På sajten kan kvinnor runt om i världen ladda upp bilder, filmer, ljud eller ren text för att berätta om trakasserier de har utsatts för av främmande män.

Jag snubblade över sajten av en slump, och blev lite lätt förskräckt. För även fast jag anser mig vara väldigt mån om jämställdhet och människors lika värde, och tänker på det typ hela tiden, hade jag aldrig reflekterat över det här problemet. Jag har liksom tagit för naturligt att man varje dag på väg till och från jobbet får höra glåpord, visslingar och tutningar från främmande människor. Nu insåg jag att det är något helt främmande för de allra flesta män. De har aldrig känt den känslan. Det är ju helt sjukt egentligen. Motsatsen, att äldre kvinnor skulle luta sig ut ur sina bilar och gorma och ha sig bara för att en kille går på gatan i shorts, känns ju helt absurd.

Ibland tänker jag att jag kanske borde tona ner det här feministtjatet lite. Att vi ändå är på rätt god väg och att om saker bara får ha sin gilla gång kommer vi att bli jämställda så småningom. Så händer något, som det här, som får mig att inse vi är så förbannat långt därifrån att vi nog själva inte ens fattar det. Deppigt.

Vita huset

Efter cirka skjutsen övertalningsförsök av folk som vill mig väl har jag till slut börjat titta på Vita Huset. Tio år för sent, men ändå. Och herregud. Jag dör av braighet. Tio personer springer mellan olika rum och pratar om saker som jag inte förstår och jag kan inte sluta kolla. Det är magi.

Jag tror att det här klippet är det ultimata Vita Huset-testet. Titta noga.

(Youtubemänniskorna har avaktiverat embed-funktionen, så man måste klicka här för att kolla, vilket du såklart inte orkar, men gör det ändå. Snälla!)

Ringa sedan in det svar som bäst beskriver dina känslor inför klippet.

a) jag blev uttråkad
b) jag tycker att Rob Lowe är så snygg att jag inte kunde fokusera på innehållet
c) det var det mest romantiska jag någonsin sett

Om ditt svar är b) eller c) har sju säsonger av lycka framför dig. Tänka sig!

Fredag

Åh nej, nu maste jag vara en sån där person som säger men herregud, är det redan fredag? För så känns det faktiskt den här veckan. Snabbt som attan gick det och nu är det bara en dryg vecka tills jag landar i Nice och får träffa många av er igen. Hurra!

Den här veckan har vi värmt upp inför detta med några olika fester relaterade till AICP Week. Tänk på det, ni som är trötta efter B-Reels gårdshäng igår (jag följde er via livekamera, så tro inte att jag inte vet att ni var där). Det finns faktiskt reklamfester här också. De är bara väldigt sällsynta och man känner ingen.

Ha en fantastisk helg nu!

Det här är första bilden som dyker upp när man söker efter Friday på Flickr. Nu vet ni det.

Efterlysning

Vem är personen som lär ut retorik till socialdemokratiska partiledare egentligen? Vem det nu än är, verkar det som att han eller hon har väldigt tydliga åsikter om hur politiska samtal ska föras. De kan sammanfattas i följande punkter:

a) prata… med sådan intonation…att… det är omöjligt… att följa… resonemanget

b) svara under inga omständigheter på frågan du just fick och hävda samtidigt att du är ”väldigt tydlig”

c) blanda in en ordentlig dos självförhärligande

d) undvik till varje pris att låta som att du brinner för eller ens är lite lite intresserad av det du pratar om

Referenser

Håkan Juholt i Agenda och i Ekots Lördagsintervju

Mona Sahlin

Man kan även googla Göran Persson om man tycker att det är kul. (OBS. Det är det)

Jag vill också ha del av framgångreceptet som har fungerat så bra för Socialdemokraterna de senaste 7-8 åren. Vem ska jag vända mig till?