Podcasttips igen

Det är lite märkligt att tipsa om Sveriges största podcast, men OM du inte lyssnar på Schulman i Radio1 så är det dags att börja nu. Efter en lite skakig start har det tagit sig ordentligt och är helt klart ett hot mot Filip&Fredrik när jag (och uppenbarligen alla andra i hela Sverige) ska välja dagens sällskap på morgonpromenaden.

Två önskningar har jag bara:

1. Att Alex ska göra Calle till ständig sidekick. Han är helt galen men det blir så himla mycket bättre fart

2. Att Alex ska sluta att ibland låtsas vara normalbegåvad eller till och med lite osmart. När man uppenbarligen är sjukt smart blir det så genomskinligt. Våga vara elitist, säger jag.

Ladda ner på iTunes eller lyssna på riktig radio varje måndag kl 13-15

Internetdialekter

När Fredrik Lindström gick till botten med svenska språket i program som Värsta språket och Dialektmysterier missade han en viktig del: den digitala dialekten. Den är minst lika tydlig som den talade, med den stora skillnaden att den som har dialekten i de allra flesta fall inte fattar det själv. Ändå fylls våra feeds med uppdateringar och inlägg som lika tydligt som ett skorrande R gör det möjligt att blixtsnabbt kategorisera personen som skriver.

Några exempel på dialekter i mina sociala medier följer här.

Typ 1: Vuxenhipster

Typmening: Skitkallt ute ju. *tur, då kan jag inte ha mina pastellfärgade sladdriga billiga nyinköp* *för allas jävla trevnad* Den här remixen tycker jag är GULLI. Älskar ju fioler och sånt därnt.

Karaktäristiska ord och uttryck: gullis, rolit, tröttma, älsk samt ett överdrivet användande av frågetecken, kolon, VERSALER och asterisker i formen ovan.

Fanbärare: Lina Thomsgård, Emelie Thorén

Analys: Vuxenhipstern förekommer företrädesvis på Nöjesguidens bloggar, på Twitter och Facebook. Personen är sensjuttiotalist, välutbildad, vänster och feminist och KAN naturligtvis skriva korrekt svenska, men VÄLJER att inte göra det. *orka*. Men man ska inte missta den här dialekten för någon slags slarv? Nej nej, den är minst lika utarbetad och nyanserad som: Queen’s English. Med skillnaden att ingen utanför vuxenhipstergruppen fattar det, och därför i allmänhet tycker att vuxenhipstern som pratar helt normalt i vanliga fall uttrycker sig JÄVLIGT konstigt på internetz.

Typ 2: Kyssar, rosetter och rödvin

Typmening: Och sen pratade vi om bröllop och klänningar och jobb och ledighet och om att klockan bara var nio och det kändes som vi suttit där i vårt hörn hela natten och om sommaren och rosa som egentligen är lila och kärlek.

Karaktäristiska ord och uttryck: bästa, finaste, tjusigaste, alldeles strålande, flott, vi gört! och meningar som bara fortsätter och fortsätter utan varken punkt eller komma tills man helt har tappat bort var de började men det gör inget för det är ju så fint ändå

Fanbärare: Sandra Beijer, Elsa Billgren

Analys:
Kyssar, rosetter och rödvin hittar man främst i bloggform, eftersom ingen människa orkar skriva så i sina statusuppdateringar och tweets. Hennes blogg ligger på bästa modetidningsportalen där hon har byggt upp finaste lilla internetvärlden där ingen fråga är för stor eller för liten för att kunna besvaras med ett citat ur en fransk film. Pepp! Hennes tusentals småsystrar i tonåren försöker förtvivlat härma hennes sätt att skriva men det går så där för det är jobbigt att vara sexton år och vara rädd för att bli den som blir kvar. <3

Typ 3: Metaironikern

Typmeningar:
Kan bekräfta att jag ikväll hittade en farfalle-makaron i en gnocchi-makaron-låda. Inget att hetsa upp sig över, men förstås inte heller något som passerar obemärkt förbi.

och

Dricker rödvin i familjehemmet, medan huskatten gör kärleksfulla försök att klättra in i min vänstra näsborre.

Karaktäristiska ord och uttryck: utmärkt, primär, opartisk och alla andra ord som ingen under 65 i vanliga fall använder.

Fanbärare: Madame Börje (de bra dagarna), Jonas-ad och alla skäggiga män som jobbar på reklambyrå

Analys: Metaironikern är i de allra flesta fall copywriter och tillbringar sina dagar med att få ömt vårdade texter sönderslitna av oförstående kunder. Hans enda utlopp är då Facebook eller i undantagsfall Twitter eller en halvhemlig blogg. Till skillnad från vuxenhipstern skulle han aldrig drömma om att skriva något som inte var korrekt, rentav överkorrekt. Uppdateringarna kommer sällan men ska verka spontana. I själva verket har metaironikern filat i timmar på en snustorr statusrad som vilken äldre farbror som helst hade slängt ur sig på två sekunder, helt enkelt för att han trots skägg, tweedkavaj och butter uppsyn är uppväxt med TV-spel och Kamratposten och har gamla klasskompisar som inte alls delar hans tvångsmässiga hat inför smileys.

Typ 4: Produktionsledaren

Typmening: På väg hem till landet med Wilma och Bertil… Lamm racks m Dijon senap o chevré framför brasan… Vardagslyx!!!!

(insert bild på två blonda barn här)

Kommentarer: 17

Kommentar 1: 😉

Kommentar 2: Åh vad söta dem är!!!!!!!!!!!

Kommentar 3: Åh vad GOTT!!!!!!!!! Härligt! :o)

Karaktäristiska ord och uttryck: Härligt, underbart, finaste du, sär skrivningar, rikligt användande av … och !!!!!!! samt en patologisk oförmåga att skilja på de och dem.

Fanbärare: Produktionsledare.

Analys: Produktionsledaren har blivit allvarligt skadad av att tillbringa större delen av sitt liv bland människor som låtsas att de inte klarar sig själva och inte tål någon form av kritik under sin känsliga ”arbetsprocess”.  Detta har lett till att produktionsledaren uppbådar en oförsvarligt mängd positiv energi kring de flesta delar av sitt liv, vilket spiller över i de sociala medier, i första hand Facebook, som hon använder. Till alla andras stora förtret, kan tilläggas. Det finns nämligen inget så irriterande för självmedvetna internetanvändare som Vuxenhipsters och Metaironiker som att någon i deras nätverk har mage att vara helt… omedvetna. Att komma som de är med latte, kläm grillad chevré toast och skid semester i Sälen… och inte skämmas för det alls, utan snarare tycka att det är härligt!!!!!!!!!

Okej, här skulle det ha kommit några fler typer men det var mycket jobbigare att skriva än jag trodde, så ni får hemskt gärna fylla på!

Stort tack till Max Ahlborn och Sandra Beijer för insikter, råd och stöd utan vilka skapandet av det här inlägget hade varit om inte omöjligt så i alla fall mycket tråkigare.

Grejen

En fascinerande grej med New York är att alla ställen har en grej. I de flesta andra städer finns det restauranger, kaféer och barer som bara är just det. De är inte kända för något särskilt, men tuffar på ändå. Så är det inte här. Grejen kan vara storslagen, som en pool på taket med genomskinlig botten så att man kan titta ner på minglet på våningen under när man badar. Eller enkelt, som att man istället för vanlig mjölk i kaffet får mexikansk kondenserad rismjölk. Men likförbaskat finns det inte ett enda hål i väggen som inte har en grej. Vi konstaterade häromdagen att det antagligen beror på Urban Daddy, sajten som varje dag bombarderar sina medlemmar med tips om vad man absolut inte får missa av nya ställen i stan (gå med där om du är i New York då och då, man får som sagt en massa tips och rabatter och telefonnummer som kan vara svåra att få tag på). Ska man öppna mailet istället för radera det måste det liksom hända något redan i subject-raden. Det måste finnas en grej.

Några av mina favoritgrejer:

– Grillade majskolvar på Café Habana
– Spådamen och rädismartinin på Anyway
– Den hemliga dörren in till Hudson Clearwater
– Damrummet på Balthazar
– Griffeltavelväggarna och kritorna inne på toaletten på den där baren som ligger i korsningen Havemeyer och Metropolitan
– Menyn bestående av bara ostron och hamburgare på Blk Mrkt

Det är väldigt lätt att göra kopplingen till reklam här. Så lätt att jag inte ens tänker påpeka den. Men jag helt enkelt kan man väl säga att vårt jobb ofta skulle vara mycket enklare om alla som startade företag tänkte lite mer som kaffeställena i den här stan.

Välkommen tillbaka!

Den här helgen har jag ägnat åt att avundsjukt gnälla på alla bilder ni har lagt upp på FB, Twitter och resten av internet. Har aldrig sett så mycket grillar, klippor, får och ölflaskor i motljus. KUL FÖR ER ATT SVERIGE ÄR SÅ FÖRBANNAT VACKERT SÅ HÄR ÅRS OCH NI FÅR VARA LEDIGA I FEM DAGAR FÖR A NJUTA AV HÄRLIGHETEN.

Alltså verkligen. Här i Nevvan pendlar det mellan bastuvarmt och småkyligt. Det enda vilda djur man ser är stadsråttor och definitionen av natur är snittblommorna de säljer i delin på hörnet Essex och Stanton. Men jag längtar inte hem. Inte alls.

Jag måste nog byta Facebookvänner.

När jag har en dålig dag

Jag vet. Det är försommar och förhoppningsvis varmt. Man har vänner och familj, om inte nära, så i alla fall bara ett telefonsamtal bort. Man har ett välbetalt och intressant jobb i en spännande stad och en garderob med fina kläder och mat i kylen. Allt borde vara toppen, men plötsligt dyker den upp. Den Dåliga Dagen. Den kommer oannonserat och oförutsägbart och ger sig inte av förrän kanske 18 värdelösa timmar har passerat.

När jag har en dålig dag brukar jag börja med att vara lite sur och uppgiven. Jag gnäller en hel del och räknar timmarna tills jag ska få gå hem och fortsätta sura över en bok eller film (som säkert inte kommer att fungera, eller så är den mycket sämre än jag tänkte mig, för det är en SÅN dag).

Men ibland skärper jag till mig och tittar på något sång här istället. För hur jäkla dåligt humör jag än har, finns det alldeles för mycket skit i världen för att man ska kunna låta en hel dag gå utan att ha uträttat något som gör det hela lite bättre. Att man får lite distans till sina egna problem kommer som en bonus.

Veckans TED: Sunitha Krishnan om trafficking i Indien och vad du och jag kan göra åt det.

Kappor och kungliga vindar

Det går inte så bra för kungen just nu. Det går inte heller så himla bra för Sveriges medier. Jag tycker att det är helt fascinerande att så många som för ett år sedan skrev helt förbehållslöst bevakade och hyllade det kungliga bröllopet nu svänger helt om och tycker att monarki är gammalmodigt och i allmänhet en dålig idé.

Jag är helt för att man ska få ändra åsikt. Annars skulle jag fortfarande anse att skolmatsalens pannkakor är världens godaste mat och att det inte är någon poäng att bli ihop med någon om det inte är Leonardo Di Caprio och skulle således leva ett både smaklöst och ensamt liv. Men då, när man ändrar sig, ingår det någon form att självrannsakan där man funderar över vad man tyckte då och vad man tycker nu och varför man har ändrat sig. Det borde vara ingången i analysen, framför allt om man skriver för en ledarsida.

Att helt plötsligt vilja byta statsskick för att alla andra vill det, men låtsas som att man aldrig har tyckt något annat, är inte att granska samhället och makten. Det är att vända kappan efter vinden.

Några ord om tävlingar och mappar

För första gången på nästan tio år missade jag Berghs slututställning i helgen. Det gjorde lite ont i kroppen av sitta och titta på bilder av alla glada, duktiga och salongsberusade människor. Inte minst för att jag hade förmånen att tillbringa 20 veckor tillsammans med många av er när ni var helt nya på skolan och inte visste mycket om någonting egentligen. Och nu är ni klara och kan så himla mycket. Vad tiden går.

Hur som helst, nu sitter vissa kanske redan på nya jobb eller sommarjobb. Andra ska flänga runt och mappa på byråer i Sverige och på andra ställen. Jag hoppas att det går jättebra. Det är jag säker på att det kommer att göra. En viktig grej bara: Det här med tävlingar.

På senaste tiden har jag haft lite olika mailkonversationer med superduktiga människor. De är oroliga. Jätteoroliga. För även fast de är nöjda med mappen och vet att de har koll på läget, finns det för lite pennor/lejon/ägg/whatever. Vad gör man?

Svaret är att man gör ingenting. Framför allt oroar man sig inte. Det fina med tävlingar är nämligen att det är jättekul för dem som vinner, men ingen annan orkar tänka så mycket på det. Man vet precis hur mycket man själv har vunnit, men jag kan inte ens rabbla upp vilka som fick Guldägg nu senast och då satt jag ändå i lokalen när de delades ut. Det handlar inte om att jag inte bryr mig om bra reklam eller att jag inte gläds för andras skull. Det handlar bara om att man har så jäkla fullt upp hela tiden att andras reklampriser inte riktigt klarar shortlist för ens uppmärksamhet. Om en kampanj blir superbelönad kan det naturligtvis göra att ens namn snabbare blir känt. Men det kommer aldrig att avgöra om man får jobb eller inte.

Är man tävlingsmänniska är det ofrånkomligt att man älskar att få priser och blir jättebesviken när man inte vinner. Och det är helt okej. Man får sparka i gruset och slå näven i bordet och komma tillbaka nästa år. Men man ska inte tro att det är avgörande för någonting som är viktigt egentligen. När du sitter där med din mapp kommer alla att vara upptagna av att lära känna dig och dina jobb och fantisera om allt fantastiskt ni ska uträtta ihop i framtiden. Med eller utan One Show-pennor.

Lycka till nu allihop!