Pride Letters

I’m gonna write this post in English because… it just makes more sense. Today me and Sandra got a lovely bouquet of flowers from Stockholm Pride, along with a letter asking us to help them find Youtube user Civilwarguy100  who posted a comment on this video of people celebrating the passing of the equal marriage bill in June. 

I love lilies and roses almost as much as I love equal rights, so off course I want to help.  I also really like the simple idea of love bombing the anonymous haters that so many of us, for different reasons, have to deal with on-line. Civilwarguy100 is just one of many people Pride wants to invite to the festival. 

So: do you have a friend or co-worker that occasionally dresses up in weird hats and waves the Confederate flag? That could be our guy. Give him a hug and send him my way. I’ll try to rally some money for a plane ticket to Stockholm. 

If you don’t, just send him some love by commenting on his Youtube page

Det femte sinnet

Man brukar inte tänka på den förrän man har varit ifrån den ett tag. För de flesta av oss har den varit självklar i flera år. För mig har den funnits med i bilden hela mitt liv, från allra första gången jag följde med pappa till jobbet. Jag pratar naturligtvis om reklambyrålukten.

Den slår emot en så fort man kliver in på en byrå var som helst i världen. Man kan inte ta fel. Advokatkontor, tidningsredaktioner och bilföretag luktar helt annorlunda. Jag har försökt lista ut vad den består av och kommit fram till det här:

kaffe
dyrt fint papper (skrivarvarmt)
el
trä
plastprylar
lite suddgummi

Det intressanta är att doften är densamma, trots att reklambyråns verksamhet är så annorlunda nu jämfört med på 80-talet. Jag menar, dosen skrivarvarmt papper och suddgummi måste ju ha varit mycket större då, och dosen el mindre. Fattar inte riktigt hur det hänger ihop. Men hur som helst, en god lukt är det. Byredo?

Page One

Sen jag flyttade till New York har jag börjat gå rätt mycket ensam på bio. Jag har märkt att det är rätt schysst att få välja film helt själv. Dessutom slipper man prata med någon direkt efter och kan smälta upplevelsen lite.

Häromdagen gick jag således och såg Page One – Inside the New York Times som är en dokumentär om världens kanske viktigaste traditionella tidning (jäklar vilket tjat det blir om NYT den här veckan, men så får det vara). På en och en halv timme får man i sig så mycket snack om affärsmodeller, Twitter, Gawker, Huffington Post, WikiLeaks och olika tiders Watergate-skandaler att man inte behöver läsa mediebloggar på minst ett år framöver. Och med tanke på hur svårt jag har för mediebloggar är jag väldigt tacksam för det. Dessutom utgör filmen ett fint personporträtt av David Carr, en före detta crackpundare som nu är tidningens viktigaste mediebevakare.

Två saker tänkte jag på efter filmen.

1. Det är oerhört befriande med människor som har starka åsikter och vågar säga dem. I filmen finns ett antal debatter mellan företrädare för olika mediehus och affärsmodeller, och de är uppriktigt förbannade på varandra och säger det, även fast de sitter i samma paneldebatt. Så mycket intressantare än debatter där alla nickar och håller med. Dessutom framstår alla som skitsmarta och sympatiska personer eftersom de uppenbarligen tror på det de själva håller på med. Note to self.

2. Lika mycket som jag tycker att internet (bredband i hemmet och wifi överallt) borde räknas som infrastruktur och betalas via skattsedeln, tycker jag nog att kvalitativ nyhetsbevakning borde göra det. Det säger sig självt att det kostar pengar att driva tidning. Det är också självklart att människor inte vill betala vad det kostar. Men om vi vill ha något att sprida i våra sociala medier är vi helt beroende av att professionella journalister granskar samhället. SR och SVT är bevis på att man kan vara statligt finansierad och samtidigt oberoende. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna överföra samma logik till tidningar.

Försöker förgäves ta reda på om Page One kommer att gå upp på bio i Sverige.

Någon som vet?

Att skriva

Jag skrev ju tidigare om Sven Nylanders Sommarprat. I det förklarar han hur det kändes när han sprang som allra bäst. Han förklarar också att det är samma sak som han uppnår när han nu mediterar: Alla sinnesintryck försvinner, man slutar vara medveten om sig själv. Det känns som att någon annan gör jobbet åt en. Den högra hjärnhalvan aktiveras och man kan inte, även om man skulle vilja, tänka på framtiden eller det förflutna. Man är där man är och gör det man gör och inget annat spelar någon roll.

Jag har aldrig varit någon proffsidrottare och även fast jag har tränat yoga i drygt 10 år är jag inte så bra på det där med meditation. Ändå fattade jag precis vad han menade. Jag hamnar nämligen i det där stadiet flera gånger om dagen. Det är när jag skriver. Jag har haft det så länge jag kan minnas. När jag var liten, i lågstadiet, skulle man ibland skriva berättelser av typen Mitt Sommarlov. Jag kunde inte sluta. Jag skrev varenda block fullt och när de var slut fick jag större block i A4-format, för A5-orna som normala barn använde räckte liksom ingenstans.

På vårt landställe finns det hylla på hylla med mina berättelser. Det är noveller, romaner, brev, dagböcker. Om jag inte orkade skriva (eftersom jag fick ont i handen) ställde jag mig vid husväggen med en tennisboll och studsade den mot väggen medan jag fortsatte historieberättandet för mig själv. Jag och min bästis Sabina kunde sitta tillsammans i kompakt tystnad i timmar, ända upp i tonåren, och bara skriva. Sen bytte vi och läste varandras texter, helt utan att kritisera. Det var nämligen aldrig meningen att något av det skulle läsas av andra. Det var inte grejen. Det man ville åt var det där närvaron/flytet/valfri mental tränings-term.

Och så gick det 15 år och här sitter jag fortfarande och har hjärnan så full av berättelser som bara måste ut.  Min dator och mitt skrivbord är helt fullt av lösryckta dokument och lappar, och hela texter och krönikor som inte har något särskilt syfte, och högen växer varje dag för det finns inte på världskartan att jag skulle kunna publicera historierna i den takt de skapas.

Det vanligaste folk frågar mig, förutom hur man gör för att få jobb på reklambyrå, är hur jag hinner blogga. Varje dag?! Jag har aldrig riktigt kunna svara på den frågan. Jag har försökt säga att det inte är något jag tänker på, det bara händer. Jag funderar inte på vad jag ska skriva och inte på vem som ska läsa, för läsandet är en väldigt sekundär bieffekt av att jag ska få sätta mig med datorn i sängen, sätta på en spellista i Spotify och gå in i min egen bubbla och stanna där så länge jag vill.

Men nu kan jag istället säga: Lyssna på Sven Nylanders sommarprat. Han hoppar över häckar. Jag öppnar Textredigeraren eller ett tomt kollegieblock. Sen är man där.

New York och sminkade prinsessor

I vintras började jag pliktskyldigt prenumerera på New York Times. Man ska ju liksom göra det om man bor här. Det är jättevårt att vänja sig vid en ny dagstidning. Framför allt när den är på fel språk, har ett konstigt avlångt format, ohäftade sidor och en jobbig ovana att börja artiklarna på framsidan och fortsätta dem på till synes slumpmässiga ställen inne i tidningen. Men sisådär en sex månader senare börjar jag faktiskt uppskatta min nya tidning. Inte minst alla krönikor på helgerna, bilagan Sunday Style och den europeiska bevakningen. Det är alltid kul att se någon kolla på en själv utifrån.

För något som också har hänt på senaste tiden är att jag har börjat definiera mig själv som europé. För ett år sedan var jag helt övertygad om att jag hade mer gemensamt med östkustamerikaner än med polacker eller spanjorer. Det tycker jag inte längre. Att komma till Cannes för några veckor sedan kändes som att komma hem, även fast varken språk, klimat eller valuta stämmer med Sverige.

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det beror på. Kanske är det den allerstädes närvarande socialdemokratin, som är så fundamental i Europa även hos de borgerliga partierna. Eller sekulariseringen. Eller att man i Europa, även om man är rik, målar sina egna naglar och tvättar sina egna kläder. (Bläddrade i skvallerblaskan US igår, som förfasade sig över att Kate Middleton på besök i Kanade sminkade sig själv. En prinsessa som sminkar sitt eget ansikte! De fattade ingenting.)

Det allra roligaste med det är att jag efter det här nog kommer att ha mycket lättare att flytta till exempel till Paris, Berlin eller Amsterdam. Det känns ungefär lika nära Stockholm som Norrköping. Men jag kommer att sakna nagelsalongerna.

Lista.

Jag älskar listor. Om jag kunde skulle jag inte skriva eller läsa något annat. Men jag får alltid för mig att det verkar lite självupptaget och töntigt att göra listor. Men men. Nu är det ju i princip semester och ingen läser det här i alla fall, så jag kör. Lite i smyg. Den här listan stal jag från Margret Atladottir

Vad heter du?
Nina


Var bor du? Lower East Side, New York


Trivs du där? I princip ja. 


Brukar du läsa horoskop? Nej


Har du körkort? Ja


Äger du några Converseskor? Två par blå, ett par vita, ett par ljusröda. 


Favoritdjur? Pingvin. Visste ni att de är helt vanliga sjöfåglar på Nya Zeeland? Som ejder eller så. 


Vad spenderar du dina pengar på? Mat, mat, mat, sprit och räkningar. 


Senaste konserten? Deer Tick i november. Herregud vad längesen.


Festar du mycket? Ja, jo, sen jag flyttade. 


Sprit, cider, vin eller öl? Vin, om jag måste välja. 


Brukar du bli för full? Det händer. 


Antal kuddar i sängen? Fyra.


Kan du baka bullar? Nej.


Har du varit med i scouterna? Ja. 


Bläck eller blyerts? Bläck. Vem sjutton skriver med blyerts?


McDonald’s eller Burger King? McDonald’s.


Är du allergiskt mot något? Nope. 


Äger du ett busskort? Ganska många, brukar tappa och hitta dem omvartannat. 


Dricker du blå, grön eller röd mjölk? Dricker inte mjölk bara sådär. Men i kaffe ska det vara röd.

Hur ser du ut idag? Lagom hipp, hoppas jag. Har första dagen på nya jobbet, så man vill vara lite tuff men inte för mycket. Men håret blev dåligt, nästan rakt. 


Har du haft sex idag? Nej.


Nästa mål i ditt liv? Att inte göra bort mig alltför mycket på nämnda nya jobb.

Vad såg du senast på tv? Baseballmatch i bakgrunden när vi åt lunch idag. 


Hur svarar du i mobilen? Heeeeeej eller hiiiiii. Svarar inte om jag inte känner igen numret.

Vem ringde du senast? Andy. 


Vad sa den du ringde? Good luck tomorrow.


Antal timmar sömn inatt? 7


Vad innehåller din favoritnattmacka? Rå falukorv och senap på knäckebröd. Ah saknaden!

Bråkat med ditt husdjur: Aldrig haft något djur. 


Drömt något helt galet och så har det hänt dig nästa dag: Nej. 


Är du ensam nu: Nej, 200 nya kollegor i närheten. 


Låtar som fastnar i ditt huvud ofta: På senaste tiden mest Grymlings. Väldigt catchy. 


Vill du gifta dig: Ja.


Vill du ha barn: Ja.
 

FAVORIT…


Rum i huset: Mitt sovrum sedan AC:n installerades. Av mig själv och Sandra, OBS. 


Typ av musik: Den svängiga och poppiga typen. 


Månad: Juni. Fast här tror jag att det kommer att vara september. 


Sten: Skärgårdsklippa.


DE SENASTE 48 TIMMARNA, HAR DU…


Gråtit: Japp. Till filmen Funny Girl med Barbara Streisand, fast egentligen var det nog lite annat som låg därunder och bubblade, för den var inte så himla sorglig. Bara lite. 


Köpt någonting: Mat i mängder. 


Varit sjuk: Nej. 


Sjungit: Japp. Baywatch themesong for att påminna Sandra om hur den går. 


Sagt “Jag Älskar Dig”: Nej. 


Velat säga till några att du älskar dem: Ja.


Träffat nån ny person: Ja, cirka 200 stycken. 


Saknat någon: Ja. Cirka 200 stycken det med. 


Kramat någon: Ja.



SENASTE…


Låt du hörde: Carry Your Load med Carol King
Film du såg:

Dokumentären: Collapse. Läbbig. Nu har jag och Sandra pratat om guldpriser hela formiddagen.


Drink du köpte: En whisky (Makers Mark) på Union Pool i fredags. Jobbar på mitt nyårslofte att borja gilla det, går rätt bra faktiskt.

Sak du stal: Säkert någon av Sandras grejer i kylen. Fast jag brukar alltid fråga innan, så det kanske inte räknas som stöld. 
Mat du åt: Omelett. 
Gången du åt en korv: 4th of July. Jäkla gott var det.


FÖRSTA…


Första bästa kompis: Veronica Schultz.


Första inhandlade skiva: För egna pengar, Ace of Base Happy Nation. 


Första förälskelse: Joakim som var min kille från tvån till fyran. 


Första begravning: Min morfars. 


Första piercing/tatuering: hål i öronen i åttan tror jag.


Första fiende: Alla barnen på röda avdelningen på dagis.

SENASTE…


Senaste människa du slog: Var nog min lillebror i dagisåldern. Jag slåss bara med saker numer.


Senaste stora bussresa: Oj. Måste ha varit senaste Garbergskonferensen med buss. Så kanske sommaren 2009? 


Senaste dusch: I morse på gymmet.


Senaste irritation: När internet inte funkade på nya jobbdatan och jag upptäckte att det berodde på att sladden inte riktigt var i. Allt blir extra stort när man är ny på jobbet. 


Senaste glass: Noll glassar den här sommaren. Kanske när jag kommer till Sverige. 


Senaste skjortan du haft på dig: I detta nu, min bästa blåa från Whyred.
 

Sommarprat

Nu har jag kommit in ganska ordentligt i mitt lyssnande på årets Sommar i P1 Jag kom nog ärligt säga att det är min favoritsysselsättning, att gå omkring och lyssna på en trevlig röst som i lugn och ro berättar mer eller mindre väsentliga händelser från livet. Så himla rogivande är det.

Favoriter hittills:

Mark Levengood. Det här hör till kategorin roliga sommarprat. Jag såg antagligen ut som en idiot där jag gick på Spring Street och garvade högt för mig själv åt HBT-aror och katten Gÿk och andra fantastiska historier. För en dag när man är lite ledsen.

Jason Diakté (Timbuktu).
Så jäkla mörkt och bra. Jason pratar om på riktigt jobbiga saker, som rasism och våldtäkter och bilolyckor. Och ändå blev jag på något sätt upplyft. By the boot straps, som man skulle säga här i amerrrika. Slutsats: Gnäll inte så jäkla mycket, det finns andra som har det värre.

Maria Wetterstrand. Bitvis lite präktigt, men på det stora hela blev jag mycket peppad av Marias syn på individuellt driv, respekt, rättvisa och punk där det behövs. När man bor i ett land där hela systemet bygger på att man ska veta sin plats är det bra att bli påmind om att jag egentligen tycker att det är helt fel. Jag tycker precis som Maria att man inte alls ska veta sin plats utan göra det som är rätt, även om man är ensam i det.

Sven Nylander. Ni vet vad jag tycker om knark. Sven Nylander verkar inte ha samma syn som jag, utan tycka att det är en mer indivuduell affär, men ändå lyckas han med att inte göra mig förbannad när han pratar om sin resa från framgångsrik idrottsman till uthängd knarkkändis till mediterande pappa. Kanske för att det känns rakt igenom ärligt. Sportkändisar brukar inte vara så roliga att lyssna på, men Sven beskriver helt sjukt bra hur det känns när allt bara stämmer, när man är bäst i världen. Intressant för oss som inte är det.

Andra tips/åsikter? Jag fattar att ni typ allihop är på semester, men om någon stackare sitter på ett kontor någonstans kan ni väl slänga iväg ett mail eller en kommentar.

Den brittiska statskuppen

Häromdagen fanns det i New York Times en väldigt intressant artikel angående det  brittiska New of The World-haveriet. Tyvärr är den bakom betalväggen så jag kan inte länka, men i stora drag handlade det om hur den brittiska skvallerpressen har haft politikerna i ett järngrepp så länge folk kan minnas. Den som gjorde minsta antydan till att kritisera tidningarna eller deras ägare eller innehåll fick omedelbart se hela sitt liv trasas sönder av avslöjanden, påhopp och rena lögner. Exempelvis nämns Labour-politikerna Clare Short som 2004 kritiserade fenomenet Page 3 Girls. Hon tyckte inte att porr hörde hemma i dagstidningar. Hon blev fullkomligt massakrerad av The Sun, som bland annat retuscherade in hennes ansikte på en topless kvinna i tidningen och samtidigt kallade henne fet och avundsjuk. Man skickade även en busslast lättklädda kvinnor som ockuperade Shorts hem i Birmingham.

Som folkvald med förtroendet som största insatsvara gör det naturligtvis att de flesta politiker håller tyst. Att kritisera pressen blir samma sak som att avsluta sin karriär. För min del låter det mer som statskupp än som fri press. Jag hade ingen aning om det här och det gör mig livrädd att en man som Rupert Murdoch kan bestämma vem som ska få sitta vid makten i en demokrati, baserat på sina egna ekonomiska intressen.

Nu hoppas många att den senaste skandalen ska förändra klimatet i Storbrittanien. Jag håller med, och hoppas dessutom att det leder till en bredare diskussion om pressens roll i en demokrati. Ingen är perfekt och även den som granskar behöver kunna granskas och kritiseras. Att använda sin egen makt för att smutskasta meningsmotståndare är så jävla ovärdigt.

Den 27:e september 2010

fick jag ett Facebook-mejl från en snubbe jag egentligen aldrig hade pratat med. Vi hade hälsat i lite olika reklamsammanhang, men mer än så var det inte.

När jag helt omtumlad och ensam landade i New York några veckor senare tog jag honom på orden. Vi åt middag och drack sinnesjukt starka (tyckte jag då) margaritas på Sweet & Vicious. Det sista jag minns av den kvällen är att vi stod och kollade på graffittin på huset i korsningen Spring/Bowery. När jag vaknade nästa morgon var jag sjukt bakis, tredje dagen på jobbet. Åkte fel på tunnelbanan och sånt. Usch.

En vecka senare blev jag bostadslös och fick flytta in i Max gästrum. Vi upptäckte snart att vi förutom margaritas gillade samma sorts människor och började adoptera varandras kompisar.

Vi tycker att ungefär samma saker är roliga

Och viktiga

Dessutom har vi av någon anledning ovanligt starka uppväxtminnen till Republicas låt Drop Dead Gorgeous Republica – Drop Dead Gorgeous

Så här kanske nio månader senare har vi umgåtts så mycket att vi har otur samtidigt.

Dessutom har vi hittat på Flashtaggen, det senaste i internetkretsar. Det är nog det jag främst kommer att bli ihågkommen för, när jag tänker närmare på saken.

Ibland pratar vi om att vi mycket väl hade kunnat fortsätta halvkänna varandra i Stockholm resten av våra liv. Om vi inte hade flyttat hit precis samtidigt hade det där mailet aldrig skickats, för så gör man inte hemma. Man pratar inte med folk man inte känner. Men man borde. Nu är min New York-bästis i Sverige i två veckor och det är inte alls samma sak utan honom. Kom tillbaka nu, hörru!

4th of July

4th of July

Här kommer ett lite otypiskt inlägg för den här bloggen, men för en gångs skull tog jag med mig kameran och kom dessutom ihåg att ta bilder och ni undrar ju ibland hur det är att bo i New York så… tja. Ungefär så här är det. Ibland.

4th of July är en väldigt viktig helgdag i USA, så man är ledig från jobbet. Jag började dagen med att gå till Washington Square Park för att dricka kaffe med Michelle och Chris.

Michelle är min kollega och Chris äger den fenomenala restaurangen Hudson Clearwater. Ni måste, måste gå dit om ni är här. Boka i tid bara.

Efter några timmar tog vi varsin vinflaska under armen och promenerade upp till Chelsea. Erik och Marie hade fixat kalas på sin takterass.

De har gjort fantastiskt fint med vimplar och blommor. Sandra och Ludde kom med en riktigt bra flagga.

Och såpbubblor med JellyBeans-lukt (?)

Medan värdparet fixade grillen drack vi andra öl ur tematiska burkar.

Sen började solen gå ner medan vi grillade korv, bjöd amerikanerna på O.P. och höll på att trilla baklänges av den tjusiga utsikten. Sen blev det mörkt och massor av fyrverkerier, men då blev jag så till mig att jag helt glömde kameran.

På det stora hela en helt okej måndag. Mer sånt!