Morr

Något som alltid gör mig lika irriterad är bilreklam riktad till kvinnor. Hur dumma i huvudet tror bilmärkena att vi är egentligen? PÅ ALLVAR? Bara tampongmärkena verkar ha lägre förtroende för kvinnors förmåga att att vara äldre än 15 år och bry sig om något annat än shopping och läppstift.

Vill du dela frustrationen? Citroëns annons i senaste numret av svenska Elle. Ryyyyyyyys.

Hemnet

Den 21 juli till 7 augusti är jag och Sandra i Sverige. Därför är vår lägenhet ledig för den som vill hyra den.

Lägenheten ligger mitt på Lower East side, ett kvarter från tunnelbanestationen Essex/Delancey. Det tar ungefär en kvart att promenera till SoHo.

Den har två bra sovrum med dubbelsängar, AC, internet, diskmaskin, tvättmaskin och en riktigt bra dusch/badkar. Kök och badrum är nyrenoverat. Om man makar ihop sig får 6 personer plats, men även om man bara är två är det bra mycket billigare och trevligare än hotell.

Maila nina.akestam@gmail.com om du är intresserad!

Här bor jag

I fredags natt stod jag och Rasmus på taket på Le Bain, en av klubbarna på Standard Hotel i Meatpacking. Vi drack öl och kom av oss helt och hållet när vi tittade upp bakom baren.

Bilden lånad härifrån.

Rasmus kunde inte sluta säga Det här är vår stad, det här är vår stad! Fattar du det?

Det är jobbigt att flytta. Efter många månader av språkförvirring, kulturkrockar, konstig mat långt långt borta från de flesta man bryr sig om är det fantastiskt att titta upp ibland och se något som gör en helt hänförd och som man inte hade kunnat se någon annanstans i världen.

I sin egen stad.

Hipp Hipp Hurra!

Idag fyller min blogg 5 år. Herregud! Då när det började gick jag på Handels och sommarjobbade på Åkestam.Holst med att skriva deras inskick till 100 Wattaren. Jag hade ganska mycket dötid, så jag började skriva för mig själv utan tanke på att någon annan skulle läsa det.

Det blev inlägg som det här:

Och det här:

Sista dagen på sommarjobbet fick jag för mig att maila ut länken till min blogg till alla på byrån. Vet inte vad som fick mig att våga det egentligen, men det gjorde jag. Och lagom till att jag började MCXL på Handels hade jag faktiskt fått lite läsare. Jag bloggade vidare om allt spännande jag lärde mig.

Fick lite elaka kommentarer.

Det blev dags för praktik och jag hamnade på Garbergs.

Några månader senare skrev jag på för heltid och bloggen bytte namn till Not Another Planning Blog. Jag tänkte att jag skulle tona ner mina åsikter lite och bli vuxen. Vi vet ju hur det gick med den saken.

Under våren 2008 skrev jag ett inlägg som fick mig att hamna i branschmedia för första gången. Det var svinjobbigt, kanske mest för att jag inte trodde att någon skulle läsa det jag skrev i affekt. Det gjorde folk. Och de var inte glada.

Men i slutänden var det nog bra ändå. För plötsligt fick jag skriva krönikor och debattartiklar för alla möjliga tidningar, som Aftonbladet och Dagens Media. Jag hade blivit hela branschens arga lilla tjej. Ju argare jag var, desto fler uppdrag fick jag.

Jag jobbade på och bloggen fick följa med i glädjeutbrott.

Och deppiga dagar.

Jag bytte roll, från planner till copywriter.

Jag fick sitta i debatter och undervisa på Berghs och Hyper Island.

Och i jurys. Så himla kul och lärorikt!

Frågor och tips började trilla in från alla möjliga håll. Frågorna kom mest från människor som var några år yngre än jag som undrade vad de skulle göra med sina liv. Jag älskade varenda sånt mail och gör det fortfarande. Sluta aldrig skriva, hörrni! Tipsen och de peppande mailen kom från människor jag respekterade så mycket att jag nästan svimmade när jag såg deras namn i inkorgen.

2009 blev jag fast krönikör i Resumé. Krönikan inspirerad av Egalias döttrar är jag nog stoltast över av allt jag har skrivit. En kollega på Garbergs berättade att hon hade varit hemma hos en vän som hade just den krönikan upptejpad på sitt kylskåp, för att påminna sig själv och sina döttrar om att inte sluta kämpa. Blir fortfarande glad när jag tänker på det!

Våren 2010 hörde några snälla Göteborgshipsters av sig och frågade om jag ville blogga för dem på Djungeltrumman. Självklart, sa jag. Och vips hade bloggen en massa läsare som inte alls jobbade med reklam.

Samtidigt mådde jag själv ganska pyton.

Och började i hemlighet planera en flytt över Atlanten. I oktober bar det av, och allt var upp och ner i många månader.

I februari damp ett mail ner som frågade om jag inte ville blogga för Resumé. Tja, det var väl för sjutton på tiden, tänkte jag.

Bloggen växte snabbt till sig och blev inom någon månad tre gånger större än den någonsin var på Djungeltrumman.

Jag skrev ett inlägg om Internetdialekter som lästes av mer än 10 000 personer. Rekord! Det är nog snart dags för en uppföljning.

Och här är vi nu. Mitt i sommaren, på en helt annan plats än där jag började. Under de här åren har jag hunnit byta jobb och roll och land och språk. Jag har flyttat isär och flyttat ihop och flyttat isär igen. Jag har bytt vänner och hårfärg och klädstil och musiksmak många fler gången än vad som kan anses försvarbart. Och hela tiden har ni fortsatt läsa, skriva och heja. Jag kan inte nog förklara hur glad jag är över att ha fått chansen att bygga upp den här lilla världen. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända de närmsta åren, men jag hoppas att vi kommer fortsätta hänga här eller på någon annan del av internet. Ni är det bästa jag vet!

Den lilla skillnaden

Och så tar vi en sista sväng om Cannes. Jag och Sandra var ju inte där för vår byrås räkning. Vi tänkte helt sonika att om alla våra favoritpersoner är på samma ställe en vecka, och det stället innefattar sol, hav och grillfester i lyxvillor, då låter det som en rätt bra idé att ta ut några semesterdagar och åka dit.

I USA är det helt orimligt att någon med titeln creative skulle åka till Cannes med sin byrå. Det är även orimligt att någon med titeln creative director skulle göra det. Det krävs betydligt fler bokstavskombinationer än så för att få förmånen att inspireras, umgås och dricka rosévin. Det spelar ingen roll hur många priser man vinner; äran ska tillfalla den vars namn står högst på credits-listan. Det är inget elakt menat med det, det är bara så det är.

Därför kändes det så fint att komma dit och träffa svenskarna. Unga, äldre, nyanställda, gamla rävar, partners och juniorer. Alla sorter var där. På samma middagar, fester och seminarier. Vilt diskuterandes och skålandes. Det kan verka som en skitsak, men jag tror att det är helt avgörande för Sverige som framgångsrikt reklamland. Man gör inte skillnad på folk och folk. Man fattar att alla behöver inspiration för att utvecklas. Man tycker att det är värt något att som VD umgås med ateljéassistenten och kolla vad han eller hon tycker om världen och byrån.

Det är jantelagen i sin allra finaste form. Gud vad jag saknar den ibland.