Angående försiktigt mejslade kindben

Det har gått en dryg månad sedan Fredrik Backman skrev texten som fick läsarstatistiken på cafe.se att mångdubblas och halva Sverige att falla i gråt.

Jag har läst och läst om och funderat lite. Vill ju liksom inte vara en sur jäkel. Vill också känna sådär mycket att jag nästan bryter ihop för att det är så vackert. Men efter några veckor av tänkande måste jag säga följande: Poängen (kör inte ihjäl andra människor) är viktig. Fredrik är en kompetent skribent. Men just den här texten är verkligen inte bra.

Själva strukturen är det inget fel på. Saklig beskrivning av situationen. Känslomässig uppbyggnad. Torr avslutning. Precis sånt som jag brukar älska. Det är bara det att den där känslomässiga beskrivningen är så ansträngd att den nästan går av på mitten.

Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.

Han har hennes försiktigt mejslade kindben

När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna.

Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.

Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.

Jag fattar att Fredrik älskar sin son. Men texten säger inte det. Texten säger att någon försöker låtsas att de känner något genom överdosering av metaforer som antingen är slitna eller krystade eller båda delarna. För mig blir det inte vackert. Det blir en blandning av Harlequinroman och tonårsdagbok. Vilket är synd, för ambitionen är som sagt bra och Fredrik kan skriva. Den här texten ar till exempel skitrolig.

Den stora frågan är kanske inte om det är bra att skriva om fnittrande champagnebubblor. Den stora frågan är varför en text som får de allra flesta att gå i brygga av lycka får mig att kräkas i munnen. Vad är det för fel på mig?

Lite fredagsplockepinn

Nu är det ju nästan helg. Igen! Den här veckan har jag bokat saker som ska göra mitt liv roligare framöver. En biljett The Jazzage Lawn PartyGovenors Island nu på söndag. Kan egentligen inte tänka mig något som är mycket bättre än människor i 20-talskläder som äter mat och dricker drinkar på en gräsmatta. Och en flygbiljett till Durango, CO. Kan vara det tuffaste namnet på en stad/flygplats någonsin. Dessutom råkar den ligga bara 2,5 timmars bilresa från Telluride där jag ska få åka skidor 6 dagar över jul.

Ett annat sätt att göra livet roligare är att fylla på sitt feministiska kunskapsförråd. Hit går jag då:

Feminist Law Professors. Blogg som drivs av ett kollektiv av just det den heter. Bokrecensioner, fakta, listor. Ibland lite tungt men alltid balanserat och intressant.

Stuff Mom Never Told You
. Podcast där Cristen och Caroline dyker ner i vitt skiljda ämnen som Did cowgirls get the boot from history? och Male birth control: are we there yet? Roligt utan att vara tramsigt, och så lär man sig saker att briljera med på middagar.

Lady Dahmer och Lisa Magnusson Vettiga och engagerade åsikter från några av Sveriges tuffaste bloggare.

Got a Girl Crush. På den här bloggen har jag hittat i princip alla andra feministiska källor. Fast ibland postar de bara en jävligt cool bildserie på Francis Bean Cobain.

Det var det. Ha en fin helg!

En vanlig majblommedag

Av Björn på Sturm&Drang fick jag en länk till den här kampanjen. Kan inte påstå att jag så ofta börjar gråta av reklam. Kan inte påstå att jag någonsin börjar gråta av reklam. Nu har det blivit ändring på det.

Varje år kommer det in 56 200 ansökningar till Majblomman. Det är i genomsnitt 154 om dagen. Det är en hel bok. Och precis den boken fick politiker på plats under Almedalsveckan läsa.

Det som drabbar mig allra hårdast är att det är så lite pengar de flesta ber om. En tusenlapp, eller två. Det skär i hjärtat att pengar som jag själv kan göra av med på en ganska onödig orange tröja kan göra så stor skillnad.

Självklart VET man att det är så. Alla vet att det finns stora klasskillnader i Sverige och att det finns familjer som inte ens har råd med det mest nödvändiga. Man vet att Majblomman delar ut tusentals bidrag varje år. Men att veta och att fatta är två helt olika saker. Den här boken gör den skillnaden. Så himla enkelt, viktigt och bra.

Några saker du kanske inte visste om mig

För det mesta tänker jag att jag känner var och en av er bloggläsare personligen. Ni är min familj, de av mina vänner som tycker att reklam är kul eller känner sig skyldiga att läsa ändå, gamla klasskompisar från Handels och före detta kollegor. Men så skickar Emmeli veckans statistik och jag inser att det inte riktigt kan stämma. Jag är nämligen kanske världens minst sociala människa och det är helt orimligt att jag skulle känna 8 785 personer.

Har kommer därför lite bakgrundsinformation. Vet ej om den är användbar, men kanske.

– Jag är fast övertygad om att det är mellantingen som knäcker en. Ska det va så ska det va, liksom. Mat och kläder ska vara superflotta eller tokbilliga. En kväll ska tillbringas i horisontalläge framför West Wing eller med 17 vodka soda och 20 kompisar. Jag jobbar massor eller inte alls. Böcker ska vara 120 eller 700 sidor. Det däremellan är inge kul alls.

– Jag är fundamentalt ointresserad av mode. Den enda modebloggen jag läser är The Man Repeller. Den är å andra sidan skitrolig.

– Jag är fundamentalt intresserad av att maila med folk jag inte känner.

– Jag svär jävligt mycket. Ingen bra vana, men helt omöjlig att göra sig av med.

– Jag är jättelång. 1,80 i strumplästen, vilket betyder 1,90 för det mesta eftersom jag gillar skor med höga och tjocka klackar. Det här får jag påpekat för mig flera gånger om dagen, så jag kan säga det en gång för alla: JAG VET.

– Jag är aktiv medlem i Miljöpartiet. Det jag skriver här på bloggen är naturligtvis mina personliga åsikter. Men kan vara bra att veta ändå, i källkritikens namn.

– Jag pratar inte i telefon om det inte är 1000 procent nödvändigt. Svarar aldrig om någon ringer om inte tid har avtalats innan och lyssnar aldrig av telefonsvararen.  Får panik av sånt. Svarar däremot alltid på mail och sms.

– Jag gillar att åka skidor. Gjorde dock misstaget att jobba som skidlärare en säsong. Lätt de 4 värsta månaderna av förfrysningar, ryggskott och ensamhet man kan tänka sig.

– Jag har konstant ångest över min musiksmak. Det är verkligen ingen fin egenskap. Man ska ju gilla det man gillar och stå för det. Men jag tänker alltid på om saker är rätt att gilla eller inte, vilket är förvirrande eftersom det ju beror på vem man frågar. Jag lyssnar därför på samma 20 trygga låtar hela tiden, alltså låtar som jag har för mig säger rätt saker om mig oavsett vem man frågar. Det är de här: säkra kort

– Jag gillar att umgås med tema. Maskerader, tematiska middagar, såna saker. Höjdpunkten var nog Matilda och Jennys Kalle Ankas Julafton-maskerad 2008 där vi var kanske 10 personer som klädde ut oss och och rekvisiterade på ett ganska absurt sätt.

– Jag är som sagt ganska så osocial, på sättet att jag har svårt att lära känna folk. Vet aldrig var jag ska börja prata, liksom. Däremot har jag lätt att prata med folk jag träffar i jobb- eller bloggrelaterade sammanhang. (insert analys om tryggehtszoner här)

– Jag har käkat LCHF-mat i ett år och har precis slagit vad om att jag ska fixa ett år till. Om jag vinner får jag en resa till Puerto Rico #längtar

– Min hjärna checkar ut totalt kl 18 varje dag. Kvällsjobb är alltså inte min grej. 

Och med det sagt är det dags att sluta skriva för idag.

åsiktsrädsla

Åsiktsrädsla

Ursäkta att jag alltid är sista på bollen, men jag skyller på tidsskillnaden. I går läste jag Cissi Wallins krönika om åsiktsrädda kvinnor och i morse lyssnade jag på det uppföljande programmet i RadioEtt som gästades av två damer som är allt annat an fega: Lady Dahmer och UnderbaraClara.

Kort sammanfattning:
Cissi Wallin skriver att kvinnor med makt, framför allt då bloggare, skådisar och andra kändisar, borde utnyttja sin position för att någon gång ibland föra fram något mer substantiellt än vad de åt till lunch eller vilka skor de har på sig. Ramaskri utbryter.

Reflektion: Jag är mycket avundsjuk på Cissi som har ett eget radioprogram. Och så kunde jag inte hålla med mer.

Det stora problemet när man skriver något som många inte haller med om är att det finns så många sätt att inte hålla med. Därför måste den som skrev det initiala inlägget öppna krig på 73 fronter samtidigt, och det är svårt. Kritiken mot Cissis ståndpunkt spänner från att hon skuldbelägger och tvingar folk till saker, till att det inte alls är ett problem att kvinnor i allmänhet saknar åsikter; det är bara undantagsfall hon refererar till, till att kvinnor faktiskt saknar åsikter eftersom kvinnor och män är födda olika.

Jag ska välja två fronter för det är ungefär vad man fixar innan det blir rundgång i skallen.

1. Problemformuleringen att man som kvinna med åsikter kritiseras betydligt hårdare än en man med samma åsikter och yttryckssätt.

Ja. Så är det. Kvinnor får gärna ha åsikter, men då måste man kunna underbygga dem. Man måste ha förtjänat sin åsikt genom att vara svinbra på allt man uttalar sig om. En gång fick jag en kommentar här på bloggen från en person som tyckte att jag skulle hålla käften med motiveringen: kom tillbaka när du har ett guldlejon att visa upp, sa kanske jag ändrar mig.

Alltså: Var bättre an alla oss andra, så får du uttala dig.

Oj vad vi inte skulle kunna ha demokrati om alla följde det rådet.

2. De som har möjlighet att förändra den här situationen bör göra det.

Om jag ska invända mot något i diskussionen mellan Cissi, Lady Dahmer och Clara är det att alla tre var rätt snabba på att säga att det här naturligtvis inte är något man måste göra, att de inte vill tvinga någon osv. Jag tycker att man kan ta i hårdare. Jag tycker att makt kommer med ansvar. Om jag har tid, pengar, utbildning, tillgång till allt jag behöver i mitt liv, och dessutom en kanal rakt ut i samhället, tycker jag att jag faktiskt är skyldig att hjälpa dem som inte har samma möjligheter. Om jag kan inspirera en enda människa att våga lite mer, eller få ett jobb hon passar utmärkt för, eller säga ifrån när något värdelöst händer, är jag beredd att ta hur mycket stryk som helst for det. Helt enkelt eftersom jag råkade ha turen av födas med förutsättningar (ekonomiskt, socialt osv) för att klara stryk.

Kanske är jag extra uppe i varv för att jag häromdagen såg filmen Sarah’s Key om fransmännens massarrestering av judar i Paris 1942. Mitt på ljusa dagen, mitt i stan framför allas ögon, låstes tusentals män, kvinnor och barn in i en stor velodrom som i filmen beskrivs som ”the superdome in New Orleans, only a hundred times worse” för att sedan skickas till koncentrationslägren. Inte av nazisterna. Utan av fransmännen. Och ingen sa någonting, varken då eller senare.

Yttrandefrihet är inget värt om människor är för fega for att utnyttja den.

Dagens ord

Mingo (subst.) : Person på mingeltillställning som känner sig obekväm vilket leder till att personen hamnar lite utanför en grupp människor som står och pratar och inte vet om den ska delta eller inte. Känns oftast igen på flackande blick och oroligt iPhoneknappande.

Användningsområde:

Nu får du skynda dig hit, annars står jag ju bara här som ett mingo.

Re:

När man läser om anknytningsteori lär man sig snabbt att det värsta man kan utsätta en människa för är att ignorera den. Man kan nicka, le, svara, skälla eller till och med ge någon en snyting; allt är bättre än kompakt tystnad.

Om man blir ignorerad som liten drabbar det relationerna senare i livet. När man blir ignorerad som vuxen är man kanske mer luttrad, men man blir inte mindre ledsen.

Därför är det så oerhört märkligt att så många reklambyråer, tidningar och andra företag i mediebranschen sätter i system att inte svara på mail och telefonsamtal.

Nu pratar jag inte om mail av typen

Hej jag vill sälja den har skitprodukten till dig

eller

Hej jag vill att du ska lägga en massa tid på att hjälpa mig utan att få något tillbaka.

Jag menar mail av typen Hej, ni ringde mig och ville att jag skulle börja jobba hos er och så sprang jag på 5 möten och träffade allihop och nu skulle jag gärna vilja veta vad som händer.

Daniel Adams-Ray pratade om samma sak i sitt Sommarprogram: skivbolagen som i ena sekunden budar över varandra på skivkontraktet och som i nästa verkar ha drabbats av konstant bredbandshaveri. Hans lösning blev att starta ett eget skivbolag och släppa en av 2010 års mest framgångrika skivor på det. Bra gjort. Men det ska inte behövas. Ingen människa ska behöva investera tid och energi i någon annan och inte ens få ett Nej, tack tillbaka.

I bästa fall gör företaget en person jäkligt ledsen och missar precis som Daniels skivbolag en supertalang som hade kunnat generera en massa pengar. I sämsta fall sprids snabbt ryktet om att det där stället nog inte är så soft att jobba på. För jag tror inte att tystnaden beror på att folk vill jävlas. Den beror på brist i struktur, kommunikation och beslutsmässighet i organisationen. Och en sån arbetsplats skulle jag skämmas över att vara ledare för.

Så skärpning. Jag tänkte skriva en liten lista här, men jag tror att ni vet vilka ni är. Det är inte okej att ignorera människor i en så liten bransch som vår. Det är inte professionellt och framför allt är det inte schysst.

Spillerill

Har du 45 minuter som du inte riktigt vet vad du ska göra av? Kolla på den här videon där Gabe Zichermann förklarar vad gamification är och hur företag kan använda det för att göra sina kunder mer lojala.

Gamification – The New Loyalty from Gamification Co on Vimeo.

Har du inte 45 minuter över, eftersom du redan har tillbringat större delen av morgonen med att lajka folks giftemål på Facebook och därför måste sätta lite fart nu men bara ska kolla nååååågra bloggar till innan det? Huvudpunkterna är de här:

1. Gamification är inte att göra spel och tävlingar av sin marknadsföring. Det är att låna logiken från spel för att underhålla sina kunder och göra dem mer engagerade i varumärket.

2. Alla som är över 30 är uppväxta i en värld där TV-spel finns, och förväntar sig därför den nivån av underhållning för att lägga sin tid på något. 

2. Det gamla sättet att belöna lojalitet (köp mer och få något till slut) är numer omkastad. Bra spel (WOW, Farmville) funkar så att ju mer engagerad du är, desto mer pengar betalar du för produkten. De flesta betalar inget, ett fåtal betalar massor.

4. Människor kan delas upp i fyra typer av spelare: Killers (viktigare att vinna än vad man vinner, och vill framför allt att andra förlorar), Achievers (tycker att resultatet är viktigast, alltså vad man vinner), Socializers (spelar för att umgås, spelet är bara en bas) och Explorers (tycker att vägen är viktigare än målet och vill dela den med andra). Man kan analysera sina kunder efter de här parametrarna för att få fram helt nya målgruppsbilder och idéer.

5. Mycket av dagens webbdesign har gått för långt i sin strävan efter enkelhet. Det blir då mindre av upplevelse, och mer av utility. Det behöver inte vara dåligt, men det är inget bra sätt att bygga lojalitet om man tror på gamification, som handlar om att aktivitet ska vara precis lagom svår för att hålla uppe vårt intresse.

Och så sades det en massa andra bra saker, men de får ni kolla efter själva.

Catching the guy

För en vecka sedan hade vi inbrott i vår lägenhet. Vi var inte där, men det var Erika som hyrde den av oss. Hon låg och sov i mitt rum när någon tog sig in via brandtrappan genom fönstret, plockade med sig alla värdesaker i vardagsrummet och gjorde om proceduren i några grannlägenheter.

Det är läbbigt när någon som vill en illa är inne i ens lägenhet. Men för min del överskuggas det obehagliga av känslan av att vara med i en 2-plusfilm som går på TV4 en sen onsdagskväll. Och det är ju faktiskt jätteroligt.

Steg 1, när 12 poliser invaderade lägenheten för att förhöra vittnen och säkra spår, fick jag tyvärr bara delta i via telefon från bryggan på Torö. Men resten av processen får jag hänga med i på plats. Som i tisdags, när Detective Nicholas Isolano knackade på vår dörr och slog sig ner vid vårt köksbord i en halvtimme för att uppdatera oss på den senaste händelseutvecklingen (komplett med fraserna We think we have a good chance at catching this guy och If you see anything suspicious, don’t hesitate to call me)

Nu patrullerar poliser på taken i området. Tunnelbanekorten som köptes med Erikas stulna VISA-kort kommer att spåras. Alla butiker som säljer använda elektronikprylar laddar upp serienumren i polisens databas. Om de fångar den skyldige kommer jag eller Sandra få vittna i rättegången. Längtar!

Just nu gick min kärlek till New York upp ungefär 17 procentenheter.

Kanske världens viktigaste TED Talk

I ett mail från Cecilia Österholm fick jag ett tips som anknyter till förra veckans inlägg om Tribal Workers. Det är Dan Pinks Ted Talk om motivation.

Jag har sett det förr, men kollade om nu och kan inte låta bli att både fascineras och förfäras över hur rätt han NATURLIGTVIS har. Hela samhällets modeller när det gäller arbetstid, lön, bonus, semester, tidrapportering, skatter osv, bygger på företagande kring industriella revolutionen när de flesta människor utförde väldigt enkla sysslor och fick betalt för det. Sedan dess har väl i princip allt förändrats utom just strukturerna för ersättning.

Några saker jag spontant tänker på:

– Att inte vara på jobbet (semester, kvällar och helger) borde inte räknas enbart som produktionsbortfall och en förmån för den anställde. Det bör räknas som nödvändig tid för återhämtning och stimulans av kreativa hjärnor (som krävs i de allra flesta yrken, från förskollärare till börs-VD)

– Vi måste göra skillnad på vad som är lätt att mäta (antal arbetade timmar) och vad som är rätt att mäta (det vi uträttade under de arbetade timmarna)

– Vi borde beskatta produktion istället för inkomst, för att undvika att samhällets intäkter faller när vi rationaliserar vår produktionsapparat för att spara tid, pengar och resurser, vilket ju i allmänhet är något eftersträvansvärt.

Ursäkta om det här är lite flummigt, jag ligger hemma i sängen med flygplansrelaterad förkylning. Kolla på föredraget själv, framför allt om du har någon form av ledarroll.

Hej svejs.