En grej

Det här med att säga Ska vi ta en AW? istället för Ska vi ta en öl?

Kan vi reda ut vad som är skillnaden?

Käftsmällar och dylika saker

Alla som inte tycker att den här diskussionen är rolig får ursäkta nu, men jag kan inte låta bli. Det blir ÄNNU en uppdatering om det här med att göra en stor jäkla affär av att man inte äter vissa grejer.

I DN Söndag förra veckan kunde man läsa Magdalena Ribbings krönika om just den här saken. Alltså, att man som gäst inte har någon som helst rätt att kräva speciell mat. Lika lite som man har rätt till något annat heller, utom det fria valet att tacka nej till en bjudning man inte tror att man kommer att uppskatta av någon anledning, matrelaterad eller annan.

I kommentarsfältet under Ribbings krönika stormar det för fullt. På Twitter fortsätter folk att tycka att jag är ganska hemsk för att jag håller med Ribbing i den här frågan. Skulle nog säga att det inte har förekommit så mycket sårade känslor sedan jag tyckte att Reeboks reklamfilm var dålig för något år sedan. Sara Ponnert säger ”bland det mest korkade jag last”, Helen Alfvegren skriver ”Jag ska smälta det lite först. Tolkar det nu som att jag borde le & hålla käften för att passa in. Kan ej relatera”  och min favorit, Ingrid Herbert som menar att ”Som britt uppväxt på te känns det som ett slag på käften”

Som ni säkert redan har märkt tycker jag att det här är hejdlöst roligt. Jag blir förtjust över att det ar möjligt att ge någon en verbal käftsmäll genom att föreslå att man ska ta emot en kopp kaffe om det erbjuds. Kanske borde man skaffa en hashtag for den fortsatta diskussionen? Jag föreslår #sievg, kortform för stormiettvattenglas. Ett roligt vattenglas, men ändå.

Nu får det vara nog skrivet om det här. Vissa kommer alltid att vilja be om en kopp te och andra kommer alltid tycka att det ar störigt när de gör det. Vi får helt enkelt hoppas att våra sociala vägar korsas så sällan som möjligt.

Efterlysning

Ibland händer det att människor skickar intressanta kampanjer, filmer, föredrag, länkar och sånt till mig. Det gillar jag verkligen. Inte minst nu när jag inte kan följa det som händer i reklamsverige live.

Alltså: Sitt inte och håll på nåt kul du har sett/hört/gjprt. Langa över det på mailen bara: nina.akestam@gmail.com

Som tack får du ett mail tillbaka, omnämnade på bloggen och kanske en liten, liten trädgårdstomte.

Lite språknörderi

Läste en artikel häromdagen som beklagade sig över inflationen i utropstecken.

Utropstecken är precis som adverb. Det bevisar bara att man inte har hittat rätt ord från början sa en språkkunnig människa som intervjuades.

Va?! sa jag. Det där med utropstecken visste jag. Det funkar och är ofta bra i mail och sms, men hör inte hemma på så många andra ställen, och framför allt inte i reklamtexter.

Men adverb. Inte visste jag att det var lika ofint. Tror inte att någon av mina sju svensklärare under uppväxten berättade det. Jag minns mest att Hanna som undervisade vår klass i åttan bestämde sig för att skrota provet i satsdelar eftersom ingen i klassen fick godkänt på det. (Såhär i efterhand kan jag fundera på om det verkligen var rätt åtgärd.)

Men nu när de säger det så. Att skriva att någon sprang fort är onödigt när man kan skriva att någon rusade, kutade, stormade eller spurtade. Och färre ord ar ju oftast bättre, inte minst när en fem-tio ad:ar och designers hovrar över ens skrivbord med pannan i djupa veck for att brödtexten är fyra tecken för lång.

Från och med nu gör jag ett veckolångt experiment där alla utropstecken och adverb bannlyses från bloggen, så får vi se om det blir bättre på något sätt. Språkpolisiära åtgärder från er läsare uppskattas.

Tillbaka

På plats i Nevvan igen är det två saker som slår mig.

1. Varför reser just amerikaner med så vansinnigt mycket handbagage? På allvar. Alla teorier mottages tacksamt.

2. Varför känns det som att jag kom hem nu?

Sen jag flyttade i Oktober förra året har jag varit i Sverige tre gånger. Första gången var jag förvirrad. Andra gången var jag överlycklig. Tredje gången kändes det som semester.

Men den stora skillnaden är att igår när jag kom in i lägenheten på Clinton Street fick jag den där lättade komma-hem-känslan. Ingen eufori eller så, bara en lugn och varm vibb i magen. Packa upp resväskan, plocka lite med grejor, öppna posten, gå ner på hörnet och köpa frukost och käka en pizza i sängen framför ett avsnitt av West Wing.

Sånt där som man gör hemma.

Jag älskar PK-Sverige

Nu är jag inne på mina sista dagar i Sverige för den här gången. När vi hörs nästa gång är jag tillbaka bland skyskrapor och stadsråttor. Med mig har jag en ny dator (svenskt tangentbord!), Cheap Monday-jeans och cirka 15 påsar Holiday Dipmix. Jag kommer att sakna alla jag har träffat så klart. Men mest kommer jag att sakna den något fyrkantiga men ändå så fina svenskheten.

Det är fint att svenskar står i kö ordentligt, gärna med cykelhjälm. Det är fint med offentlighetsprincipen och att det inte är är socialt acceptabelt att vara rasist. Det är fint att svenska mammor arbetar och svenska pappor kör barnvagnar.

Jag älskar helt enkelt PK-Sverige. Det är inte perfekt och på många fronter finns det saker vi bör och måste göra. Men vi har åtta Priderandiga flaggor framför Slottet idag. Det gör i alla fall mig väldigt glad.

Läskigt

Jag blir inte så ofta rädd för saker. Jag har inga direkta fobier och jag går hem själv sent på kvällarna. Jag fattar inte bacillskräck och jag gillar att göra saker som riskerar att göra ont om det blir fel.

Något som gör mig riktigt rädd är dock en viss typ av människor. Människor som systematiskt hatar andra människor. Inte baserat på personliga egenskaper utan på hur de ser ut. En av Sveriges läskigaste människor i den kategorin är Pär Ström, författare till boken Mansförtryck och kvinnovälde och bloggaren bakom Genusnytt.

Alla som intresserar sig för jämställdhet snubblar förr eller senare över Pär och hans anhängare. De är jättemånga. Deras åsikter kan sammanfattas med att de anser att feminismen ar ett stort hot mot jämställdhet, eftersom den resulterar i mansförakt/förtryck och diskriminering av män, något som idag är ett betydligt större problem i samhället än diskriminering av kvinnor.

Ingen diskurs mår bra av att inte kritiseras. Feministisk teori och praktik behöver precis som alla annan teori och praktik genomlysas, diskuteras och omvärderas när den har fel. Men när Pär och hans meningsfränder sätter igång är vi väldigt långt ifrån diskussion och kritik. Snarare befinner vi oss i ett gigantiskt konspirationsteoretiskt träsk, där varje tidningsartikel och våldtäktsdom är ännu ett bevis på att kvinnor som grupp är ett steg närmare sitt mål att utrota alla män.

De flesta väljer helt enkelt att undvika Pär & Co, och det kan jag verkligen förstå. Men jag kan inte låta bli att mentalt spola tillbaka bandet till säg 1860-talets USA och byta ut ordet kvinna mot svart. Eller till 1933 i Tyskland och skriva jude istället. Precis som nu pratade man då om komplotter, konspirationer och behovet av att stoppa den enorma våg av svarta/judar/feminister som snart skulle utrota allt vi tror på. Nu är Pär Ström tack och lov väldigt långt ifrån makten i Sverige. Men han är fortfarande en representant för den mäktigaste gruppen som agiterar för att mindre mäktiga grupper måste stoppas i sin kamp for lika rättigheter, genom att peka på enskilda fall och därifrån dra generella slutsatser. Och det tycker jag är för obehagligt för att tigas ihjäl.

Jag är en tvål på internet

Nu har jag varit i Sverige en och en halv vecka och fått återbekanta mig lite med svensk reklam. Den kampanj jag har lagt märke till mest är Telias tävling Sveriges Nästa Appmiljonär.

Jag gillar idén: Jag hittar på idén, Telia finansierar bygget av appen. Det känns precis som sånt ett stort telekomföretag ska göra.

Nu försöker jag ta reda på vad jag faktiskt ska göra för att vara med i tävlingen, och eftersom jag är en mycket otålig person har jag redan fått en smygande panikkänsla i hela kroppen. Googlar Sveriges Nästa Appmiljonär. Hamnar på FB där jag kan kolla på en reklamfilm, men inte få reda på mer om tävlingen. Går in på telia.se. Inget spår av kampanjen. Googlar igen, hamnar på Dagens Media, kollar på reklamfilmen. Får reda på att jag ska gå in på telia.se/appmiljonar. Skriver manuellt in adressen. Hamnar på samma FB-sida. Scrollar av en slump ner och DÄR finns ett formulär jag ska fylla i. Phu. Tog ju bara 10 minuter allt som allt.

Det är så himla dumt när bra idéer som kräver engagemang av folk tvingar en att halka runt på internet som en tvål när man ska delta. På amerikanska byråer har man en hel armada med digitala strateger som ser till att det inte händer. Kanske vore nått för fler svenska varumärken att fundera på.

Tribal Workers

I lördags hade jag några av mina finaste vänner på middag. Kristoffer har jag inte träffat på drygt två år. Han bor i Barcelona och tiden för tio år sedan när vi drack kaffe och gjorde matteläxor tillsammans många timmar varje dag känns väldigt avlägsen.

Hur som helst, trots att vi har helt olika jobb i helt olika länder och rätt olika typer av vänner kom vi ganska snabbt fram till att alla vi känner ställer sig precis samma fråga:

Med det jag kan, borde jag verkligen jobba med det jag gör?

En artikel i Financial Times är inne lite på samma grej. De kallar fenomenet Tribal Workers (dessa amerikanska begrepp. Vet inte om jag ska älska dem eller bli irriterad): människor i 30-årsåldern som är högutbildade, välavlönade och egentligen inte beroende av något alls. De flyttar runt och hör hemma lite överallt och har ofta familj i ett land, jobb i ett annat och sin partner i ett tredje. De har alla möjligheter och blir därför blir det härdsmälta. När man kan göra vad man vill blir nämligen frågan om vilja helt övermäktig.

Det intressanta som FT-artikeln missar tycker jag dock är att när man pratar med människor som lever det här livet, är det inte en kris som handlar om dem själva i första hand. Det handlar mycket oftare om ett moraliskt dilemma: om jag har så här mycket kapacitet och så här mycket tid och så här mycket pengar, borde jag inte göra något för alla dem som har det sämre? Är det okej att jag jobbar en massa timmar med ett jobb som visserligen är utmanande och intressant för mig, men som kanske inte egentligen gör livet bättre för någon annan?

Och svaret på frågan är ganska ofta NEJ, det är inte okej. Hur kul man än har blir man väldigt snabbt rastlös när man inte hittar den större meningen med det man lägger ner större delen av sin vakna tid på. Den där meningen tror jag kan vara helt olika för olika människor, men den är nästan aldrig att tjäna pengar.

Intressant att tänka på.

Bästa skylten hittills

Vid E18 mellan Örebro och Karlskoga finns en stor och ganska ful röd plastskylt.

GOD HEMLAGAD MAT

står det på skylten. Ingen idé. Garanterat ingen fyndig twist på rubriken. Men rätt skylt vid rätt tillfälle ska inte underskattas, och eftersom jag och min mamma hade kört några timmar och just börjat prata om att det kanske var dags för just GOD MAT svängde vi av.

Vi hamnade på Lekhyttans Café. Och det visade sig vara värsta genidraget. Där kunde man nämligen få samma saker som på alla andra vägkrogar (köttbullar, hamburgare, schnitzel) men gott. Riktigt gott. Typ Tranan-släng-dig-i-väggen-gott. Med utsikt över en dundrande motorväg och ackompanjemang.

Hur som helst, om du ska köra där någon gång borde du äta där. Tänkte bara säga det.