Caribou Coffee

När jag var i Minneapolis förra veckan för en kundpresentation fick jag äran att stifta bekantskap med företaget Caribou Coffee. Det finns inte i New York, men är USAs största kaffekedja efter Starbucks.

Kaffet var gott, men designen var ännu bättre.

Det var byrån Colle+McVoy som gjorde om designen 2010. Innan det hade den sett likadan ut i 17 år.

Jag vet inte varför jag gillar det här så himla mycket. Kanske är det att jag sedan ett JC-besök hösten 1996 är väldigt förtjust i färgkombinationen brunt och ljusblått. Eller så blir man bara himla glad av ett företag som har synpunkter på saker och ting och skriver dem på sina förpackningar.

Här är byråns casebeskrivning med lite roliga reklamenheter också. Men det handskrivna alltså. Det är det som är grejen.

Fiffiga grejer

New York kan vara en väldigt dyr stad att leva i. Till exempel betalar jag över 10 000 kronor i månaden för ett rum i en minitrea på första våningen i ett hus på Lower East Side. Men det kan också vara en billig stad att leva i. Och det är tack vare rabattsajterna.

Jag har tidigare skrivit om att alla ställen har har en ”grej”. Förutom att man behöver det behöver man också få folk att känna till grejen. Därav rabattsajterna. Hos dem skriver man upp sig och blir sedan bombad med specialerbjudanden från butiker, restauranger, nagelsalonger och konsertarrangörer som behöver lite extra snurr. Men vi snackar inte 30% rabatt här. Vi snackar allt-du-kan-dricka-brunch för 15 dollar, en airbrush tanning för 25 eller 20 pilatesklasser för en dollar styck. Allt är noggrannt utvalt och kurerat av rabattsajten som skickar mail baserat på ens egen preferens och demografi. När man hittar ett erbjudande man gillar köper man det direkt hos rabattsajten, skriver ut sin bekräftelse och tar med till stället det ska utnyttjas på. Lätt som en plätt.

Mina favoriter

Urban Daddy: Den lyxigaste. Varje dag får man tips om nya ställen som har öppnat och grejer som händer. Några gånger i veckan kommer UD Perks, rabatterbjudandena. Mycket ostron, spritdränkta brunscher och helikopterrabatter.

DailyCandy: Fokuserar mer på events, men har också redaktionellt innehåll med tips inför exempelvis Fashion Week.

LifeBooker: Helt livsfarlig att gå in på för den som har en tendens till impulsköp. LifeBooker fokuserar på skönhet, hälsa och träning. Har köpte jag igår klippning, inpackning och styling på en tjusig midtownsalong för 25 dollar. På riktigt!

Jag vet inte om det finns något liknande i Stockholm. Kan inte minnas att jag har sett det i alla fall? Hur som helst är det strålande för alla oss som vill leva mycket dyrare än vi egentligen har råd med.

Huruvida det är bra marknadsföring för företagen är jag inte helt säker på. Alltså, det är ju garanterat ett bra sätt att få ut sitt namn till en massa människor. Och ofta är ju det kritiska momentet att få folk över tröskeln. Sen kommer de förhoppningsvis tillbaka av ren lathet. Men jag undrar om de här sajterna ändå inte gör det FÖR enkelt för folk att reashoppa. Varför ska jag vara lojal när jag vet att det här erbjudandet snart ersätts av ett annat från en likvärdig salong eller restaurang?

Jag vet inte. Men nu när de finns tänker i alla fall jag utnyttja dem helt skamlöst.

Listdags!

Sist jag skrev om mig själv i listform blev det till min förvåning mycket uppskattat. Kanske vill man veta vem det är som vräker ur sig åsikter om kakor, feminism och reklamkampanjer. Kanske orkar man bara inte läsa sammanhängande meningar. Därför är det nu dags igen. Den här listan finns just nu i precis hela bloggvärlden. Inte ska väl jag vara sämre. Nu kör vi.

Vad är den äckligaste mat du vet?
Dessvärre blå- och grönmögelost. Har jobbat sedan i mars med att lära mig tycka om det, men det GÅR bara inte. Känner mig astöntig.

Nämn fem grejer du är nöjd med som du gjort i jobbet (hela livet)
1. Började på W+K 2. Sa upp mig och flyttade till New York 3. Södra Pulp Labs 4. Min praktik på Garbergs hösten 2006 5. Startade den här bloggen

Vad ångrar du i livet (om något)?
Att jag inte pluggade någon typ av humaniora. Det är i och för sig inte för sent. Att jag inte stannade i Paris våren 2005. Alla gånger jag har tänkt något bra/viktigt men inte sagt det högt för att jag inte vågade eller orkade. Alltså alla gånger jag inte har gjort det jag ville för att jag fick för mig att jag hade fel. 

Vad är det sjukaste rykte du hört om dig själv?
Inte ett rykte, men väl en kommentar till en artikel om Sandras och mitt jobbyte i somras: att vi fick sparken från vart gamla jobb och skulle börja jobba som assistenter på W+K. Så knäppt på så många plan.

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?
Har för tillfallet snöat in på oversizade skjortor och tröjor i starka färger. Samt just kommit hem från H&M med en bikerjacka, en leopardkofta och fejkade skinntajts. Så det, antar jag.

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?
Min duffeljacka.

Har du någon oanad talang?
Minns låttexter väldigt lätt.

Vad gjorde du i helgen?
Åt middag i West Village, gick på bio och jobbade. Samt köpte ovanstående skinn- och leopardgarderob.

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?
1. Göra sjukt bra reklam (första kundpresentationen på torsdag) 2. Åka till Minneapolis 3. Svara på mail. 4. Hämta upp grejer på kemtvätten 5. Gå och lägga mig i tid så att jag orkar går upp och träna. Ehh, kul vecka.

Vad har du på dig just nu?
Orange whyred-tröja (favvo), jeansshorts från American Apparel, vit Swatchklocka (också favvo), blåa ballerinaskor. Japp, det är fortfarande sommar här.

Senaste låt du lyssnade på?
The Embassy – Some Indulgence

Bästa skönhetsknep?
OMG kan inget om smink och sånt. Tror på att träna asmycket, vara utomhus och inte dricka så mycket sprit. Det första följer jag, de andra två inte.

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?
Inte så spännande, men man gillar ju den 32-åriga reklamarens stil. Med skägg. Det bästa är att den är världsomspännande!

Och fulast?
Människor som är intvingade i kostymer fast man ser att de inte vill.

Vem saknar du?
Oj oj. Mamma, pappa, Kalle, Kalle, Eric, Filippa, Maria, Ulrika, Cilla, Jenny, David, Anna & lilla Kilian som jag inte ens har träffat, Strumpan och typ tusen personer till. Drömde i natt att jag var på en fest där ALLA ovanstående personer + alla gamla Garbergskollegor var, och höll på att börja böla när jag vaknade och insåg att det inte var på riktigt. Den här är till er:
Herman Düne – I Wish That I Could See You Soon

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?
Att jag vaknade i morgon och världen var helt jämställd och jämlik. 

Vilka tre personer inspirerar dig mest?
CJ Cregg i West Wing, Kalle (mitt ex, har kommit på alla bra idéer jag någonsin har haft tillsammans med honom eller precis efter att vi har pratat) och mina bloggläsare

Bästa filmen nånsin?
Oh naj kan inte svara på sånt. Beror ju på humör ju. Men bästa regissören någonsin är Woody Allen och bästa manusförfattaren är (surprise!) Aaron Sorkin.

Bästa boken nånsin?
Och solen har sin gång av Hemingway.

Vilka tidningar läser du?
Ofta: New York Times, Filter, branschtidningar, DN
Ibland: Elle, Vogue, Psychology Today

Vad önskar du att du var bättre på?
Att prata med folk jag inte känner.

Är du religiös?
Nej, men önskar ibland att jag var.

Vad är din största rädsla?
Att bli gammal och känna att jag inte gjorde något meningsfullt med mitt liv.

Vad är det elakaste någon sagt till dig?
Antagligen ”kryp under en sten och håll dig for dig själv”, ”du är så jävla värdelös” eller kort och gott ”dö”. Men när det kommer från anonyma människor är det svårt att ta det på riktigt allvar. Det som känns hemskast är utan tvekan ”jag är inte kär i dig”

Vilka personer betyder mest i ditt liv?
Förutom familj och vänner, de som jag på något sätt inspirerar till att göra något de vill göra. Låter det drygt eller? Men det är sant, fattar en massa livsbeslut med er i tankarna. Typ: Ska jag orka/våga göra det här? Ja, för det kanske hjälper någon annan. Typ så.

Om du får barn vad ska du döpa dom till?
Gillar enkla, tvåstaviga namn. Jag tror man märker när man träffar dem vad de heter.

Om du fick köpa vilken bil som helst – vilken?
Någon som är miljövänlig. Har som ni märker ett gigantiskt bilintresse. Enligt min bror, som kan såna här saker, ska jag ha en Mini Cooper.

De tre finaste sms du fått i år?
”Jag vill också vara min sista dag med dig. Kanske dumt att vänta till just den dagen, skulle till exempel gärna vilja vara med dig även på min näst sista dag”

”Hej vi skrålar och sjunger för gamla tider på Linnégatan”

”Verkar som att både mamma och pappa kommer till Cannes! Förresten så tycker jag inte att du ska flytta till Nya Zeeland. Det är alldeles för långt bort.”

Vuxen-Gaga

Min kollega Julie berättade en historia häromdagen. Hon sa:

Och så satt vi där, en helt vanlig söndag, och åt hamburgare, och så tittade jag upp och då satt hon där! Precis diagonalt mitt emot mig. Och jag hade ingeting från J.Crew på mig. INGENTING! Jag som alltid har J.Crew på mig. Sen kom jag på att jag hade en svart hårband därifrån, men hur stor är sannolikheten att hon skulle veta att det var J.Crew?! Epic fail.

HON i det här sammanhanget är givetvis Jenna Lyons, creative director för klädmärket J.Crew, och Julies utbrott är mycket karaktäristiskt för hur folk brukar bete sig när Jenna Lyons nämns. Jag hade aldrig hört talas om henne tills för några veckor sedan, men nu ser jag henne överallt. Och om jag hamnade vid bordet bredvid henne på en diner i Park Slope skulle jag nog reagera precis lika hysteriskt som Julie. Jenna Lyons är helt enkelt de yrkesarbetande 27+ kvinnornas Lady Gaga.

Underverket själv på sin arbetsplats

Kärleken till J.Crew är en av få aspekter av den amerikanska traditionen som jag har omfamnat fullt ut. Jag vet inte vad de gör, men man vill bara HA det. Man vill vara Jenna Lyons och sitta i sitt fantastiskt inredda townhouse i Brooklyn och bara vara 185 centimeter lång och jävligt bra på det man gör.

Här bor Jenna.

Det fantastiska med J.Crew är att det fram tills för några år sedan var stentrist. Ingen handlade där och ingen visste vad deras kreativa chef hette. Men sen kom Jenna. Hon hade jobbat sig upp genom designavdelningen sedan tidigt 90-tal. När alla övergav skeppet stannade hon kvar. Till slut fick hon sin chefstitel. Och vips var varumärket något helt annat. Hon är damklädernas Steve Jobs, minus hela grejen med grundandet och comebacken. Okej, risig liknelse. Men ändå.

Jag hoppas bara att hon får så sjukt jäkla många miljoner om dagen för det hon gör.

Nu måste vi börja lobba för att få det här fantastiska varumärket till Sverige!

Argument 1B

När man diskuterar feminism och jämställdhet finns det ett 1B-argument som man alltid möts av. Argument 1A är ”det finns inget problem för jag är kvinna och jag har då aldrig stött på någon form av diskriminering”, vilket i min värld är ungefär som att säga ”det finns inget problem med svält i världen för jag har aldrig behövt gå hungrig”. Nåja. Tillbaka till argument 1B. Det lyder ”Kan du alltså på fullt allvar påstå att det inte finns någon biologisk skillnad mellan kvinnor och män?”.

Nej, det kan jag inte. Jag kan inte heller påstå att det inte finns någon biologisk skillnad mellan vita och svarta människor. Eller mellan människor som sitter i rullstol och människor som kan gå.

Något jag däremot kan påstå är att jag inte tycker att de skillnaderna borde spela någon roll för hur en människa tillåts eller förväntas leva sitt liv. Rent biologiskt borde människor som är närsynta dö eftersom de inte kan se sin mat. De som har astma borde stötas ut ur flocken eftersom de inte kan springa ifrån vilda djur. Och vi människor borde i princip inte göra något annat än att föda barn på löpande band. Men det betyder inte att vi ville ha det så. Vi var smartare än så. Vi skaffade uppfinningar och mediciner och kunskap som gör att en massa människor kan göra saker med olika biologiska förutsättningar, och det är helt fantastiskt.

Biologi är en utmärkt förklaringsmodell till en massa saker. Men vi ska inte tro att den är något opåverkbart. Vi ska inte låta den styra vår människosyn eller lagstiftning. Då hamnar vi nämligen obehagligt nära den formen av vetenskapen som har prefixet ras-.

Det stora cookiemysteriet

Jag är inget stort fan av sötsaker. Men riktigt bra småkakor slinker ner utan problem. Och bullar. Semlor. Smågodis.

Något som däremot är helt obegripligt att folk väljer att sockerchocka sig med är cookies. Varenda svenskt 7 Eleven och småstadscafé med självaktning har dem på disken. De stora, torra, trista skorporna med små bitar av något som ska föreställa choklad, men säkert är någon form av industriavfall.

Med tanke på deras hederplats på disken måste de ju sälja. Men vem äter dem? Vem väljer att lägga dagens kaloribudget på den har törst- och ångestskapande produkten?

Jag tänker mig att det är lite ledsna och trasiga människor. Människor som tror att de inte fortjänar att ha kul. Som tror att till och med när de äter kakor, ska det inte vara en speciellt angenäm stund. De straffar sig själva med att knapra cookies tills käkarna värker.

Har jag fel? Är du en cookie-ätare? Berätta! 

Det här inlägget tillägnas familjen Gren/Walse som ner till sin minsta, 4-månadersgamla beståndsdel delar min fascination för det här ämnet.

Heja Sonja

Måste bara igen, klart och tydligt, med hela min pondus som medelstor bloggare, rekommendera bloggen Hej Sonja. Låt er inte luras av att headern säger Årets Mama-bloggare 2009. Det här är ingen mammablogg. Det är Sveriges roligaste blogg av en helt galen och välformulerad person som man bara vill vara bästa kompis med.

Det här inlägget, angående förmågan att vika sina bröst, är obetalbart. Läs kommentarerna. Lova!

9/11

Vad gjorde du igår för 10 år sedan? Jag hade precis börjat trean på Viktor Rydbergs Gymnasium. Jag var 17 år och hade aldrig haft en pojkvän. Men jag hade falskleg och en Acne-skinnjacka och världens bästa kompisar. På eftermiddagen den 11 september var jag på väg hem från en anställningsintervju i skoaffären Rizzo på Bilblioteksgatan. Jag hade fått jobbet! Varannan helg skulle jag jobba extra. Jag visste inte då att jag skulle hata varenda en av de där helgerna och de allra flesta av tjejerna jag skulle jobba med.

Hur som helst, på väg hem ringde min kompis Tinna. Det är helt stört det är helt stört! sa hon, gång på gång. Jag skyndade mig hem och hann sätta på CNN lagom till att plan nummer två kraschade in i tornen.

Om någon hade sagt till mig då att jag skulle bo i New York på dagen tio år senare hade jag nog sagt Varför i hela friden tog det så lång tid? Jag hade varit här ett par år tidigare och bestämt mig för att så fort jag blev vuxen skulle jag flytta hit.

Det var en märklig dag igår. Vi satt på jobbet i ett väldigt ödsligt SoHo. På vägen dit mötte man hundratals finklädda brandmän på väg till kyrkan i Nolita. På TV visades ceremonin med namnuppläsning och på gatan nedanför kontoret gasade en presidentkortege förbi. Kan ha varit Bush. Kan ha varit Obama. Jag hoppas på det senare.

Fast man är här är man ändå inte med. Vi är inte amerikaner. Vi var inte här när det hände. Vi kan inte fatta. Det gör att jag tycker att det är lite svårt att veta hur man ska bete sig. Hur visar man respekt utan att åka snålskjuts på andras känslor? Det verkar i och för sig även amerikanerna ha problem med. Många har lämnat stan och vill helst göra något helt annat. Kanske för att det är för jobbigt att tänka på det som hände, kanske för att tioårsdagen känns som ett rimligt datum för att slutgiltigt vända blad.

Hur som helst har jag idag för första gången fått se  New York på halv stång. Och det var mäktigt. De kan det här med flaggor, amerikanerna.

NEEEEEEJ!

skriker du kanske nu, i ren panik framför datorn. Bordsgrannen hoppar till. En sönderstressad produktionsledare ger dig en förtvivlad blick. Någon tappar en iitalamugg i golvet.

INTE ETT PODCASTTIPS TILL!

Förlåt, men jag måste. Om jag kunde skulle jag komma över till dig och sopa upp geggan av macchiato och vitt porslin. Och medan jag gjorde det skulle du ladda ner några avsnitt av P1-programmet Medierna.

Medierna är helt enkelt ett program som granskar vad andra medier runt om i världen håller på med. Programmen är korta, drygt en halvtimme, och aldrig tjatiga. Det handlar om aktuella frågor som näthat, News of the World eller mångfald, blandat med allmänbildande tillbakablickar mot viktiga mediehändelser på 60-talet och framåt.

Äsch, det här låter inte alls lika kul som det är. Testa så får du se! Och tack Kalle för tipset.

Att tänka och att göra

Nu är klockan strax efter nio och jag har precis kommit hem från jobbet och lagt mig på sängen med en ganska deppig matlåda av uppvärmda rester. Med andra ord: Det blir inget jättelångt och spännande inlägg idag.

Men någon gång mellan alla möten hann Sandra visa mig den här filmen som jag vill tipsa om i alla fall.

Påkostad parfymreklam på Youtube har ju varit grejen de senaste åren. Den här måste ju ändå slå någon slags rekord. De har alltså helt digitalt lyckats skrämma liv i Marilyn Monroe, Marlene Dietrich och Grace Kelly, bland andra. Och gjort detta i spegelsalen i Versaille. OMG.

Man gillar ju starka idéer och jag hade gärna sett att de hade utnyttjat den fantastiska tekniken till lite mer historieberättande av något slag. Men det är ändå sjukt häftigt.

Framför allt innebär det väl ännu en gång att om det går att tänka ut, så går det att göra.