Gångsätras "snyggparad"

Ryktet har nått mig att Gångsätra Gymnasium på Lidingö hade inspark för sina nya ettor nyligen, och att den bland annat bestod av en ”snyggparad”, där ettorna fick paradera framför treorna som höll upp skyltar som betygsatte deras utseende. Lärarna lät detta pågå utan att ingripa.

Det här är bland det dummaste jag har hört. Vem som helst som har varit 16 (alltså alla som är över 16) borde kunna relatera till det extremt korkade och obehagliga i en sån här grej, mitt framför en massa människor man inte känner.

Någon som vet vad som hände mer exakt? Stämmer det att lärarna inte gjorde något? Har skolan på något sätt uttalat sig?

Maila mig gärna om du vet något. Jag kommer naturligtvis inte nämna namn om du inte vill det. Jag vill bara att inte ett korn av det här ska vara sant utan att vuxenvärlden på något sätt reagerar.

Brasklapp

Observera att inget av det jag skrev i det förra inlägget gäller Jessica Gedins boksida. I ett hav av floskler är den är trygg hamn för alla läskunniga. Dessutom med riktigt bra och inte helt självklara boktips.

Jessica Gedin är grym och en av mina stora idoler. Rolig, smart och välformulerad. Alltså i allt väsentligt motsatsen till det Elle verkar tycka att deras läsare är.

Relativt sämst

Jag älskar välskrivna texter. Det är inte en särskilt kontroversiell åsikt. De flesta kanske inte sparar ner artiklar i en speciell mapp på datorn, river ut spalter ur tidningar, plåtar annonser och viker hundöron i böcker de läser, men många kan nog ändå relatera till glädjen i att läsa en riktigt snärtig formulering.

Tyvärr kommer den glädjen inte ensam. Om man uppskattar när något är bra blir man också ledsen när något är dåligt. Om man är en person som måste stänga av en film när en särskilt välskriven manusrad levereras, för att titta på den igen och igen, då blir man inte bara ledsen. Man blir helt vansinnig.

Sveriges sämsta publikation när det kommer till textmässig kvalitet är utan tvekan tidningen Elle. Elle är säkert inte sämst i absoluta termer. Men relativt formambitionerna och den allmänna svansföringen är det katastrofalt dåligt.

Låt mig ta några exempel från septembernumret, alla modetidningars viktigaste leverans under året.

”YSL:s visningslokal utanför Hôtel Salomon i centrala Paris är som att besöka Fort Knox. Vakterna duggar tätt och mitt backstagepass granskas med knivskärpa innan jag släpps in.”

”Det ligger en något hetsig stämning över rummen och de flesta modellerna sitter ”bortzonade” på en annan planet med hjälp av ipods, blackberrys och iphones.”

”Solen lyser över Tuilerierna i centrala Paris och på ett backstageområde är temperaturen lika het som under en tropisk sommardag.”

Det här är alltså svenska originaltexter. När Elleskribenterna ger sig ut på översättningsuppdrag blir det ofta ungefär så här:

– Du vet, det är en sådan här grej som får en att känna sig som…
Hon sänker tonläget ett register och letar efter rätt ord.
-… som en komplett idiot. Jag tror att någon faktiskt känner igen mig, och så vill hon bara veta var jag har köpt mina skor. Och man bara: ”Okej, visst!” Blä!

(ur en intervju med Emma Stone, som i andra tidningar brukar framstå som ungefär så rolig och intelligent som hon är i sina filmer)

Det som gör mig så himla sur är att det här är den enda mode/kvinnotidningen Sverige har som skulle kunna vara bra. De är inte Cosmopolitan eller Veckans NU.  Men nu kan jag inte bläddra igenom ett enda nummer utan att känna att kvinnor, eller i alla fall modeintresserade kvinnor, är så korkade att de tror att vakter kan dugga tätt.

Crazy Stupid Love

Om man tittar på den här trailern tänker man antagligen att Crazy Stupid Love verkar vara som vilket amerikanskt klistrigt familjedrama som helst. Man kan tänka sig att bra skådespelare, som Julianne Moore, räddar en i övrigt ganska trist historia. En tre-plussare som man lugnt kan vänta på tills den kommer ut på DVD.

Man får helt enkelt inte minsta lilla föraning om vad som väntar. För det här är bland det härligaste jag har sett på bio i år. Tänk en blandning av Love Actually och The Kids Are Alright. Bara att få se Kevin Bacon som småtöntig revisor är värt biljettpriset.

Om drygt två veckor har den svenskt premiär. Stick och kolla!

Det här är Ryan Gosling utan tröja. Också värt en hundralapp.

Plastfantast

Då och då, eller ganska ofta för att vara helt ärlig, drabbas jag av det som Jonas Paulsson (eller i alla fall författaren av den här artikeln) kallar klimatångest.

Det brukar börja med någon liten grej. Det kan vara en hög sopsäckar utanför en restaurang, en butik med alldeles för mycket AC eller en bilkö. Jag tänker Oj, det här var väl kanske lite onödigt. Men sen kan jag inte sluta. Tankarna snurrar och snurrar och landar oftast i att det är helt vansinnigt hur vi lever. Framför allt är det vansinnigt att allt är så billigt. Hur är det liksom möjligt att man kan köpa en tröja för 20 dollar? Eller en lunch för 5 dollar? Eller åka taxi genom hela downtown för 15? Självklart är det inte hållbart. Det är helt galet. Men ingen verkar märka det. Ingen GÖR något.

Här i New York är det extra påtagligt. Å ena sidan är det ju bra att man knökar ihop sig i en storstad. Man kan promenera istället för att åka bil, man bor litet och delar på el och värme. Å andra sidan lagar folk inte mat. Resultatet blir plast. Brutala mängder plast.

En vanlig dag skulle jag tro att minst 6-10 hårdplastförpackningar passerar en vanlig New York-bo. Vatten, smoothies, sallader, iskaffe, wraps och fruktsallad. Allt är inplastat. Till och med på Wholefoods, som ju är själva institutionen för alla som tjänar tillräckligt bra för att kunna köpa bort sitt dåliga samvete, kommer den ekologiska spenaten i en plastbytta.

Det mest irriterande är att det mesta av plasten verkligen inte behövs. I en europeisk mataffär är förpackningar kanske hälften så många och så plastiga, och européer överlever ändå.

Det här inlägget blev inte så fiffigt som jag hade tänkt mig. Jag har nämligen ingen klämmig avslutning på lager. Så jag nöjer mig med att sitta här med min ångest. Och svara nej på frågan Do you need a bag for that, miss?

Ett elakt fredagsskratt

Häromdagen bad en av mina kollegor på Resumé mig att utveckla mina tankar om Ariel Fashion Shoot. Resultatet blev den här artikeln.

Att en tidning använder sina bloggare för att få några citat till en artikel är inte så konstigt. Det gör alla. Sen kan man ju fnissa lite åt rubriken, vilket också flera av kommentarerna till artikeln påpekar. Det blir lite meta när det vinklas som en nyhet att jag tycket något.

Så fort mitt namn dyker upp i branschmedia är det en del som tycker att jag inte borde finnas där. Det är okej tycker jag. Man måste inte hålla med mig, gilla mig eller läsa vad jag skriver. Det som är dumt är dock, i det läget, att KLICKA på artikeln och dessutom kommentera. Då ökar ju klickstatistiken och risken för att jag dyker upp igen. Det brukar ofta komma några såna kommentarer också, typ ”vaddå, hur kan den HÄR helt ointressanta artikeln ligga pa Resumés eller DMs etta hela dagen”? FÖR ATT DU JUST SKREV DET DÄR, PUCKO, tänker jag då lite stillsamt för mig själv.

Vill man verkligen bli av med mig ska man inte skriva att jag är dum i huvudet/dålig på mitt jobb/bara får komma till tals for att jag har en känd pappa (vilket är lite rörande på något sätt. Jag älskar min pappa, men att någon med 3 600 googleträffar på sitt namn skulle kunna sprida sådan stjärnglans att hans helt värdelösa dotter kan bygga en karriär på det verkar lite… för bra).

Vill man bli av med mig ska man ignorera mig. Scrolla vidare bara. För Resumé och andra tidningar är inte dummare än att de sätter den rubrik som de tror kommer att dra mest klick. Och så länge ni som stör er på mig fortsätter som ni gör kommer ni aldrig att slippa mig.

MOAHAHAHAHAH.
 
Ha en fin fredag nu!

Premiär!

Igår var det premiär för min New York-krönika i Resumés papperstidning. Var det någon som läste den? Vad tyckte ni? Det kommer hur som helst att bli ett stående inslag under hösten. Om någon har idéer eller förslag på vad jag ska skriva om får ni gärna maila!

Jag väntar på besked från Viggo & co angående hur vi ska göra med publicering av krönikorna på nätet. Återkommer när jag vet om/var man kan läsa digitalt.

Kanske ändå

Usch vad deppigt mitt förra inlägg blev. Men man blir ju så förbannad. Ledsen och besviken och arg. Då är det tur att det finns hopp. Och att hoppet ligger i inkorgen och väntar.

För det allra bästa med att blogga, förutom att det håller mig sinnesfrisk, är de fina människor man stöter på. Människor med helt olika liv, olika åldrar, som på olika ställen i världen läser min blogg och känner sig manade att skriva några rader om något de tänker på. Jag blir alltid så himla glad.

Dessutom blir jag imponerad. För herregud vad många smarta och välformulerade personer det finns där ute. De är 17, 19, 42 år. De går på gymnasiet eller är VD:ar för stora företag. Och de skriver så roligt och träffande att jag blir alldeles nervös. Inte en smiley på tusen mils avstånd. Bara några, eller många, fantastiskt rappa rader om saker som nog alla har tänkt på men som det ändå är svårt att sätta ord på.

När jag får såna mail tänker jag att det kan inte hålla på så här för evigt. Det finns för många begåvade tjejer i världen för att det inte ska ordna sig. Och det finns för många insiktsfulla män, som delar feministiska texter med sina tonårsdöttrar och berättar för dem att de kommer att behöva kämpa, men det kommer att vara värt det för de är så himla smarta och begåvade, och när de gör det kommer pappor och bröder och pojkvänner att stå där, självklart lika stolta som om den de hejade fram var en kille.

Tack Emma, Sophie, Johan, Emilia, Frida, Per, Ulrika, Niklas och alla ni andra för att ni är så himla bra.  För att ni tänker. Då känner jag att det nog kommer att ordna sig till slut.