Hjälp!

Om någon vaknade upp i morse och tänkte Idag vill jag skrämma skiten ur Nina Åkestam, då kan man prova något av följande:

1. Påminna om filmen Jurtjyrkogården som jag såg när jag gick i sexan.

2. Ta på sig en säck över huvudet som barnet i filmen Barnhemmet och ställa sig i min hall.

3. Lägga en orm var som helst.

Eller så kan man skriva en sån här, som Elisabeth Rosenthal gjorde i söndagens NYT. (är det störigt att jag förkortar New York Times? Eller är det jobbigare om jag skriver ut det? Kan inte bestämma mig, åsikter mottages tacksamt) Artikeln bär den enkla titeln Where did global warming go? och handlar om att klimatfrågan, som så sent som 2006 var märkta poppis i USA och som 2008 hjälpte Obama att vinna valet, nu är helt försvunnen.

Eller förresten, helt försvunnen är den inte. Det är bara Vita Huset som har glömt den. På högerkanten tävlar istället politikerna om att ifrågasätta huruvida växthuseffekten ens existerar.  Medan demokraterna håller på med annat har republikanerna lyckats vrida tillbaka klockan cirka 20 år och bestämt sig för att lägga till en fråga till det valvinnande värderingsbatteriet som i dagsläget består av två viktiga ståndpunkter: att vara mot abort och för fria vapenlagar. Till det, inför presidentvalet 2012, lägger vi alltså förnekandet av global uppvärmning och därmed naturligtvis stoppandet av alla åtgärder som skulle kunna förhindra den.

Jag får panik i hela kroppen. Vi står alltså här och håller på att förgöra oss själva med växthusgaser, och i det land som bidrar mest till katastrofen bestämmer sig det största partiet för att det här är en principsak. En fråga om värderingar som vi kan välja att hålla med om eller inte. HUR TUSAN HÄNDE DET?

Jag är mäkta besviken på Sverige och bristen på diskussion om klimatfrågor där, men det här är i en helt annan klass. För USA skulle kunna göra något åt det. USA är orsaken till problemet men sitter också på den intellektuella kompetensen för att lösa det.

Istället väljer man alltså att låtsas som att hela Texas inte brann i somras, som att östkusten inte drabbades av flera orkaner, som att det inte var ett problem att New Orleans spolades bort. Vad är nästa steg? Plakatviftande Tea Party-medlemmar utanför WholeFoods? Mordhot mot driftstekniker på vindkraftverk?

Det är en fråga om värderingar, trots allt.

LCHF-hejt och comeback

Vissa ämnen liksom ”gör” sig bättre på internet än andra. De engagerar. De bubblar. De får alltid minst 245 kommentarer på DN.se. Ett sådant ämne är jämställdhet. Andra är immigrationspoltik, porr och LCHF. Jag ska skriva om det sista tänkte jag. Beware!

Jag har ju då som jag tror att jag nämnde någon gång käkat LCHF-mat i ett drygt år. Det är det många på internet som gör, och många som har väldigt stora problem med. Man kan säga att det är en vattendelare. Från mitt egna högst ovetenskapliga perspektiv ska jag försöka stävja lite av det värsta hejt som min mat ger upphov till.

(För den som undrar: LCHF står alltså för low carb high fat och innebär att man utesluter nästan alla kolhydrater från sin kost. Istället äter man mer fett för att bli mätt. Man skippar alltså pasta, bröd, godis, öl och frukt och väljer istället grönsaker, ost, torrt vin och avocado. Man väljer också ekologisk och oprocessad mat i så stor utsträckning som möjligt.)

Hejt 1. LCHF är dåligt för miljön.

Det stämmer att kött och mejeriprodukter är sämre för miljön än exempelvis ekologiska rotfrukter. Det stämmer också att hamburgare, smågodis och halvfabrikat är sämre för miljön än ekologiska rotfrukter. Att LCHF skulle vara relativt sämre för miljön bygger på antagandet att man, om man inte äter LCHF, äter enligt livsmedelsverkets rekommendationer, vilket i alla fall inte jag gjorde innan.

Att äta miljövänligt kräver mycket jobb oavsett vilken sorts mat man gillar. Jag har svårt att tro att LCHF-människor skulle strunta mer än andra i det, inte minst eftersom det ingår i principen att man lagar mat från grunden med bra råvaror.

Hejt 2. LCHF innebär att man bara äter biff, bacon och gräddsås.

Nej, man äter mycket fett och proteiner och lite kolhydrater. Man kan käka veggo-lchf om man vill. För min del blir det mycket fisk och ägg och de grönsaker som är i säsong eftersom jag försöker tänka på miljön (se hejt 1). Jag äter garanterat mindre kött, och framför all mindre dåligt kött, än innan eftersom jag skippar burgare, färdiga mackor, varmkorv och sånt.

Hejt 3. LCHF-ätare är skitjobbiga för alla i sin närhet och kräver specialbehandling.

Skitjobbiga människor finns det överallt och jag kan tänka mig att många av dem dras till LCHF precis som att många av dem är veggo. De gillar att stöka till det, helt enkelt. Men det är inte dieternas fel, utan människorna. Ingen annan behöver bry sig om vad jag käkar och jag har nog aldrig varit med om att jag inte har ”kunnat” äta det som serveras. Man tar lite mer av vissa grejer och mindre av andra helt enkelt. Och om det serveras pasta käkar vettiga människor pasta. Man dör ju inte av det, liksom. 

Hejt 4. Äter man LCHF är man en självspäkande människa någonstans mellan yogi och fakir.

Det här är en intressant poäng som Cissi Wallin bra om häromsistens. Om man inte käkar LCHF är det lätt att tro att det är jobbigt. Att man liksom måste kämpa för att undvika glass, spaghetti och persikor. Men grejen är att när man väl har käkat LCHF i några veckor försvinner alla såna känslor. Man VILL inte äta något annat. Det handlar inte om självkontroll alls. Jag vet att det låter konstigt, det tyckte jag också att det gjorde. Men det är helt sant. Jag saknar bröd lika mycket som du saknar heroin (vilket jag hoppas är inte alls).

Hejt 5. Folk som äter LCHF är sekteristiska och vill tvinga på alla andra sin kost. 

Okej, här måste jag krypa till korset. Jag har uppmuntrat många att testa. Inte sekteristiskt eller tvångsmässigt hoppas jag, men ändå. Det har en jätteenkel förklaring: man mår så jäkla bra och vill att de man gillar ska få känna på det också. Man är jätteglad över att blodtrycket och kolesterolet har sjunkit. Man älskar att man slipper tröttheten på eftermiddagen, magproblemen när man blir stressad och hungerattackerna mellan frukost och lunch. Och så är man glad att man på ett år inte har stått en enda gång framför spegeln och ojat sig över en kropp som man tycker är för tjock/smal/flabbig, eftersom man har stabiliserat sig till precis den formen man var tänkt att ha.

Med det sagt tror jag att i slutändan är vi alla är olika och att man funkar olika bra på olika mat. Lev och låt leva tror jag är en bra filosofi i såna här sammanhang.

Skål!

I september genomförde jag mitt vuxna livs första vita månad. På fyra veckor drack jag inte en droppe alkohol. Det var inget dramatiskt beslut, jag blev inspirerad av en kompis som gjorde det i augusti och eftersom jag gillar att testa sånt jag inte har testat bestämde jag mig för att köra på.

Jag var beredd på att stensätta mig. Jag visste ju vad som väntade. Att inte dricka är ett socialt stigma. Folk blir irriterade. Ifrågasätter. Påstår att man har alkoholproblem. Man måste stå där med sitt bubbelvatten och svara på tusen frågor varenda gång man går ut.

Döm om min förvåning när inget av ovanstående hände. INGEN var intresserad av mina dryckesvanor. TIll att börja med var det mycket få som utredde vad jag hade i glaset. Och de som av någon anledning visste det, kanske för att de beställde åt mig i baren, sa ingenting. Alltså allvarligt. 30 dagar och inte en enda kommentar, utom en gång när Mia sa att hon nog skulle ta en vit månad i januari i år igen. Och då befinner vi oss i Dry Martinins huvudstad där fredagsmys betyder whiskeyshots på Jane klockan halv 4 på morgonen.

Av detta kan man dra två möjliga slutsatser:

1. Jag har utan att förstå det själv dragit på mig grava alkoholproblem som alla i min närhet pustade ut över att jag äntligen hade tagit tag i.

2. Det här med att inte dricka är inte så himla stor grej som ”folk” säger att det är.

Jag hoppas på slutsats nummer två. Som för det mesta i livet gäller att alla är så upptagna av sig själva att de varken har tid eller ork att bry sig om vad någon annan dricker/äter/har på sig/läser om man inte själv tar upp det till diskussion. Soft för alla som gillar att vakna upp en lördagsmorgon och inte vilja skjuta huvudet av sig.

Med det vill jag önska en alldeles fantastisk fredag, med eller utan spritens hjälp.

Några ord om förebilder

I bloggvärlden snackas det titt som tätt om förebilder. Margaret Atladottir skrev exempelvis bra om det förra veckan. En intressant aspekt av det hela att alla kvinnor mellan 20 och 40 som har en halvstor blogg måste dras med förebildssnacket, till skillnad från alla män mellan 20 och 40 som har en blogg, men det kan vi lämna åt sidan just nu. Vi kan bara kort konstatera att är man kvinna och bloggar, anses man vara en förebild for sina läsare.

Att vara en förebild är något otroligt positivt. Det innebär att ens handlingar och tankar inte bara påverkar en själv. Det är få saker som får en att känna sig så betydelsefull som när någon kallar en förebild.  Men det är också få saker som används som slagträ så ofta.

Hur kan du röka? Du är ju en förebild!

Hur kan du äta kött? Fattar du inte att du är en förebild?

Hur kan du bli full? Hur kan du köpa så dyra handväskor? Hur kan du skriva att du äter godis varje dag? Hur kan du bråka med din kompis? Hur kan du bo i en så stor lägenhet?

Så här ser det ut bland kommentarerna på vilken stor blogg som helst. Precis överallt. Förebildskortet dras så fort bloggare gör något som läsaren inte håller med om.

Problemet är ju bara att om alla bloggare var perfekta skulle ingen läsa deras bloggar. De skulle vara sa jävla tråkiga och framför allt skulle de vara likadana. Tusentals Blondinbellor på rad som driver egna företag och har lagom mycket smink och smuttar på ett glas vin på afterworkminglet. Inget fel i det, men jag har svårt att tro att alla människors behov av förebilders skulle tillfredsställas av det. 

Att vara en bra förebild är inte att aldrig göra fel. Det är att göra fel och kunna hantera det. Det är att ha vissa principer man inte ruckar på och andra principer man ofta ruckar på. Det är att vara modig och testa grejer. Det är att göra så gott man kan och vara sann mot det man tror på. Oavsett om man äter kött eller morötter.

Ett till jubileum

Igår var det, förutom precis ett år sedan jag flyttade, tre månader sedan jag började jobba på Wieden + Kennedy. Så jag måste nog skriva några ord om det också.

Wieden är mycket speciellt ställe. Speciellt för att alla är så förbannat duktiga på det de gör. Speciellt för att alla är så vänliga mot varandra. Speciellt för att folk inte bryr sig så himla mycket om reklam.

Visst skickas det alla-mail med kampanjer som någon har sett och gillat. Men för varje sånt mail kommer det tio med helt annat innehåll. Folk som bjuder in till en spelning med sitt band, som tipsar om en kompis som just har gett ut en bok, eller en intressant artikel i The Guardian. De allra flesta har intressen och projekt utanför jobbet som de tycker är minst lika viktiga. Och det kan låta självklart, men jag tror att det är en av anledningarna till att Wieden har varit en bra byrå så länge.

Det, och att vi har en popcornmaskin i köket.

Ettårsjubileum

Då, mina damer och herrar, var det dags. Idag har jag varit precis ett år i New York. Jag vet inte varför den här dagen är av så stort symbolvärde för mig. Kanske är det för att jag innerst inne inte riktigt trodde på det här projektet till att börja med. Alltså, jag trodde att det var en bra idé att sticka iväg ett tag, men jag trodde inte att jag skulle stanna mer än ett halvår. Jag var helt säker på att jag skulle ha kul, men det skulle vara som en parentes till mitt riktiga liv i Stockholm.

Fast någon gång i våras hände något märkligt. Livet här slutade vara ett undantag och en tillfällighet. Jag gick till jobbet och fikade med kompisar och handlade mjölk och tänkte att vad tusan ska jag tillbaka till Stockholm för? Det här är ju mitt riktiga liv.

Så nu verkar det som att jag blir kvar här lite längre än jag först hade trott. Jag har fortfarande ingen plan. Väldigt många frågar mig om det, och svaret är nej. Jag har ingen aning om vad jag ska göra om ett halvår eller om tio år. Det har jag och andra sidan aldrig haft, jag har bara tänkt att om man alltid väljer den svåraste vägen borde det blir ganska bra till slut.

Hur som helst, med ett år som New Yorker i bagaget kommer här en lista. Den heter Därför bor jag i New York just nu även fast jag inte har en plan för mitt liv.

1. För att mitt jobb finns här.

2. För att alla människor på gatorna ser helt olika ut.

3. För att man kan leja ut alla tråkiga delar av sitt liv och bara ägna sig åt det som man gillar och är bra på.

4. För att jag lär mig nya engelska ord varje dag.

5. För att jag vill gå in och äta på varenda ställe i den här stan och hittills bara har hunnit med kanske 50 av dem.

6. För att man kan gå barbent i oktober.

7. För det inte finns några veckodagar och ingen söndagskänsla.

8. För att jag har blivit mycket bättre på att blogga sen jag flyttade hit.

9. För att gymmet har towel service.

10. För att man ibland kan titta upp på ett hus som är så högt att man inte ser slutet på det hur mycket man än böjer nacken.

11. För att det finns iskaffe överallt.

12. För att det finns frozen margarita överallt.

13. För att solen är jättestark även mitt i januari.

14. För att jag nästan aldrig är stressad här.

15. För att det har skrivits fler bra låtar om den här staden än om någon annan. Mina favoriter kommer här. Nevvan

Mer om hur det var att flytta kan ni läsa om i min krönika i Resumé på torsdag, och på nätet några dagar senare.

I-landsproblem deluxe

Här kommer en post som, om den här bloggen hade taggar, skulle kategoriseras som I-landsproblem i den översta percentilen. På senaste tiden har jag fått många fler läsare på bloggen. Och många fler dessa många fler läsare tycker att det jag skriver är så bra/intressant/irriterande att det förtjänar ett mail. Insert I-landsproblem deluxe. För jag brukar skryta om att jag är så himla bra på att svara på mail, och nu är jag inte det längre. Det är för många, helt enkelt. Men jag vill verkligen inte att ni ska sluta maila! Jag läser allt och svarar på så många jag bara kan. Och om jag missar just ditt betyder det inget annat än att någon kollega kom förbi just när jag hade läst det och började prata om något annat som jag måste ta tag i.

Många av er efterfrågar också bättre funktioner för kommentarer och likes på bloggen. Jag har blivit lovad att det kommer snart. Så håll ut!

Självförtroende: En Definition

I fredags drack jag några glas vin med Andrea, som också är svensk kreatör på vift i New York. Vi pratade om mappvisningar, nervositet och att skriva på engelska. Och så pratade vi om självförtroende.

För att lyckas med sitt jobb, framför allt i ett nytt och konstigt land, handlar inte bara om att vara duktig och jobba hårt. Det handlar om att hantera en massa obekanta situationer. För att kunna göra det behöver man strategier. Man behöver erfarenhet. Och man behöver tro att man klarar det.

När jag började jobba trodde jag att man med erfarenhet lärde sig svaret på alla svåra frågor. Jag trodde att det var det man behövde dem som hade jobbat i 25 år till. Precis som min lärare Babba i lågstadiet satt de redo med facit, en röd penna och en karta guldstjärnor att dela ut när vi utan erfarenhet gissade rätt fem gånger i rad.

Några år senare har jag kommit fram till att det nog inte är så. För jag har verkligen inte fler svar än jag hade för fem år sedan. Och jag har garanterat färre svar än jag hade för tio år sedan. Erfarenhet är inte att veta mer, det är att kunna hantera att man inte vet. Det är att så många gånger ha befunnit sig i oklara och konstiga situationer att man kan ta dem med relativ ro och göra det bästa av dem.

Jag tror att det är precis den ron som är självförtroende. Förtroende för att även fast man inte vet svaret och inte ens vet hur man ska hitta svaret, kommer man att reda ut det här på ett eller annat sätt. Och gör man det inte är det inte hela världen.

Dansa fastän hjärtat brister, dansa fast du inte är här

För ett tag sedan skrev jag om Tetrismusik och Veronica Maggio. Om hur hon är som gjord för just mig. Sen kom jag på att jag är nog en ganska lättpassad typ för det finns flera artister som verkar vakna upp varenda morgon och tänka: Jag undrar vad Nina vill lyssna på idag då?

De senaste fyra-fem åren har Annika Norlin/Säkert!/Hello Saferide varit en av dem. Inte nog med att hon är Sveriges överlägset snyggaste kvinna, att hon pluggar psykologi och bor i ett kollektiv i Umeå. Allt hon tar i blir så jävla bra.

Som när hon och Anna Järvinen gör en cover på Robyn och Kleerups With Every Heartbeat.

Eller när hon tolkar Sonja Åkessons poesi. Den här låten/dikten har förövrigt räddat mig igenom väldigt många dagar när jag känner mig helt värdelös, korkad och onödig.

Annika Norlin – Åkej

Kanske den basta beskrivningen någonsin av hur det känns när man precis börjar gilla någon.

Och hur det känns när den personen inte gillar en tillbaka. Jäklar vad vi dansade till den här för ett år sedan. När jag fortfarande bodde i Sverige och umgicks med människor som kunde stå och och hoppa upp och ner på ett parkettgolv i fem timmar utan att bli rastlösa.

Om jag någonsin fyller 50 eller får Nobelpriset eller så och någon med en massa pengar funderar på vad de skulle vilja ge mig i present så önskar jag mig Annika Norlin. Helst att hon blir min bästis, men att hon spelar en låt går bra också.

Så himla Östermalmigt

Jag är uppväxt på Östermalm i Stockholm. Det är på många sätt en bra stadsdel. Lugnt och rent och tyst för det mesta. Lika nära till Kåken som till Djurgården. Många tunnelbanestationer. Och man kan använda hela city som närlivs.

Det är också på många sätt en mindre bra stadsdel. Som att det inte finns en enda vettig mataffär. Som att man är helt själv om man promenerar hem efter klockan 10. Eller att det är väldigt ont om trevliga frukostställen.

Östermalm får också mer eller mindre klä skott för allt som är dåligt med den svenska överklassen. Om något är skrävligt eller oskönt är det ”östermalmigt”. Det är ibland rättvist och ibland inte. Naturligtvis kan man inte dra en hel stadsdel över en kam, men det vet ju alla. Men något som för mig är typiskt östermalmigt och tyvärr dessutom sant är att man i många kretsar på Östermalm (och i motsvarande stadsdelar och förorter runt om i landet) verkar tycka att det är okej att vara helt omedveten om världen omkring sig.

Om man är uppväxt i, säg, en krigszon i Afrika eller en betongförort i Storbritannien är det begripligt att man inte läser tidningen varje dag. Man har helt enkelt inte de förutsättningar som behövs för att kunna hålla sig uppdaterad och allmänbildad. Det är svårt att se så mycket längre en sin egen närhet. Det är bedrövligt och vi måste hjälpas åt för att ändra på det, men det är inte individens fel. Man drog en nitlott i livets lotteri. Lyckas man ta sig vidare trots det ska man hyllas, men om man inte gör det kan man inte klandras.

Om man däremot är uppväxt i ett välbeställt område med bra skolor och sommarställe och bil och tennislektioner, har man ingen som helst anledning att inte ha koll. Att man då inte kan namnen på Sveriges partiledare eller årets Nobelpristagare i litteratur eller kan redogöra för grundprinciperna i det kommunistiska manifestet beror inte på att man inte har haft möjligheten att lära sig. Det beror på att man inte har brytt sig. Och få saker gör mig mer förbannad.

När det finns så många människor som inte får utbilda sig och förändra världen till det bättre är det ett hån att den som har möjligheter inte tar dem. Att man tillåter sig en mediekonsumtion enbart bestående av skvallertidningar och sportbilagor, att man kör SUV till jobbet, att man tillbringar helgerna på middagar där man byter samtalsämne så fort något bränner till, att man försörjer sina vuxna barn så att de kan hänga hela sina dagar på caféer där latten kostar 38 spänn. Det är liksom okej att inte bry sig, eftersom man har råd att köpa sig en utsikt som gör att man slipper se problemen.

Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag tycker att den som har det bra har ett mänskligt ansvar att göra det mesta av alla fördelar man slumpmässigt har tilldelats. Att ibland öppna den där SvD som alltid ligger på köksbordet är en bra början.