Det är över nu (men jag kommer ihåg alla dagar med dig)

Efter 155 avsnitt tillsammans har The West Wing nu lämnat mitt liv.

I framtiden kommer jag nog kunna se tillbaka på den här tiden som något positivt. Vi visste ju båda att det skulle ta slut någon gång. Jag kommer att minnas skratten. Tårarna. Timmarna av politiska diskussioner mitt i natten. Jag kommer att kunna se bilder på Martin Sheen utan att hjärtat snörper ihop sig i bröstet.

Jag är bara inte riktigt där än.

ps. Om någon enda person som läser den här bloggen inte har sett samtliga sju säsonger av den här världens grymmaste TV-serie, gör det NU. Som Mr President hade sagt: It’s an order.

Duktiga flickor och livsnjutare

Förra veckan skrev Anna Laestadius en väldigt bra krönika i SvD (tack Lina Thomsgård för tipset!). Den handlade om problemen kring det duktiga-flicka-syndrom som så många ambitiösa kvinnor drabbas av.

Problemet är dock inte att de här kvinnorna mår dåligt. Problemet är att de anklagas för att må dåligt. Utan särskilt mycket forskning och belägg hävdar olika ”experter” att kvinnor måste trappa ner. Ta ett steg tillbaka. Lugna ner sig. För sin hälsas skull. Trots att den forskning som finns snarare visar att det är personer med låg socioekonomisk status som faktiskt i större utsträckning drabbas av stress, depressioner och annan ohälsa.

Jag får flera gånger i veckan precis den typen av kommentarer. Så har det varit sedan jag var tonåring. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att det är hemskt pinsamt och vet inte vad jag ska svara. Att vara duktig flicka är ju så himla sopigt. Det innebär att man är tråkig, ointressant, och dessutom ett offer för omständigheterna. Man har missat grejen. Den som de andra, Livsnjutarna, förstår.

Grejen är ju dock att jag väldigt sällan hör samma oro yttras för mina manliga kollegor, som jobbar precis lika hårt som jag. Det gör att jag verkligen tror att Laestadius är något på spåren här. Att påstå att någon, även i all välmening, lider av duktig-flicka-syndrom, är att ta udden av deras prestationer. Till att börja med kallar man vuxna människor för flickor. Sedan tillskriver man dem hälsoproblem och någon form av oförmåga att ta hand om sig själva. Det gör att varje larmartikel om karriärkvinnors stressituation förstärker bilden av att vi inte riktigt fixar det vi gör. Det blir ytterligare ett sätt att underminera kvinnor som bryter sig ur den klassiska könsrollen. Och skulle man under en period jobba för mycket, eller ha en riktigt usel dag, kan man inte säga det utan att det blir en bekräftelse av det som alla redan visste.

Jag säger inte att alla som jobbar mycket mår toppen eller att man ska ta lätt på utbrändhet. Men lika lite ska man utgå ifrån att alla människor som jobbar mycket mår dåligt av det. Jag har alltid jobbat massor och det har aldrig handlat om att visa mig duktig. Det är ingen uppoffring. Det är bara sån jag är, på gott och ont. Precis som att jag gillar att träna men hatar att föna håret och gillar ost men inte choklad. Jag skulle vara jätteglad om alla bara kunde låta det vara så.

Detoxen avslutad!

I slutet av förra veckan fick jag äntligen slänga tomma burkar som tidigare innehållit pulver och piller och åter fylla kylen med processad mat. Lyckan!

Det här var mitt livs första detoxkur och jag måste säga att det inte var så svårt som jag trodde. Tio dagar går rätt fort. I början kände jag mig hemskt trött. Sen blev jag lite piggare, men då bestämde sig istället mitt ansikte för att bli alldeles flottigt och flammigt och märkligt. Mia som är något av en expert på sånt här berättade att det är helt normalt, det blir så när gifterna går ur kroppen (blä!). Det ordnade hur som helst upp sig och mot slutet mådde jag prima.

Det svåraste att vara utan var helt klart kaffe. Inte för att jag saknade själva drycken så mycket, men KÄNSLAN. Av att vara med. Jag fann mig själv stående utanför Starbucks och stirra in genom fönstret som flickan med svavelstickorna. På alla där inne med sin gemenskap av skummad mjölk och espressoshots. Att jag hellre skulle dö än att beställa en chailatte med sojamjölk kan eventuellt ha bidragit till mitt utanförskap.

Nu hoppas jag att det har innebär en höst och vinter av god hälsa och allmänt pepp. Den som är nyfiken kan läsa mer genom att gå in på Metagenics hemsida och klicka på fliken metabolic detoxification.

Minns var ni läste det först

Nu är det alltså officiellt: New York Times läser min blogg och snor inlägg rakt av som de gör förstasidesnyheter av.

Nähä. Kanske inte. Hur som helst var det mycket intressant läsning om att Groupon, som förra året nobbade Googles bud på 6 miljoner dollar för att de ansåg att de var värda mycket mer, nu skjuter upp sin börsintroduktion på obestämd tid. (tyvärr finns inte artikeln på nätet). Investerarna verkar helt enkelt ha kommit på att den här typen av pangerbjudanden inte bygger lojalitet. Fler och fler företag backar ur rabattsajterna och snacket om att den här typen av erbjudanden helt skulle döda lokal reklam känns inte helt relevant längre.