Den svenska modellen

I DN Kultur fanns häromdagen något så ovanligt som en lång, djup och kritisk artikel om modebranschen. Den handlar om modellernas arbetsvillkor. Läs den här http://www.dn.se/kultur-noje/ar-det-har-modellen. Jo gör det. För de flesta som läser den har bloggen jobbar i någon form med reklam eller media och det här är vårt problem och ansvar. Även om vi inte jobbar med modevarumärken ror vi oss i samma kretsar som dem som gör det. Vi skriver för eller annonserar i samma tidningar, vi är kompisar, vi går på visningar, vi castar till reklamjobben. Det är oss det handlar om.

Artikeln konstaterar bland annat de här sakerna:

– Många modeller är 14-15 år när de börjar jobba.
– De blir då direkt inbjudna i en värld av sprit, droger och annat destruktivt
– Snittvikten för modeller har sjunkit 10 kilo på 15 år. Provkollektioner sys nu i storlek 32.
– Modellers kroppar har vetenskapligt bevisad påverkan på kvinnors självkänsla och kroppsuppfattning och utbredningen av ätstörningar
– Ingen av de intervjuade i artikeln, varken fotografer, modellagenturer, modehus, kulturministern eller modellerna själva tycker att problemen är deras ansvar. De skyller på varandra i ett nästan skrattretande cirkelargument.

När jag läser svaren från modemänniskorna blir jag matt, men inte förvånad. Modebranschen är inte känd för att vara varken smart eller empatisk. Det blir oerhört larvigt när person efter person menar att det är ekonomin som gör att modellerna jobbar under hemska arbetsvillkor. Man MÅSTE använda 14-åringar, för man har inte RÅD med de äldre modellerna. Varför dessa 14-åringar ska väga 40 kilo och dessutom ta droger är det ingen som svarar på. Eller om det då var så att modehusen hade råd att betala mer för 15 år sedan, om nu vikt och pris hänger ihop så mycket. Varför man i andra branscher måste betala skälig lön och då får anställa färre människor om man inte har råd, är det heller ingen som svarar på. Klart att det skulle vara billigare att anställa 14-åringar som byggarbetare, men det får man inte, liksom. Störigt, som sagt, men inte förvånande.

Tappa-hakan-märkligt är det däremot när kulturminister Lena Adelsohn Lijeroth säger  ”poltiiker kan inte lösa frågan, men vi kan vara engagerade”. Klart som fan att ni kan. Ni kan, som man har gjort i många andra länder, lagstifta. Ni kan införa åldersgränser. Ni kan införa BMI-krav. Ni kan låta lämplig myndighet utreda arbetsvillkoren för de här barnen och åtala den arbetsgivare som förser minderåriga med droger och alkohol. Ni kan informera föräldrar om vad de släpper iväg sina döttrar till.

Att satsa mer pengar på ätstörningsvård är så jävla bakvänt. Som att säga till någon att ta en Treo istället för att sluta slå huvudet i vaggen. Om det är vad kulturministern tycker att hennes jobb går ut på blir jag oerhört besviken.

Men okej. Om modebranschen inte tänker göra nåt, och regeringen inte tanker göra nåt, då är det väl upp till oss då. For tänka sig, vi sitter på pengarna. Och är det något som faktiskt kan förändra såna här saker är det att plånboken försvinner. Därför föreslår jag att alla vi som ibland har med modellbranschen att göra, som byråer, fotografer, redaktörer, stylister, modebloggare eller whatever, kommer överens om följande. Vi jobbar bara med företag som ställer upp på följande:

– Modeller ska vara över 20 ar. Inte 18, då går man fortfarande i gymnasiet.
– Modeller ska för sin egen och andras skull ha ett BMI som anses hälsosamt, vilket enligt officiella riktlinjerna är 18.
– Modeller ska ha rätt till skälig ersättning för sitt arbete och rimliga arbetstider. Vi anställer inte 14-åringar bara för att det är billigare.
– Modeller ska ha rätt till en drog – och alkoholfri miljö. Vi accepterar inte att det knarkas i anslutning till jobb vi är med på. Ser vi att någon förser minderåriga med alkohol anmäler vi dem.

Det är inte så jäkla extremt och det är det minsta vi som vuxna människor kan göra. Vilka är med?

260 Replies to “Den svenska modellen”

  1. Du kan vara den mest intelligenta människa vars blogg alltid är full av smarta inlägg och åsikter. tack för att du delar med dig!

  2. Jag haller helt med. I princip.
    Modellyrket och skadespelaryrket ar nog de enda tva yrkena som fortfarande anvander barnarbetskraft sa vitt jag vet. Atminstone in vastvarlden. Men det finns ett problem med aldersgranser i dessa yrken. Barnklader passar bara barn. Visserligen kan man fotografera barnklader utan modeller, eller anvanda dummies, eller annan teknik. Jag ar lite kluven vad galler det. Har sjalv fyra barn. Ett av dem gjorde lite modelljobb i Japan nar han var valdigt liten. Tog ingen skada av det och forhallandena var strikta och sjyssta. Och han var inte pa nagot vis tvingad av oss foraldrar. Han ville vara med pa bild helt enkelt. Vad galler barnskadespelare ar det dock inte lika enkelt som att helt sluta anvanda barn. Visserligen KAN man givetvis helt sluta att producera film med barn i rollerna. Det kanns dock inte realistiskt. Aven barn behover forebilder i sin egen alder. Och barn i film kan vara valdigt inspirerande och till och med larorikt. Sa jag tror nog mer pa strikta regler och kontroll (aven om jag hatar ordet kontroll). Nar barn ar inblandade behovs det tyvarr ofta ordentliga regler att folja sa de skyddas fran det som vuxna ofta maste utsta i liknande jobb.

  3. Tack för att du tar upp det här. Sjukt viktigt. Och jag tycker att vi som jobbar med reklam och media kan och ska försöka påverka bilderna som unga får i sig i alla jobb som vi snuddar vid, inte bara när det handlar om mode. Men jag tror att två krav i din lista är lite kluriga. 1) Att man som modell (men inte i andra yrken, t.ex. skådis, korvgubbe eller Icapersonal) ska vara 20 år känns lite Sovjet för mig (och kanske för andra som annars gärna hade delat din lista). Om villkoren och människorna i branschen är ok så kan väl en kille eller tjej på 19 få knäcka extra? (Det gjorde iaf jag, och det funkade fint). 2) Det låter lite märkligt att en modell ”ska ha ett bmi på 18”. Alltså, gränsen för normalvikt är väl typ 18-till-nånting? Ser lite ut som att du bestämt exakt vikt där, när du anger bara 18. Det var nog inte tanken? :). Sen så är bmi tyvärr inget exakt vetenskap, och precis som när det gäller ålder vs mognad så kan bmi vs kroppen blir problem i ett regelverk genom att folk som skiter i sitt ansvar gärna lutar sig mot regeln när det finns problem: Dvs en tjej som har ätstörningar kan lätt ha 18 som bmi (!), och då skulle nog tyvärr folk anlita henne ändå och luta sig mot 18-regeln istället. För som du ser i artikeln och ute i branschen så är det inte direkt äkta omtanke som styr alla gånger. Lagar och regler gör ju inte människor mer empatiska eller kloka. Tyvärr. Men som sagt: TACK för dina inlägg om de här viktiga grejerna.

  4. Jag är med! I egenskap av ung kvinna som varje dag möts av reklam av undernärda modeller.

    BMI-initiativet är bra, men inte vattentätt. En del människor har av naturen ett lägre BMI än 18, men det är knappast det det handlar om vad gäller 90% av tjejerna som jobbar i modebranschen..

  5. Jag är med. Men …
    Det låter verkligen som en riktigt rutten bransch – och det är ju faktiskt inget nytt. Men jag tror många har svårt att tänka ”stackars-skitsnygga-14-åring-som-får-åka-runt-och-bli-plåtat-på-någon-strand-eller-gå-med-Acne-kläder-i-New-York-och-tjäna-hundra-gånger-mer-än-andra-14åringar (även om en vuxen modell är dyrare)”. Tänker på när jag var fjorton? Inte satt jag hemma och tyckte synd om mina jämnåriga modeller i alla fall. Hade nog med egna problem som ”för ful”, ”för dum”, ”för feg” etc.
    Nu vet vi att det verkligen inte är så lätt alla gånger att vara modell, skådis, artist eller någon annat ”drömjobb”. Men som alltid tycker jag därför att det främst är upp till föräldrarna. Vem släpper i väg sin dotter till en bransch där hon ska dricka sprit, visa sig mer eller mindre naken, pröva knark och kanske till och med ligga med någon sliskig fotograf??
    Säg nej, följ med på plåtningarna, ställ krav, säg nej igen, ställ fler krav, se till att skolan inte blir lidande. Med andra ord: ta hand om ditt barn (för ingen annan lär göra det).

  6. Tack Nina för att du bekräftar det jag länge tänkt på!
    Jag slutade modella i höstas just på grund av dessa anledningar. Lön var något jag bara kunde drömma om innan jag byggt upp min ”bok” (dvs. mitt cv av olika bilder). Visst för att man gratisjobbar mycket nu för tiden i början av en karriär, men att utnyttja unga tjejer som, om vi ska vara riktigt ärliga, mest vill modella för att uppfylla en flickdröm är så så jävla cyniskt att jag nästan börjar grina.
    Modellvärlden är en tuff branch. Ger man sig in i leken så får man leken tåla, absolut.
    Men vad är det för spelregler egentligen? Och framförallt, hur ärliga är agenturen med gratisjobbande. Inte lånar väl agenturen ut sina modeller gratis bara sådär, det klart att de tar någon slags avgift som de behåller själva.

    Vikt och droger är också aspekter som är mycket oroande. Men det jag tycker är mest oroväckande är att yrket inte längre är ett yrke. Agenturen anser nästan att man ska se själva agenturplatsen som lön nog ”Hey, du är ju med oss. Ska du ha BETALT också? Fy så otacksamt”

    En agentur kan idag hålla kvar sina hårt arbetande tjejer utan att betala dem ett skvatt under väldigt lång tid för att man som ung tjej idag värdesätter ett kvitto på sin skönhet (i form av en modellagentur). Man får göra gratisjobb efter gratisjobb med löfte om att de bilder man tar är bra för din bok och kaaaanske så leder det till ett betaljobb, men det kan agenturen så klart inte garantera.

    Hur lågt ska man sjunka bara för att man ger ett jobb en ärlig chans.
    När ska vi börja värdesätta stolthet och integritet?
    För det är ju det vi modeller ska utstråla när man står där framför kameran. Halvnaken, skithungrig och luspank.

  7. Modeller ”måste” vara långa, provkollektionerna ”måste” vara i strl 36 för att våra inköpare är smala och så vidare. Denna eviga pajkastning som aldrig tar slut. Gång på gång blir jag förundrad över hur bakåtsträvande en sådan kreativ bransch kan vara på samma gång.

    Fan. Du är bra och modig som skriver om det här, och om din egen viktresa några inlägg tidigare.

    1. Tack!! Tycker bara att det är sorgligt att det är modigt att skriva om något som är så självklart egentligen.

  8. Angående det här med åldergränser och BMI. Håller med om att man kan använda barnmodeller som just barnmodeller, men då måste speciella regler gälla. Det jag vill komma åt är att man använder barn som vuxna.

    Vad gäller BMI är det självklart inte ett vattentätt mått, men det är det bästa vi har just nu. Om någon är naturligt smalare än så, vilket borde vara extremt ovanligt, ska de enligt den här regeln helt enkelt inte vara modeller. Det är ingen mänsklig rättighet att modella, och när yrket handlar om att vara en ”kropp” är det naturligt att vissa människor inte passar för det. Idag passar man inte för det om man är för tjock, med nya regeln passar man inte för det om man är för smal.

    Angående 20 års åldergräns tänker jag på samma sätt. Det finns säkert situationer när det inte är idealiskt, men som med alla regler får man utgå från vad som är bra i de flesta fall.

    Typ som att man inte får dricka och köra bil. Om man är ensam på landet och full och håller på att dö och måste köra till sjukhuset är den lagen ett problem. Men det händer inte så himla ofta, liksom.

    1. Hej igen, ang BMI: håller med om att det måttet kan och bör användas(utomlands gör ju många det också). Men det blev kanske lite syftningsfel i listan? 18 är lägsta måttet för hälsosamt BMI. Ett BMI på 19 eller 20 är precis lika hälsosamt. Du skrev att hälsosam = 18, som om man ska ha exakt det liksom… 🙂

    2. ”Om man är ensam på landet och full och håller på att dö och måste köra till sjukhuset är den lagen ett problem …”

      Haha! Briljant!

  9. Sitter på ett hotellrum i Metzingen i Tyskland och väntar på att klockan ska bli 16. Då ska håret styleas och skägget ansas. Ikväll går jag tillsammans med runt 30 andra modeller Hugo Boss modevisning för branschfolk, media, investerare och andra med pengar och inflytande i modebranschen.

    Ditt inlägg är strålande Nina. Jag håller med dig på i princip varje punkt. Jag inser att mina ord väger lätt eftersom jag själv valt att vara en del av det jag kritiserar. Men som 29-åring med enbart ett par år i branschen bakom mig anser jag mig kunna se på detta ungefär lika ”vuxen” som du. Med viss insyn i modellernas vardag så tycker jag – efter att ha läst kommentarerna här intill – att det är viktigt att understryka att du har väldigt rätt, och att det i många fall är ännu värre:

    Många modeller – särskilt i Asien och Östeuropa – börjar när de är 12-13 år. Det ser jag sällan i Europa, heller inte stora mängder droger, men utanför Europa är det värre. Unga kvinnliga modeller tyr sig till andra kvinnliga modeller som ger dem tips på hur de bör äta för att inte gå upp i vikt, hur de kan träna och hålla sig smala utan att bygga på sig ”oattraktiva” former. Det finns mängder av historier om perverterade fotografer och designers som lovar unga modeller – pojkar som flickor – guld och gröna skogar om de agerar på vissa sätt eller gör dem vissa tjänster. Ibland sexuella sådana. Givetvis är detta extrema undantag, men historierna cirkulerar ändå och bidrar till den bild en nykläckt modell får av vad som är ”normalt” i branschen. Fadersfigurerna är få och oftast tveksamma. Samtidigt upplever de manliga modellerna samma utveckling. Många av de jag jobbar med som arbetat på heltid sedan de var 16-17 år gamla har en helt annan bild av hur en attraktiv kvinnokropp ser ut än vad jag har. Således hänger idealen kvar upp i åldrarna.

    De skeva idealen genomsyrar hela modevärlden och som du säger, ingen tar på sig ansvaret. Din uppmaning till mediebranschen att gå i bräschen för förändringen är bra och förmodligen nödvändig. Jag ser nämligen tyvärr inga tecken på att modebranchen kommer genomföra den av egen kraft, och det gör mig enormt besviken och irriterad. Några reflektioner jag själv gjort:

    – Det finns inget tydligt samband mellan kurvor och pengar. Många av de som tjänar mest är också smalast, även de som är i 19-20-årsåldern.
    – Att modeföretagen inte skulle ha råd med dyrare modeller är inte heller sant. Denna visning är ett bra exempel. För en 10 minuter lång visning flygs runt 30 modeller hit från hela världen som får allt betalt under tre dagar plus arvode. Effektiv ”arbetstid” för modellerna kommer förmodligen ändå inte uppgå till mer än två timmar. Personligen tror jag att prestigen och traditionen i branschen gör det svårt för modeföretagen att effektivisera. Samma visning hade enkelt kunnat genomföras med 10 modeller som visar sex outfits var istället för två. Vi hade kunnat flygas in samma dag och hem morgonen efter.
    – Att det är svårt att hitta modeller med sundare mått, som Per Holknekt säger till DN, är visserligen sant om man vänder sig till agenturernas ”new faces”. Men när jag gick en visning för Holknekts herrmärke Post Fire Dew i fjol användes – precis som under hans dagar på Svea – inte bara modeller utan, som han säger, ”sköna killar”. Det borde väl inte vara omöjligt för Holknekt – som jag högaktar och verkligen tycker för in en mer lättsam och hälsosam attityd i modebranschen – att göra detsamma på damsidan. Hur svårt är det att hitta ett tiotal söta 18-22-åriga ”sköna tjejer” i Stockholm?
    – Gunilla Grübb tycker i artikelserien att diskussionen är onyanserad och konstaterar att det är små budgetar och samhällets idealiserande av ungdomen som tvingar fram de osunda idealen. Samtidigt lägger hon ansvaret på föräldrarna. Mycket underliga uttalanden kan jag tycka. Om modevärlden inte efterfrågade så unga och tunna modeller så skulle unga flickor inte eftersträva att se sådan ut. Det kan inte vara lätt för föräldrarna att få sin 14-åriga dotter att äta mer när scouter, designers och castingfolk kastar sig över henne och säger åt henne hur hon bör se ut för att bli framgångsrik.

    Slutligen tycker jag dock det är svårt att veta vad som kom först. Hönan eller ägget? Styr säljsiffrorna skönhetsidealen eller tvärtom? På herrsidan har idealen blivit sundare och vuxnare (annars skulle jag som 27-åring aldrig blivit castad på gatan och indragen i branschen för två år sedan) och de jag talar med inom modevärlden säger att det helt enkelt beror på att det är det kunderna vill ha. Jag tror inte att Hugo Boss nödvändigtvis är glada över att de måste flyga över och betala 28-32-åriga australiensare, amerikaner och svenskar med universitetsutbildningar och skinn på näsan till sina visningar. Det hade varit enklare att använda 16-åriga ryssar och ukrainare som i hopp om att bli upptäckta och med drömmar om ett bättre liv för sig och sina familjer säkert gärna skulle ha betalat resan själva.

    Sedan några år säljer herrmode bättre om köparen kan identifiera sig med modellerna. Kommer denna utveckling att nå dammodet också? Kommer agenturerna fortsätta rekrytera underutvecklade 15-åringar om de inte efterfrågas av modeföretagen?

    Nu bjuds vi lunch innan genrepet. Tysk skinka, potatissallad och cola skulle jag tro, för egen del. För de flesta andra blir det nog sallad och juice.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *