Gud vad jag är nöjd med mig själv. Men jag förstår att det är jättejobbigt för alla er som inte är det. Stackars er.

Cissi Wallin skrev ett inlägg häromdagen om att synas i TV och bli granskad för sin kropp. Ett av de viktigaste inläggen i debatten på mycket längre, tycker jag. Såhär skrev jag då, men publicerade inte för en massa skit kom emellan:

Det här med att vara smal och sånt

Först och främst: tusen tack för den översvallande uppskattningen jag fick efter det här inlägget. Det hade jag inte räknat med. Men jag blir glad, jätteglad, att ni tyckte att det var bra och viktigt. 

 Det här med kropp och vikt är en oerhört komplicerad fråga. Man vill vill vill inte bry sig, men man gör det ändå. Cissi Wallin skrev bra om det här. Ju mer jag tänker på det, desto tröttare blir jag på en speciell aspekt av det: faktumet att man inte bara ska lägga svinmycket tid och energi på att se bra ut, man ska dessutom låtsas som att man inte gör det. 

Det här är nog mitt eget största svek mot mina jämställdhetsideal. För gud vad jag har ljugit om hur mycket jag tänker på mitt utseende. Jag har ätit massor framför andra och ingenting när jag är själv. Jag har sagt att jag tränar ett par gånger i veckan när jag i själva verket tränar nästan varje dag. Jag har skrutit med att jag har min naturliga hårfärg och att jag sminkar mig på två minuter. Som att jag liksom bara råkade bli som jag är. 

Vilket jäkla hyckleri. Jag skäms. Inte för hur jag ser ut, men för att jag har supportat en världsordning som jag inte alls vill ha, bara för att det fick mig själv att känna mig lite bättre för stunden.

Jag säger inte att jag ska sluta med det, även om jag borde. Men jag säger att från och med nu är det sluthycklat. Självinsikt är första steget mot bättring, visst var det så? Hej, jag heter Nina och jag är superytlig. 

Så reagerade inte alla på Cissis text. Ett annan vinkel kan man se här. Cissi kallas ”knäckt” och en reporter från Nyheter24 intervjuar en av hennes kollegor som inte alls håller med om att man som offentlig person blir granskad för sin fysik, utan som istället bekräftar att allt är hjärnspöken, att det är Cissis fel som inte som kollegan känner sig ”stark och stolt över sin kropp”.

Det svåraste i hela världen är att erkänna sina svagheter. Framför allt när strukturerna i samhället belönar den som gör tvärtom; som genom att förklara att allt är toppen precis som det är gör det så mycket svårare för den som vill nyansera eller förändra. Därför är det desto viktigare att människor som Cissi finns. För de får oss andra att rannsaka oss själva, och oavsett om vi känner igen oss eller inte, kanske tänka att allt inte är så självklart som det vid första anblicken verkar.

3 Replies to “Gud vad jag är nöjd med mig själv. Men jag förstår att det är jättejobbigt för alla er som inte är det. Stackars er.”

  1. Jaaa! Fan vad bra att du tar upp detta. Att så många sk förebilder ”minsann älskar sig själva” är ju ett av skenbevisen mot att det finns jämlikhetsproblem. Typ ”bara asytliga människor är slavar under skönhetsnormen”. Det är vi ju alla, och bara de som erkänner det kan påverka grundproblemet. Att vi, inklusive de fina förebilderna, hålls i ett jävla skruvstäd när det gäller kroppen. Sen gäller det såklart att använda självinsikten, eller i alla fall försöka. Så den inte bara blir ännu ett led i luret; ”jag vet om det alltså kan jag köra på…”. Tack igen Nina.

  2. Jag har följt din blogg väldigt länge, just för att jag gillar den ärliga tonen i dina texter. Och jag känner så väl igen det där, alltför väl. Det bästa vapnet vi har mot den här kulturen av låtsas är att prata om det. Igen och igen och igen. Tills det blir bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *