Om sambandet mellan takåsar, Cameron Diaz och misshandel

Förra veckan var jag alltså i Paris. Jag bodde där hösten 2004 och har åkt tillbaka ite då och då sedan dess, men nu har det gått ett par år sen sist. Som vanligt var det fantastiskt. Kallt som fan, grått och ruggigt, mina dollar räckte ingenstans, det tog en kvart att få beställa i baren och man fick slåss mot ficktjuvsbarn flera gånger om dagen. Och ändå. Så fint.

Med tanke på ovanstående blev det mest att vi satt inne och drack rödvin och tittade ut över takåsarna. Klyscha, ja, men så var det. Och så pratade vi, mest om politik och kärlek. Diskuterade så att vinglas spilldes i soffor och vänskaper svajade.

Den politiska diskussionen behöver vi kanske inte fokusera så mycket på, ni vet ju typ vad jag sa och vad man kan tänka att andra svarade och så landade vi till slut i den här bilden som Micke la upp på fejan dagen efter att jag åkte.

(Han påstår att det inte var en pik men det tror jag inte på)

När det gäller kärlek tyckte jag däremot att vi kom fram till lite bra saker. Som att vi alla är något helt sanslöst påverkade av Hollywood. Man pratar ganska mycket om hur media får människor att må dåligt över sina kroppar, men ganska lite om vad det gör med vår övriga självbild. För är det något vi har fått veta sedan vi var små, förutom att man ska vara smal och snygg för att ens existera, så är det att kärlek mellan vuxna är romantisk, heterosexuell och VIKTIGAST AV ALLT.

Tänk på det klassiska upplägget av en mainstreamfilm, vilket genre som helst. Huvudpersonen har antagligen ett dåligt utgångsläge, men allt, från robotinvasioner till jobbförluster till psykisk psykdom botas av den romantiska kärleken. Alternativt kan utgångsläget vara fantastiskt, som i min tonårsfavorit Snygg, Sexig, Singel (vad är det för jävla titel?!) där huvudpersonerna tror att de har det toppen med grymma jobb, lägenheter, kompisar osv, men snart förstår att de hade de ju inte alls, för sen blev de KÄRA och då spelar inget annat någon roll. Vara kär = toppen. Allt annat = botten.

Jag fick en uppenbarelse om det här i somras nar jag hade en period av att vara så himla glad. Jag vaknade varje morgon pigg som en mört och nästan dansade till jobbet. Jag var så himla ledsen för alla andras skull, eftersom de inte fick vara jag, som ju hade världens bästa liv. Men sen kom jag på mig själv. Jag måste ha fel. För jag var ju inte kär. Inte ihop. Inte ens lite småförälskad. Och då kan man inte vara sådär glad. Då kan man vara helt okej, men man ska ändå känna att något fattas.

Nu kände jag inte alls så och det fick mig att tänka. Och känna mig en smula lurad. För att jag har blivit så matad med en viss bild av filmer och böcker och TV att jag går och letar efter något helt i onödan, istället för att vara glad att över det som är bra. Jag kan inte låta bli att undra vad det här spelar för roll för människor som stannar i destruktiva förhållanden alldeles för länge. För att man har lärt sig att det är bättre att vara kär än att vara frisk, stark och glad. Det är till och med värt att bli slagen eller gråta varenda kväll eller göra sexgrejer man inte vill göra. Allt är bättre än att inte vara kär. (Hollywood tar naturligtvis upp dåliga förhållanden också, men då är lösningen alltid – ett annat förhållande).

Det är inte sant. Man behöver inte en parrelation för att leva ett meningsfullt liv. Kärleken mellan två personer kan vara fantastisk, men den är inte per definition viktigare än familj, vänner, hälsa, planeten, fred eller rättvisa. Tänk vad mycket energi man skulle kunna frigöra om alla halvdassiga förhållanden bara avslutades så att vi kunde lägga tankekraft på annat.

21 Replies to “Om sambandet mellan takåsar, Cameron Diaz och misshandel”

  1. Hear hear! Det är den här typen av inlägg vi älskar dig för.

    Det här är något jag pratat en hel del med min terapeut med, i andra ordalag, och när man väl ser hur itutad en viss bild av ”hur det ska vara” man är så känner man sig så himla lurad, för att man lagt så mycket tid på att jaga myten. En härlig relation är underbart att ha, men det är inte lösningen på ens problem.

  2. åh, håller med dig! har en kompis som inte kan inse att det inte alltid behöver vara det bästa alternativet, det där med tvåsamhet. år ut och år in har jag fått höra hennes relationsproblem och hela jag bara skriker ”men gör sluuuuut då!”, men nej. värre blir det dessutom då hon brukar ge mig medlidsamma kommentarer för att jag är singel. vissa människor har svårt att förstå att inte alla strävar efter samma saker här i livet.

  3. TACK! Du är så sjukt bra, sluta aldrig blogga!

    Äntligen någon som ifrågasätter det mest heliga av allt svenskt. Om du inte vill ha barn och familj för att du eventuellt har andra intressen och vill göra karriär så ska du landsförvisas.

  4. Ligger nog en del i det du skriver, men romantiseringen av kärlek är knappast ett nytt påfund. Det finns till och med en hel period inom konsthistorien som kallas just romantiken där det var fint att lida över sin älskade. Jag vet inte om man kan säga att det är en västerländsk tradition med den äkta rena kärleken. Det finns trots allt gott om andra kulturer där du inte ens väljer partner själv…

  5. Har haft precis samma tankar hela hösten! Blir så trött på folk som frågar om man ”träffat någon” och ”om man såg någon intressant”. Jag har det toppenbra och är hur lycklig som helst! Jag vill faktiskt inte ha ett förhållande. Varför känns det som folk inte tror en när man påpekar det? Återigen ett blogginlägg on-spot.

  6. Håller med dig helt och hållet och vill säga som alla andra :” Det här är verkligen varför du aldrig ska sluta blogga!” Jag älskar att du kastar omkull saker man tar förgivet i samhället och tittar på det på ditt eget sätt och inte som man ska se det. Jag älskar att du inte påverkas så mycket av vad andra tycker men är stark att stå fast vid dina egna åsikter!!! Och framförallt älskar jag att du skriver dina personliga tankar om sådant som kärlek här på bloggen. För världen är så full med ytliga eller torra bloggar så det är så himla kul med något fräscht.

    p.s älskar att du skrev med planeten under de vanliga livsviktiga delarna

  7. Åh så bra skrivet
    så skönt att någon tar upp det här med parförhållande-hysterin!
    Heja dig och tack för en bra blogg!

  8. Herregud, vi skulle blivit bästa vänner om vi träffats irl, jag är övertygad. Nåväl, tills dess att vi träffas njuter jag av att inse att det finns fler än jag som kritiskt reflekterar över all normativ skit vi sköljs över med. Du ger mig inspiration till att fortsätta vara den besvärliga i bekantskapskretsen och att vägra svälja allt med hull och hår utan ifrågasättande. Tack!
    Ha en förtjusande helg,

    Maria

  9. Okej, Nina. Jag har aldrig varit i Paris. Men valde att kommentera det här inlägget ändå, eftersom jag älskade de första meningarna med att paris egentligen är skitsunkigt, ungefär som alla storstäder brukar vara egentligen.

    Jag har en fråga. Mitt största intresse här i livet är språk. Svenska språket. Jag är en sån som blir glad i magen av ordstäv, språkrådets nyord och uttryck jag från förr jag får höra, typ ”gå på pumpen.” Har efter lång tid kommit på att mitt drömyrke är nåt som så fint kallas för språkkonsult. Jag vill inte vara lärare, för jag har varken tid eller tålamod med dem som inte bryr sig om språk så mycket som jag gör. Jag har alltid varit en typisk ledartyp – jag vill säga åt folk VAD de ska göra och jag älskar när folk lyssnar på mig.
    Så, min fråga är, vad tror du om framtiden för såna här yrken? Behöver reklambyråer t.ex de som kan språk till 100%? Eller gör ni planners/copys jobbet? Hur ser läget över huvud taget ut för oss som vill jobba inom kommunikation/språk i framtiden?

  10. Keep up the good piece of work, I read few posts on this internet site and I think that your blog is real interesting and has got sets of fantastic info.

  11. Pingback: Blue Coaster33
  12. Pingback: stream movies
  13. Pingback: alkaline water

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *