Ett inlägg som innehåller svordomar.

När vi lanserade MP New York skrevs det en grej på Aftonbladets ledarsida. Det var lite syrligt, något i still med Gossip Girl goes environmental, och sen ett citat från min blogg där jag hade skrivit om vad jag hade på mig just då (vilket var svaret på en fråga från en sån där bloggenkät som jag lägger ut ibland).

Då ignorerade jag det, helt enkelt. Jag tänkte att alla som vet något om mig, eller läser min blogg, fattar att de måste ha letat med ljus och lykta efter något moderelaterat som kunde styrka tesen om mig som Gossip Girl. Orka bry sig, liksom.

Men sen har det legat och gnagt, och nu måste jag skriva nåt i alla fall. Inte om faktumet att jag inte skriver om mode, utan tvärtom: om jag faktiskt hade skrivit om mode. Att jag var med och startade en politisk lokalavdelning, hade det varit mindre värt då?

Jag blir så jävla trött på den där attityden. Den som sågar människors engagemang istället för att uppmuntra det. Som skrattar ut folk som försöker testa något nytt. Som säger att man måste passa i någon sorts mall för att få vara med och leka. Behöver vi inte fler människor som är politiskt engagerade? Behöver vi inte fler volontärhänder, fler perspektiv, fler åsikter? Skit samma om de kommer från en gruvarbetare i Kiruna eller från en modebloggare i New York – att människor GÖR något är alltid bättre än att de låter bli.

Jag förstår om vissa människor blir irriterade för att någon går emot deras förväntningar kring hur folk ska vara. Men att ledarsidan på Sveriges största kvällstidning hånar andras engagemang för att de skriver att de har på sig en orange Whyred-tröja, det är bara dumt.

Har du någonsin

varit med om att du vaknar upp och inte har någon aning om vilken dag det är? Har du börjat ställa klockan på 06.00 för att få tre lugna arbetstimmar innan arbetsdagen börjar? Har du skrikit åt telefonen att dra åt helvete för att en kompis messar dig och frågar om du har lust att ta en fika? Har du någonsin tappat så många bollar att du mest står och stirrar fascinerat när de rullar runt på golvet?

Det har jag. Just idag, faktiskt. Det är ingen fara, det är bara en kort period osv, men jag är helt slut. Har ingen som helst lust att, förutom att springa på plåtningar, få kampanjer dödade av kaosande kunder, släpa hem fåtöljer, ta hand om besökande familjemedlemmar, skriva remissvar till MP och åka till IKEA, skriva roliga och initierade blogginlägg.

Bara så att ni vet. Men det blir bättre snart. Håll ut!

Hej troll!

Tänkte bara avrunda veckan med att säga en grej. Nu kan ju vem som helst kommentera här utan att skaffa ett Resumékonto, vilket är toppen på alla sätt. Mer diskussion till folket, liksom. Därför skulle jag vilja passa på att säga att jag alltså ser vem det är som kommenterar, även om man anger en falsk mailadress. IP-nummer och sånt, ni vet. Nu är det ju inte så att jag sitter och frenetiskt kollar var alla anonyma kommentarer kommer ifrån, men det kan ju vara bra att veta att jag har möjligheten. Jag är ju långt ifrån anonym här och föredrar att andra också ger sig till känna om de vill kritisera mig, eller bara trolla lite i allmänhet. Dessutom vet ni ju att alla kommentarer, även de som bara vill berätta hur dålig jag är, gör att bloggen får mer aktivitet och därmed blir mer synlig.

Med det sagt hoppas jag att ni alla får en fantastisk helg med mycket roliga diskussioner!

Frågelåda nr 4: Att byta jobb

Häromsistens skrev jag ju om hur man gör för att skaffa sitt första jobb i reklambranschen. Någon ställde då den intelligenta följdfrågan: Men om man har ett jobb då? Hur gör man för att byta på ett bra och snyggt sätt?

Svaret:

Det finns olika anledningar till att byta jobb. Kanske har man fastnat i sin karriär och är uttråkad. Kanske vill man ha högre lön. Kanske trivs man jättebra, men vill prova att bo någon annanstans. Kanske började man någonstans som var helt fel från början och håller på att bli vansinnig.

Oavsett skäl till bytet, tror jag att följande punkter är bra att hålla sig till.

1. Sondera terrängen. Fråga folk du känner hur situationen är på olika byråer. Anställningar, nya kunder, stämning? Branschmedia kan också vara en bra källa. Hör dig för. Men! Sköt jobbsökandet diskret. Gå inte runt och berätta för allt och alla att du är missnöjd. Många tänker att det är bra ”nätverkande”, men i en så liten bransch som vår är risken överhängande att din nuvarande arbetsgivare får reda på det. Om du bara frågar om läget i allmänhet tar de flesta det bara som vänligt intresse. Har du rikigt nära kompisar är det såklart en annan femma, dem kan du fråga rakt ut.

2. Skicka trevare. Ta reda på vem på byrån du ska kontakta och bjud ut personen på lunch. Jag föredrar en sån ingång framför ett rakt jobbsökarmail. Dels är det trevligt, dels får du chansen att sondera terrängen lite innan du ställer frågan. Har du kompisar på byrån lunchar du med dem innan du ger dig på CDn eller VDn.

3. Följ upp lunchen med ett mail: Berätta hur trevligt det var och hur spännande allt byrån gör låter. Berätta att du gärna skulle vilja jobba med dem och fråga hur situationen ser ut.

3b. Varken här, eller någon annanstans i processen, ska du snacka skit om din gamla arbetsgivare. Var ärlig om någon frågar, men gå inte runt och spy galla. Ingen behöver veta varför du lämnar; det viktiga är vart du är på väg.

4. Gå igenom samma process som med första jobbet med tusentals möten och mappvisningar. Det här blir klurigt när man redan har ett jobb, eftersom sökandet är hemligt. Idealiskt tar man frukostmöten på neutral plats, något fik någonstans. Annars, försök hålla mötena tidigt eller sent på dagen när inte alla är på plats. Får fortfarande ångest när jag tänker på hur en väldigt ytlig bekant kom fram till mig på en fest för några år sedan och sa: Jaha, så du ska börja på DDB. Det var inte sant, men blir man sedd i en konkurrerande byrås lokaler kan man ge sig tusan på att någon inte kan hålla käften om det. Så förse dig med några vita lögner för dina nuvarande kollegor (någon typ av renovering är bra) och smit iväg i ottan.

5. Skriv på alla papper. Fortfarande bör ingen utom du själv, din familj och dem som har intervjuat dig veta vad som är på gång. Alltså på allvar, folk menar inget illa men är så sjukt dåliga på att hålla hemligheter. Jo, dina bästisar också.

6. Säg upp dig. Det här är bland det värsta som finns. Det är viktigt att vänta tills allt är klart och du verkligen har bestämt dig för att bespara alla en massa tjafs och ångest. Och när du väl är där, räcker det oftast bara att ta ett djupt andetag och säga som det är, tacka för en fantastisk tid och allt dina nuvarande kollegor har gjort för dig. Även om du helst vill sparka dem på smalbenen har du inget att vinna på att säga det. Din chef kommer antagligen att be dig hålla tyst om det hela tills de har hittat ”lösningar”. Gör det. Nu är du ute, och hur dum din chef än är kan du göra dem den sista tjänsten. Är ett stort fan av tjänster och gentjänster. Tror att det alltid lönar sig.

7. Bli avfirad, läs om ditt stora steg i Resumé (stjärnkreatören XX till byrån YY) och tillbringa några lediga veckor med att faktiskt göra den där renoveringen du ljög om att du gjorde när du sprang på möten.

 

Gud vad jag är nöjd med mig själv. Men jag förstår att det är jättejobbigt för alla er som inte är det. Stackars er.

Cissi Wallin skrev ett inlägg häromdagen om att synas i TV och bli granskad för sin kropp. Ett av de viktigaste inläggen i debatten på mycket längre, tycker jag. Såhär skrev jag då, men publicerade inte för en massa skit kom emellan:

Det här med att vara smal och sånt

Först och främst: tusen tack för den översvallande uppskattningen jag fick efter det här inlägget. Det hade jag inte räknat med. Men jag blir glad, jätteglad, att ni tyckte att det var bra och viktigt. 

 Det här med kropp och vikt är en oerhört komplicerad fråga. Man vill vill vill inte bry sig, men man gör det ändå. Cissi Wallin skrev bra om det här. Ju mer jag tänker på det, desto tröttare blir jag på en speciell aspekt av det: faktumet att man inte bara ska lägga svinmycket tid och energi på att se bra ut, man ska dessutom låtsas som att man inte gör det. 

Det här är nog mitt eget största svek mot mina jämställdhetsideal. För gud vad jag har ljugit om hur mycket jag tänker på mitt utseende. Jag har ätit massor framför andra och ingenting när jag är själv. Jag har sagt att jag tränar ett par gånger i veckan när jag i själva verket tränar nästan varje dag. Jag har skrutit med att jag har min naturliga hårfärg och att jag sminkar mig på två minuter. Som att jag liksom bara råkade bli som jag är. 

Vilket jäkla hyckleri. Jag skäms. Inte för hur jag ser ut, men för att jag har supportat en världsordning som jag inte alls vill ha, bara för att det fick mig själv att känna mig lite bättre för stunden.

Jag säger inte att jag ska sluta med det, även om jag borde. Men jag säger att från och med nu är det sluthycklat. Självinsikt är första steget mot bättring, visst var det så? Hej, jag heter Nina och jag är superytlig. 

Så reagerade inte alla på Cissis text. Ett annan vinkel kan man se här. Cissi kallas ”knäckt” och en reporter från Nyheter24 intervjuar en av hennes kollegor som inte alls håller med om att man som offentlig person blir granskad för sin fysik, utan som istället bekräftar att allt är hjärnspöken, att det är Cissis fel som inte som kollegan känner sig ”stark och stolt över sin kropp”.

Det svåraste i hela världen är att erkänna sina svagheter. Framför allt när strukturerna i samhället belönar den som gör tvärtom; som genom att förklara att allt är toppen precis som det är gör det så mycket svårare för den som vill nyansera eller förändra. Därför är det desto viktigare att människor som Cissi finns. För de får oss andra att rannsaka oss själva, och oavsett om vi känner igen oss eller inte, kanske tänka att allt inte är så självklart som det vid första anblicken verkar.

Flyttlass

Den här veckan är lite rörig. Jag tar nämligen mitt pick och pack och lämnar Lower East Side för att flytta till det där området som kanske heter West Soho, Greenwich Village eller West Village beroende på hur man ser det. Hur som helst ska jag nu flytta in i min alldeles egna lilla lägenhet och jag är oerhört uppspelt. Dock kan det vara lite si och så med tid och internetuppkoppling de närmsta dagarna, så ni får ursäkta om blogg- och mailfrekvensen inte riktigt är vad den brukar.

Tänk. Ny blogg och ny lägenhet inom loppet av en vecka.

Jag ändrar mig lite

I fredags hyllade jag tidningen Filter. Det står jag fast vid. Men nu har jag läst lite mer i senaste numret och måste komma med två brasklappar.

1. Vad tusan hände med könsfördelningen? Fyra långa artiklar, alla handlar om män. Filter brukar vara relativt bra på mångfald, så det här känns som en trist tillbakagång.

2. Artikeln Amish eller Hipster. Inte så himla bra va?

För det första känns det som att den borde ha publicerats tidigare. Typ för tre år sedan. Faktumet att man refererar artiklar och böcker som är mellan två och 43 år gamla borde få en klocka att ringa. Att skriva om korvstoppning, surdegshotell och långdistanslöpning som bevis på ”vart vi är på väg” hösten 2011 är knappt värdigt DN Söndag. Eller jo. Kanske DN Söndag. Men inte säg, Amelia, och framför allt inte värdigt Filter.

För det andra säger den ju ingenting. Vi åker till något Amishliknande ställe på landet där folk lever utan elektricitet (fast det gjorde de visst inte kom det fram sen.) So? Vad betyder det? Varför gör de det? Och har det överhuvudtaget något att göra med fågelskådare på Södermalm?

För det tredje är får citatet ”unga hippa kvinnor klär sig i prickiga klänningar med hög midja, romantiserar hemmafrulivet och bloggar om hur de bakar brickor med färgglada cupcakes och macarons” mig att bli helt vansinnig. De där kvinnorna finns inte, och om de gör det är de inte hippa. Det är en mediamyt som är så jäkla uttjatad och bara visar hur lata många journalister är med sin research.

Det finns människor som klär sig i prickiga klänningar. Typ Elsa Billgren, typ Underbara Clara. Sen finns det människor som romantiserar hemmafrulivet. Men de är inte samma person. De kända kvinnorna i prickiga klänningar är inbitna feminister med egna aktiebolag som jobbar så inihelskotta mycket. 50-talsestetiken är just en estetik. Eventuellt med ett inslag av grönt tänkande och kvinnlig frigörelse från tajta obekväma jeans.

För övrigt har ingen hipp person bakat cupcakes sedan 2008. Vilket verkar vara när den här artikeln skrevs. Varför Filter väljer att publicera den nu är däremot oklart.

(Fast jag tycker att Christoffer Petterssons illustrationer var jättefina.)

Lite uppstartsproblem

Förlåt hörrni, under förra veckan fattade jag inte att jag måste godkänna kommentarer för att de ska publiceras. Så nu finns en hel veckas kommentarsskörd att läsa för den som är sugen. Framför allt diskussionen till Den Svenska Modellen är mycket intressant.

Igen, ledsen för det. Det kommer säkert hända en massa andra konstiga grejer den närmsta tiden också, så mail gärna mig om du ser något märkligt som jag behöver fixa.

Tack världens bästa läsare!

Min svenska hangup

När man flyttar utomlands vänjer man sig sakta med säkert av med en massa svenska grejer. När jag kom hem till jul förra året, efter att ha varit borta i tre månader, fullkomligen kastade jag mig över svenskt smågodis, herrgårdsost och DNs kulturdel. Jag skrev långa listor på grejer folk skulle ta med sig när de kom hit och hälsade på, som innehöll allt från t-shirts till mascara och Holiday dipmix. Nu, typ ett år senare, har jag hittat ersättningar för nästan allt det där. Det jag inte har ersatt har jag lärt mig att leva utan. Just nu känns det betydligt svårare att klara sig utan J. Crew och Starbucks än tunnbrödrulle.

Så när Maria kom hit för ett par veckor sedan stod en enda grej på listan. Det var tidningen Filter. För hur mycket The Atlantic och The Economist och New York Times jag än läser är Filter tamejtusan bäst. Varenda sida är intressant. När jag får ett nytt nummer pendlar jag mellan och att febrigt kasta mig över uppslagen och att slänga undan tidningen för att kunna andas. Lite som är vara nykär en gång varannan månad.

Minns ni när Filter lanserades och alla (inklusiva jag själv) trodde att det skulle gå åt pipan ganska omgående? Folk vill ju inte ha kvalité. Man pallar inte att läsa artiklar på 16 sidor och dessutom betala 70 spänn för det.

Jag är så himla glad att vi hade fel.

Den svenska modellen

I DN Kultur fanns häromdagen något så ovanligt som en lång, djup och kritisk artikel om modebranschen. Den handlar om modellernas arbetsvillkor. Läs den här http://www.dn.se/kultur-noje/ar-det-har-modellen. Jo gör det. För de flesta som läser den har bloggen jobbar i någon form med reklam eller media och det här är vårt problem och ansvar. Även om vi inte jobbar med modevarumärken ror vi oss i samma kretsar som dem som gör det. Vi skriver för eller annonserar i samma tidningar, vi är kompisar, vi går på visningar, vi castar till reklamjobben. Det är oss det handlar om.

Artikeln konstaterar bland annat de här sakerna:

– Många modeller är 14-15 år när de börjar jobba.
– De blir då direkt inbjudna i en värld av sprit, droger och annat destruktivt
– Snittvikten för modeller har sjunkit 10 kilo på 15 år. Provkollektioner sys nu i storlek 32.
– Modellers kroppar har vetenskapligt bevisad påverkan på kvinnors självkänsla och kroppsuppfattning och utbredningen av ätstörningar
– Ingen av de intervjuade i artikeln, varken fotografer, modellagenturer, modehus, kulturministern eller modellerna själva tycker att problemen är deras ansvar. De skyller på varandra i ett nästan skrattretande cirkelargument.

När jag läser svaren från modemänniskorna blir jag matt, men inte förvånad. Modebranschen är inte känd för att vara varken smart eller empatisk. Det blir oerhört larvigt när person efter person menar att det är ekonomin som gör att modellerna jobbar under hemska arbetsvillkor. Man MÅSTE använda 14-åringar, för man har inte RÅD med de äldre modellerna. Varför dessa 14-åringar ska väga 40 kilo och dessutom ta droger är det ingen som svarar på. Eller om det då var så att modehusen hade råd att betala mer för 15 år sedan, om nu vikt och pris hänger ihop så mycket. Varför man i andra branscher måste betala skälig lön och då får anställa färre människor om man inte har råd, är det heller ingen som svarar på. Klart att det skulle vara billigare att anställa 14-åringar som byggarbetare, men det får man inte, liksom. Störigt, som sagt, men inte förvånande.

Tappa-hakan-märkligt är det däremot när kulturminister Lena Adelsohn Lijeroth säger  ”poltiiker kan inte lösa frågan, men vi kan vara engagerade”. Klart som fan att ni kan. Ni kan, som man har gjort i många andra länder, lagstifta. Ni kan införa åldersgränser. Ni kan införa BMI-krav. Ni kan låta lämplig myndighet utreda arbetsvillkoren för de här barnen och åtala den arbetsgivare som förser minderåriga med droger och alkohol. Ni kan informera föräldrar om vad de släpper iväg sina döttrar till.

Att satsa mer pengar på ätstörningsvård är så jävla bakvänt. Som att säga till någon att ta en Treo istället för att sluta slå huvudet i vaggen. Om det är vad kulturministern tycker att hennes jobb går ut på blir jag oerhört besviken.

Men okej. Om modebranschen inte tänker göra nåt, och regeringen inte tanker göra nåt, då är det väl upp till oss då. For tänka sig, vi sitter på pengarna. Och är det något som faktiskt kan förändra såna här saker är det att plånboken försvinner. Därför föreslår jag att alla vi som ibland har med modellbranschen att göra, som byråer, fotografer, redaktörer, stylister, modebloggare eller whatever, kommer överens om följande. Vi jobbar bara med företag som ställer upp på följande:

– Modeller ska vara över 20 ar. Inte 18, då går man fortfarande i gymnasiet.
– Modeller ska för sin egen och andras skull ha ett BMI som anses hälsosamt, vilket enligt officiella riktlinjerna är 18.
– Modeller ska ha rätt till skälig ersättning för sitt arbete och rimliga arbetstider. Vi anställer inte 14-åringar bara för att det är billigare.
– Modeller ska ha rätt till en drog – och alkoholfri miljö. Vi accepterar inte att det knarkas i anslutning till jobb vi är med på. Ser vi att någon förser minderåriga med alkohol anmäler vi dem.

Det är inte så jäkla extremt och det är det minsta vi som vuxna människor kan göra. Vilka är med?