Salladsmysteriet

De flesta dagar köper jag lunch på ett av två salladsställen. Där finns en gigantisk salladsbuffé bakom disken och för 7.50 dollar får man välja fem valfria ingredienser i sin sallad och en dressing på toppen.

På buffén finns allt möjligt. Olika ostar, rostade nötter, torkade frukter och bär, sparris, broccoli och palmhjärta, hårdkokta ägg, you name it. Förutsättningarna för att fixa en rätt god lunch är alltså utmärkta. Men lik förbannat, varenda gång jag är där, utspelar sig följande scenario:

Salladskillen: Next!

Kunden: Hi, I’d like mixed greens… corn… cucumbers…peppers…chick peas… and tomatoes. With balsamic vinaigrette, please.

Inför alla de här goda grejerna väljer personen alltså en sallad värdig en vägkrog i mellansverige. Burkmajs, kikärter, grön paprika och gurkbitar. Det är väl för tusan ingen lunch? Om vi bortser från det katastrofala näringsvärdet så smakar det ju absolut ingenting.

Vilka är de här människorna och varför gör de såhär? Alla idéer mottages tacksamt.

SCUM osv

Nu ska jag försöka få ihop ett gäng osorterade tankar till ett inlägg. Vi får se hur det går.

Vi börjar med debatten kring Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet. Efter mycket om och men tycker jag att Jens Liljestrands text i DN sammanfattar det hela bäst. Ja, SCUM handlar om att män är värdelösa. Ja, som man blir man inte glad av att höra det. Ja, det är en medveten provokation. Men nej, det är inte farligt. Som Jens skriver:

”Jag lämnar teatern efter att artigt ha applåderat och småpratat vänligt med dem jag känner innan jag går till tunnelbanan. Köper en kaffe och en bit choklad på vägen, det gör jag aldrig annars, men jag känner mig liksom … lättad. Jag inser plötsligt att jag njuter av att ordningen är återställd, av vetskapen om att jag – 1,78 lång, medelålders akademiker klädd i grå överrock – är ett långt större hot mot kvinnorna omkring mig än de någonsin kommer att bli mot mig. Jag vet att det är mina steg de hör bakom sig i den mörka leriga parken, mitt ansikte de sneglar mot vid cykelstället halv tio på kvällen. Jag törs skriva det här eftersom jag vet att ingen kvinna kommer att bombardera mig med hotfulla mejl, för att inte tala om att ringa min mobil på natten och onanera mig i örat.”

Så länge samhället fungerar som det gör just nu kan man inte dra mäns och kvinnors beteende över samma kam. Om SCUM vore omvänt vore det hemskt, eftersom det då skulle vara en stark grupp som attackerade en svag. Nu är det tvärtom, som tur är. Eller vänta, hur var det nu igen? Är det inte så att

  • Män misshandlar kvinnor
  • Män mördar kvinnor
  • Män våldtar kvinnor
  • Män skriker och visslar efter kvinnor på gatan
  • Män tafsar på kvinnor i barer
  • Män förföljer kvinnor hem från tunnelbanan
  • Män plockar upp fulla tjejer i något som ser ut som en taxi och attackerar dem
  • Män sitter på 98% av världens resurser
  • Män ger kvinnor mindre lön än andra män
  • Män använder systematisk våldtäkt som vapen i krig

väldigt mycket mer än tvärtom?

Jo, så är det. Tyvärr är världen just nu, 2011, ett livs levande omvänt SCUM-manifest. Men patriakatet behöver inget manifest, för deras ordning är redan rådande. (Och innan vi blir osams i onödan, läs Lady Dahmers utmärkta beskrivning av vad patriarkat är och vems fel det är osv.)

Därför blir jag sa oerhört frustrerad när folk pratar om Valerie Solanas, eller feminsternas, ”manshat”. Det är ju tvärtom! Jag våldtar ingen och skadar ingen och vill inte göra det heller. Jag vill bara att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter, och för att komma dit måste jag påpeka vissa missförhållanden. Den här bilden (också från Lady Dahmer) sammanfattar det hela himla bra tycker jag:

Jag blir också mycket frustrerad över till synes tänkande människor som inte vill kalla sig feminister med invändningen att de uppskattar könens olikheter. Det kan man ju göra, men bara om man lever ett oerhört privilegierat liv där könsskillnader på sin höjd manifesteras i att en man håller upp en dörr och bjuder på en drink. Fråga en kvinna i Saudiarabien eller Kongo hur charmiga hon tycker att de här olikheterna är så blir nog svaret ett annat. Vi som har det bra har en skyldighet att anstränga oss, om inte för vår egen skull, så för de andras. För dem som misshandlas, som är rädda, som saknar rösträtt, som dör i barnsäng, som gör allt jobb hemma, som svälter sig själva, som ser resultatet från sina slitiga och underbetalda jobb gå till makens alkoholism. Det här är inte för mig. Det är för dem.

Maskinen – Krossa alla fönster – Original Version

Jul.

Det är mitt bästa av allt tror jag. Jag fattar inte alla som har problem med julen. Det är ju svinhärligt ju! Jag bakar inte och pyntar inte och käkar inte godis, men jag älskar att andra gör det. Jag älskar att en månad om året har samma utseende, musik, mat och traditioner år efter år.

Mina jultraditioner är enkla. Fem veckor innan jul kollar på Love, Actually (filmen börjar fem veckor innan jul nämligen) och gråter ganska mycket.

Samtidigt, eller lite tidigare, börjar jag lyssna på den här spellistan: ninas jul och fundera på vad jag ska köpa för julklappar. När jag bodde i Sverige brukade en flaska glögg inhandlas typ här. Sen plockar jag fram en adventsljusstake. Typ två veckor innan jul köper jag julklapparna och omslagspapper (mycket hårt tematiserat typ bara brunt papper med blåa snören) och sen slår jag in dem. Sen är det dagen före julafton och då handlar vi mat och sen är det julafton och då äter vi maten. Klart.

I år är jag dessutom särskilt förtjust i: 

She & Him – A Very She & Him Christmas

En gran pyntad med ugglor som jag såg i Paris

Att det än så länge är så varmt att man inte behöver ha halsduk

Att jag bor i staden där Container Store och Kate’s Paperie ligger

Eggnog, som jag testade för första gången förra veckan

Vad säger ni, julhatare? Har jag helt fel här eller är det inte ganska mysigt?

 

 

Lögn, förbannad lögn och journalistik

Efter förra veckans avhyvling av hur många använder nationalekonomi blir jag inspirerad att skriva om ett annat ämne som det egentligen inte är något fel på, utom att många som inte har någon koll tror att de behärskar det: statistik.

Jag är ekonom. Jag pluggade på Sveriges kanske mest positivistiskt ladga högskola. Självklart gillar jag statistik. Det är roligt och det är användbart. Det hjälper oss att ifrågasätta våra förutfattade meningar på ett sätt som djupintervjuer aldrig kan göra (även om jag gillar dem också, fast på andra sätt). Jag är nog den enda kreatören i världshistorien som på allvar gillade att göra inskicken till 100Wattaren.

Därför blir jag så himla sur när statistik missbrukas, vilket är alltid och jämt. Framför allt av journalister, vars yrke är att granska. Att man då kan använda sig av källor som man inte är kompetent att bedöma tycker jag är lite läskigt.

För några veckor sedan stormade det ordentligt kring vissa mediers rapportering om en undersökning av sajten Familjeliv, som visade att hälften av alla mammor vill vara hemmafruar. Såhär kunde det till exempel låta då, hos en så vettig nyhetskanal som Rapport. Nu blev det ju i och för sig ett himla debacle kring den här grejen, vilket är bra. Oftast är det ingen som reagerar, och det kan bli så himla fel. For inget låter så myndigt och bra som procentsatser. Det skulle vara utbud och efterfrågan, då.

Inser att det här nog har en väldigt liten målgrupp, men skit samma. Här kommer några förslag på vad man ska man titta efter när man läser en tidningsartikel som använder statistik som källa.

1. Urval. För att siffrorna ska gälla för människor i allmänhet måste de bygga på svar från slumpmässigt utvalda människor, och de får inte ha valt sig sjalva. Att någon själv har valt att svara på en webbenkät innebär att den här principen sätts ur spel på båda de punkterna. Då säger svaren något om dem som har svarat på enkäten, men inte ett skvatt om folk i allmänhet. Till exempel kan man tänka sig att folk som hänger på Familjeliv och väljer att svara på en enkät om hemmafruar är mer intresserade av just det, än folk i allmänhet.

2. Bortfall. Bortfall är de människor man ville skulle svara men som inte gjorde det. Om bortfallet är stort blir det samma problem som om man har valt sig själv.

3. Procent och procentenhet. Ett vanligt sätt att förstärka eller förminska statistiska resultat är att blanda ihop procent och procentenheter. Om antalet personer som har svarat ja på en fråga har ökat från 1 till 2 procent, har det ökat med 100 procent men 1 procentenhet. Vilket resultat man väljer påverkar ju verkligen hur vi uppfattar ökningen.

4. Frågans formulering. För att man ska kunna dra bra slutsatser ska frågan och svaret handla om en enda sak. Det här är nog del vanligaste problemet av alla. Klassiker är att lägga till en mening på svarsalternativet, som i kvällstidningarnas läsarundersökningar. Typ: Tycker du om ost? 1. Ja, framför allt hushållsost x. Nej, det är för fransmän 2. Har aldrig provat. Om jag då tycker om ost, men framför allt Grevé, finns inget alternativ för mig. Det gör resultatet mycket svajigt om man använder det för att berätta hur många procent av de svarande som faktiskt gillar ost.

5. Gradering av svar. Oftast ar enkätsvar graderade på en fem- eller sjugradig skala, från ”instämmer inte alls” till ”instämmer helt”. När resultaten presenteras är det dock vanligt att man slår ihop flera alternativ till ett för att få mer schvung i pressreleasen. Då kan plotsligt alla som svarat något annat än ”instämmer inte alls” benämnas som positiva till ett förslag, vilket de kanske inte alls är.

6. Statistisk signifikans. ”Undersökningen visar att rosa hattar har ökat i popularitet under hösten, men resultatet är inte statistiskt signifikant”. En mycket vanlig formulering i tidningsartiklar, som i princip betyder att man inte kan säga något alls om vad undersökningen betyder för någon annan än dem som deltagit, precis som i problem 1 och 2. Hela poängen med statistik är att det ska gå att dra större slutsatser av den, vilket signifikansen säger att vi kan. Är resultatet inte signifikant är det inte särskilt intressant och förtjänar knappast en tidningsartikel. Däremot kan det kanske ligga till grund för en annan undersökning.

Det har var sex av de kanske 100 invändingar man kan ha mot en vanlig statistikbaserad aritkel som man hittar i tidningen. Slutsatsen? Var skeptisk. Var jäkligt skeptisk. Och journalister: läs statistik på universitetet. Så himla värt.

Med det tar vi fredag. Ha en strålande helg!

Enkla engagemang

Ibland kan man ju känna att man vill engagera sig i saker man tycker är viktiga, men att man liksom inte får till det. Nu vill jag förvisso slå ett slag för partipolitik, fackförbund och andra klassiska organisationsformer, för de är inte alls så svårtillgängliga och mossiga som man tror när man står utanför. Tvärtom är det bara att säga Hej Hej och börja gå på möten och rösta om Slussen eller föräldraledighet eller vad man nu tycker är viktigt. Eller bara följa med på håll. Men, om man av någon anledning inte känner sig bekväm med det finns det många bra, enkla alternativ, som ändå är mer än att gilla en Facebooksida. Det här är några favoriter för mina fyra hjärtefrågor

Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter

Sms-aktivist hos Amnesty Internationalhttp://amnesty.se/engagera-dig/agera/sms-aktivist/

Som sms-aktivist får du ett sms några gånger i månaden som du svarar på för att skriva under ditt namn på en protestlista, som Amnesty sedan skickar till makthavarna i det land där övergreppen pågår. Uppropen gäller alltid specifika fall, som en viss fängslad journalist eller någon som hotas av dödsstraff. Jag gillar att vara sms-aktivist dels för att namnunderskrifter faktiskt fungerar, dels för att jag blir slumpmässigt påmind om vad som är viktigt egentligen. Att kunden dödade den där kampanjen känns inte helt hopplöst när någon just riskerar att stenas till döds i Saudiarabien.

HBTQ-rättigheter

Maillistan hos All Outhttp://allout.org/en

All Out fungerar liknande Amnestys sms-aktivism men specialiseras på människor som drabbas av förtryck på grund av sin sexuella läggning. Här är det inte bara liv eller död som gäller; All Out utövar också påtryckningar på företag och organisationer som indirekt stöder förtryck, exempelvis genom att ta emot ekonomiskt stöd från extremhögern i USA.

Jämställdhet

Take the Pledge, MissRepresentationhttp://missrepresentation.org/

MissRepresentation är egentligen en dokumentärfilm om hur medias bild av kvinnor påverkar kvinnors reella makt i samhället, men runt om filmen har ett community vuxit upp. Där kan man som vuxen kvinna eller man skriva upp sig och få mail någon gång i veckan med förslag på hur man genom sitt eget agerande kan förändra situationen för de flickor som växer upp nu, för att bättre rusta dem mot den sexism som dagligen rasar över dem. Bra oavsett om man har egna barn eller inte.

Klimat

Climate Realityhttp://climaterealityproject.org/

Climate Reality är Al Gores senaste projekt som syftar till att få folk att fatta att det faktiskt är allvar. För fem år sedan var klimatfrågan hyperaktuell, men sedan dess har den hamnat i medieskugga trots att problemet är mer påtagligt än någonsin. Projektet är enormt och har en massa olika ben, sa jag har ärligt talat inte riktigt koll på alla delar, men det finns många sätt att engera sig, från att sprida filmer och information till att bli utbildad föreläsare, hjälpa dem med kommunikationsprojekt som jag och några kollegor gjorde för några veckor sedan, eller att bara läsa på om vad som händer runt om i världen. Som ett TED för klimatet kan man säga.