Allt kändes som en evighet, han ville inte vara där och titta på det jag gjort.

Läser det här inlägget hos Annika Bäckström och blir hemskt besviken. Annika har varit på intervju för en praktikplats på en (ej namngiven) reklambyrå och gått därifrån med tårar i ögonen.

Annika skriver:

Det här var för snart ett år sedan och idag blir jag arg så fort jag tänker på det. Jag har hört om det, men hoppades att de där inskränkta reklambyrågubbarna inte fanns på riktigt. Man kan fråga sig varför jag ens fick komma på intervju i första taget då han var väldigt tydlig med att jag var från fel skola, hade fel typ av praktik och hade haft fel lärare.

Om man frågar CDn som satt i samma rum skulle säkert historien bli en annan (hoppas jag), men det spelar inte så stor roll. När man sitter där med sin mapp är man så utsatt. Man vill så mycket och har så mycket att förlora, är så rädd för att göra fel, medan den som sitter på andra sidan är mitt i sin egen bekvämlighetszon. Något som var menat som skoj eller försök till hjälp kan tas för något helt annat om man inte väljer sina ord väl.

Varje person som lämnar ett möte med samma känsla i kroppen som Annika är ett enormt misslyckande för CDn ifråga, för byrån, och lite för hela reklambranschen. För vi vet alla att Annika inte är den enda som har känt så här. Att de flesta av oss som kollar på mappar någon gång har varit disträ, ointresserade, icke-konstruktiva, ibland taskiga. Bara för att vi själva hade en dålig dag.

Så onödigt. Skärpning, för sjutton.

7 Replies to “Allt kändes som en evighet, han ville inte vara där och titta på det jag gjort.”

  1. Sjukt svårt det där. Har intervjuat många personer och varje gång man försökt ge konstruktiv kritik så ser jag på dem att det blir en besvikelse hur jag än väljer mina ord. Ibland var jag bara inte på humör för att se ännu en besviken person gå ut från rummet så man kommenterar inte så mycket utan kör på det vanliga ”vi hör av oss”.

    Säger absolut inte att den här CD’n gjorde rätt, snarare låter det som tvärtom. Bara att det är jäkligt svårt att träffa 20 personer på en vecka, varav kanske 1-2 håller måttet. Vad säger man till de andra?

  2. Hon heter Bäckström 🙂 Finns nog ungefar lika manga trevliga manniskor i den har branschen som otrevliga tyvarr, ibland rakar man ut for det senare.

  3. Den här personen (CD:n) betedde sig onekligen illa utifrån vad Annika beskriver. MEN jag tror det här inte bara yttrar sig i så extrema uttryck som detta utan reklambranschen är betydligt mer trångsynt än vad man skulle vilja erkänna. Läs bara igenom din egen blogg Nina och sök på ordet ”Berghs” så kommer du få ganska många träffar. Jag menar detta i all välmening så klart, men jag tror att alla har ansvar mot kommande generationer ”reklamare” att inte ge för snäv bild av vad som krävs och förväntas för att lyckas. På alla plan. Att alla går samma skola är naturligtvis väldigt osunt för branschen och knappast något som förnyar den. Jag gillar Berghs och jag sökte mig själv dit, men jag blir inte direkt förvånad över det jag läser, snarare besviken och lite lättad av att någon ändå för en gång skull faktiskt säger det många tycker. Det väcker ändå en viktig fråga i en förnyelsebransch som vi nu då anser oss vara.

  4. Pingback: Blue Coaster33

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *