Misskommunikation

Det händer ibland att jag får höra att jag är svår att prata med. Att folk tycker att jag är lite bitchig och svårtillgänglig, och framför allt, kall. Håller mig på min egen kant, framför allt när jag är med Sandra eller någon annan bra kompis. Det är så klart tråkigt att höra, men jag förstår vad de här människorna menar. Jag berättar inte så mycket om mig själv. Går jag på en mingeltillställning pratar jag bara med dem jag känner. Jag kramar inte folk mer än när jag hälsar och jag tar inte numret till personer jag precis har träffat. Och jag hör garanterat inte av mig och frågar om vi ska ses.

Men det är först på senare tid jag har förstått hur det här uppfattas. Nu är jag ju nästan 30 år och har flera intressanta jobb och fina vänner och bor i en grym stad. Jag är till och med, inom vissa kretsar, lite känd. Och då kan tystnad lätt uppfattas som otrevlighet. Som att jag tycker att jag är lite förmer, eller har något viktigare för mig.

Men grejen är att det stämmer inte alls. Jag var ju inte alltid så som jag är idag. Jag var väldigt länge ingen alls. Inte mobbad, inte populär. Bara ingen. Jag var 14 år och 1,80 lång och ganska spinkig med höga betyg. Jag var inte tuff och var livrädd för att göra fel. Jag ville så gärna vara poppis, men hade inte ett enda av de personlighetsdrag som krävdes. Istället spelade jag basket och hängde med någon av mina fyra kompisar och hoppades att högstadiet snart skulle ta slut. Jag minns hur min mamma sa en gång, när jag eller min bror var extra ledsna: Åh, ibland önskar jag att jag hade uppfostrat er till idioter. Och det är klart att det hade varit enklare just då. För att slippa tänka och känna så mycket av allt det jobbiga.

På gymnasiet träffade jag jättebra människor och började känna att saker föll på plats. Men sen kom Handels, och där passade jag ju inte alls. Föll tillbaka i ingenskap igen. Jag lovar att ingen som gick med mig på Handels de första två åren minns mig. Jag var inte med i några föreningar och om jag gick på festerna kände jag mig utanför. De sista två åren blev det plötsligt bättre. Jag kände mig hemma och hittade människor som funkade som jag. Jag började växa till mig intellektuellt och började inse att det inte var en nackdel att tänka. Att vara smart. Jag började tro att jag kunde skriva igen. Och tack vare det rullade jag relativt enkelt in i reklambranschen och trots att jag var (och fortfarande är) livrädd för det mesta, började jag förstå att det fanns vissa saker jag kunde. Och så länge jag fick prata om dem var allting lugnt.

Men så fort jag befinner mig i en situation där jag inte kan prata om jobb, där folk inte har sina självklara roller, är jag fortfarande bara den jag var från början. En ganska töntig och ganska rädd person som tänker att ingen vill prata med mig, de kommer bara att tycka att jag är tråkig. Så där jag tänker att folk ser en lång och mesig brud, ser de kanske istället en dryg kvasimediakändis som tror att hon är nåt. När jag i själva verket inte vill något hellre än att någon ska komma fram och säga hej.

 

Nästa steg

Ni vet sådär när jag skriver grejer jag tycker om politik? Som att vi borde göra om lagarna kring företag så att de får göra gott och inte bara skapa vinst, eller att man borde bokföra ett företags miljömässiga kostnader, eller att det vore bra om vi jobbade mindre? När jag skriver sånt får jag ofta kommentarer om att jag är naiv. Att kapitalismen är det enda ekonomiska system som har visat sig fungera, och att jag är dum som vill ifrågasätta det. Vill jag att vi ska bli som Nordkorea eller?

Nej, det vill jag inte. Men jag vill påstå att kapitalismen, precis som andra system, måste diskuteras. Den måste utvecklas, annars dör den. Det här skrev Klas Eklund, ni vet han som är typ den viktigaste ekonomen av alla, bra om i DN häromdagen. Här kan man läsa det. Han säger något som egentligen är självklart, men som ofta glöms bort när man pratar ekonomi och politik och system: kapitalismen har inte alltid sett ut som den gör idag. Vi har haft en massa olika system under kapitalismen, som alla har slutat funka vid olika tidpunkter. Och då har vi tagit det vi har lärt oss sen sist och utvecklat systemet så att det passar den nya världen bättre.

Nu är vi alltså där igen, och vi behöver utveckla det som Klas kallar Kapitalism 4.0. Utan att gå in på detaljer ger han några exempel på områden där vår nuvarande kapitalism har slutat funka, som vi måste rätta till. Det är inget jättespännande eller oväntat som står på listan. Men ändå. Den sammanfattar bra vad som behöver göras, och varför det måste göras.

Sen kan jag bli lite trött på enkelspårigheten som lätt uppstår i den här diskussionen. Alla som jobbar med någon typ av problemlösning vet att det alltid finns flera sätt att göra grejer på. Snackar vi om något så komplext som hela världens ekonomiska system, finns det garanterat miljontals sätt att göra det på. Vi har inte valet mellan Nordkorea och extrem Amerikansk finanskapitalism. Vi har hela skalan däremellan och säkert tusentals andra sätt och variabler som vi inte ens har tänkt på än. Det gör det svårt, men också spännande.

Jag tror inte att vi kommer att lösa skiten för att sedan kunna gå hem. Men jag tror att vi måste försöka. Varje dag, hela tiden. Tills vi dör och någon annan tar över.

Utflykt!

Om man är i New York lite längre, eller kanske bor här, känner man ibland att man måste sticka från stan. Hur kul det än är får man ibland nog att sirener och Starbucks och pyttesmå lägenheter.

Vill man åka över dagen är det magnifika konstmuseet DIA:Beacon eller en hike i Cold Spring en bra idé. Man tar bara pendeltåget Metro-North en timme norrut från Grand Central så är man mitt i spenaten. Men om man får lite mer nog, som jag fick i helgen, kan man hyra en bil och boka ett rum på Bedford Post, en dryg timmes resa från downtown Manhattan.

I Bedford känner man sig som någon slags filmisk version av sig själv. Den som är eftertänksam, artig och lugn. Den som läser tjocka böcker. Och rik. Man känner sig mycket rik även om man får spara i tre månader för att ha råd med en natt i det där rummet med fluffiga kuddar och världens största badrum.

Efter ett dygn av små trähus, öppna spisar, överdimensionerade rödvinsglas och en tokintensiv yogaklass känner jag mig som en ny människa. NU: pizza och tv-serier. Balans, liksom.

 

Nåt mer än att lajka en FB-sida

Det har pratats en del på senaste tiden om ungas politiska engagemang, eller bristen på detsamma. Jag var med och pratade om det hos Cissi Wallin i Radio 1 innan jul, och det tas titt som tätt upp i andra sammanhang också. Logiken är lite så här: folk nuförtiden använder sociala medier som ett sätt att låtsas att de bryr sig, utan att egentligen göra något. Att sätta en ”Vi gillar olika”-badge på sin profilbild eller att lajka Sverigedemokraterna i Riksdagen – Nej Tack kommer inte att stoppa rasismen. Det lindrar bara vårt dåliga samvete.

Jag har funderat lite på det här och kommit fram till att jag inte håller med. Inte alls. För det var inte så att folk förr var så himla engagerade. Att vara medlem i Socialdemokraterna var väl ungefär för de allra flesta som att gilla en FB-sida eller retweeta en länk. Nåt man gör för att man håller med på det stora hela, nåt man gör för att alla andra gör det. Därifrån till att ockupera ett torg eller sitta i riksdagen eller hungerstrejka är steget ganska långt, och det tror jag att det alltid har varit.

Den stora skillnaden nu är dock att våra små engagemang på internet bär våra namn. Partier lämnar inte ut sina medlemsregister, men det gör sociala medier. Att tycka något på internet, även om man bara manifesterar det med en knapptryckning, betyder på det sättet mer. Jag kan lätt se vilka som tycker, hur många de är, var de bor, och vad annat de tycker. Samtidigt har vi mycket större nätverk att sprida våra åsikter i. Min knapptryckning når inte bara mina närmsta vänner och arbetskamrater, utan hundratals människor. De kanske håller med, eller kanske inte, men att jag har tryckt på den där knappen gör att de i alla fall måste tänka en kort tanke på frågan.

Det bästa sättet för mörka politiska krafter att få fäste är att allmänheten håller tyst. Så fungerar en demokrati. Att några få är jäkligt högljudda kommer alltid att vara mindre viktigt än att många, om än ganska försiktigt, tycker något annat. Därför tycker jag så här: Demonstrera. Blogga. Ställ upp i riksdagsval. Starta namninsamlingar. Men om du inte orkar eller hinner det: berätta vad du tycker. Inget är så smittsamt som en sund åsikt.

Pengar.

Om man inte tillhör the 1% är risken att man så här i januari känner att man har ganska ont om dem. Tidningarna är fullproppade av tips om hur man ska göra för att lösa problemet. Det brukar stå 1. Ta med dig matlåda till jobbet. 2. Se över dina krediter 3. Byt elbolag. Det är säkert jättebra, men SNARK. Risken är överhängande att du inte har några dåliga krediter, och om du har det, hur stor är chansen att en tidningsartikel kommer att få dig att ta tag i dem? Näpp. Ska man få ordning på det här med pengar måste det vara kul och/eller meningsfullt. Här kommer några grejer som faktiskt funkar/har funkat för mig.

1. Be om löneförhöjning. Faktum är att bara att be om det där samtalet brukar smälla på ett par tusenlappar på lönen. Är du ung och/eller kvinna tjänar du antagligen mindre än du förtjänar, rent statistiskt. Ta reda på vad dina kollegor har i lön. Ta det där obekväma samtalet med chefen. Det värsta du kan få är ett nej.

2. Tjäna pengar på annat än det du jobbar med. De flesta jag känner som har en bra privatekonomi har andra inkomster utöver sitt heltidsjobb. Vissa är duktiga på typ aktier, men de flesta håller på med sånt som inte ger så mycket betalt i sig, men som i kombination med annat ändå gör skillnad. Typ att blogga, teckna, spela skivor, skriva krönikor eller plåta bröllop. Alla de grejerna är skitsvåra att försörja sig på, men ganska lätta att få lite cash för här och där. OCH! Om folk vill att du ska göra något, typ hålla en föreläsning, glöm inte att fråga om ersättning innan du tackar ja. Förvånansvärt ofta finns det pengar som de inte erbjuder dig förrän du ber om dem. (OCH. Det är inte så himla kul/viktigt att jobba med reklam/media att man inte ska få betalt för det. Då är det bättre att lägga sin tid på att rädda valar eller hjälpa barn med läxor.)

3. Få klimatångest. Det här är mitt eget absolut bästa sparknep. Läs på så mycket du kan om att planeten håller på att gå under, och se hur ditt konto magiskt fylls på av uteblivna taxiresor, minskad slentrianshopping, mindre köttätande och lägre elräkningar. OSV.

4. Sluta köpa mode/inredningstidningar. Inte för att de är så jäkla dyra men på riktigt, de har bara ett mål och det är att få en att känna att man måste köpa en massa grejer. Jag slutade för ett par år sedan och det var helt sjukt värt. Om man gillar kläder och inredning får man fortfarande inspiration från filmer, internet, vänner och folk på gatan. Men det blir lite mer vettigt. Plus roligare.

5. Vit månad. Ingen långsiktig lösning, men balanserar en havererad ekonomi och lever fortare än kvickt. Och sjukt mycket kreddigare än att sitta med den billigaste ölen och försöka spara.

Fler idéer? Eller tar vi bara fredag nu?

Tidrapport

Jag är för sex timmars arbetsdag. Eller snarare: jag är för noll timmars arbetsdag. Om vi kunde få ihop samhället utan att någon behövde göra något de inte ville skulle det ju vara strålande. Men sex timmar låter som ett bra steg på vägen.

Jag vet faktiskt inte varför vi har fått för oss att 8 timmar är just det man ska jobba, oavsett vem man är och vad man gör. Den traditionen har ju bara typ 40 år på nacken. Innan dess jobbade de flesta mer och några lyxiga mindre. Men målet var under hela 1900-talet tydligt: vi vill att så många som möjligt ska jobba så lite som möjligt.

Om man ska vara lite biologisk är väl det egentligen hela mänsklighetens drivkraft: att hitta på smarta idéer så att vi med så små resurser som möjligt kan skaffa det vi behöver och vill ha för att kunna leva och fortplanta oss. Så tänker vi fortfarande. Alla går runt och skapar sina egna rutiner och effektiviserar vardagen. Ibland kommer stora uppfinningar som sparar en himla massa tid åt oss. Vi kan göra precis samma sak med mindre ansträngning, och då blir vi jätteglada.

Så. Fram till typ 70-talet användes de framstegen till se till att fler fick det bättre ställt materiellt, men också till generella arbetstidsförkortningar. Sen tog det plötsligt tvärstopp. Ingen människa i hela världen verkar vilja jobba mindre. De få partier som fortfarande har arbetstidsförkortning som fråga blir utskrattade.

Jag tycker att det är helt ologiskt. För det är ju inte så att de där effektiviserande uppfinningarna och idéerna har slutat komma. Snarare tror jag att vi sen 70-talet har fått grejer som effektiviserar oss mer än någonsin tidigare. Ett exempel från min egen bransch: En ateljéassistent som år 1992 fick uppgiften att hitta en bild på en hund i cirkuskläder fick börja med att bläddra i byråns bildböcker. Hittades inte bilden fick man gå vidare till bibliotek, bokaffärer, man fick ringa runt. Det kunde ta timmar, dagar. En ateljéassistent år 2012 skriver dog in circus costume på Google och har 0.36 sekunder senare ungefär två miljoner bilder att välja på. Valet av hund tar sedan kanske tar en kvart. Google har alltså gjort ateljéassistenten någonstans mellan 10 och 100 gånger så effektiv på 20 år.

Det här är ganska självklart. Men det intressanta är vad vi väljer att göra med den effektiviseringen. För i den politiska debatten är det självklart att ateljéassen då ska uträtta 10 till 100 till arbetsuppgifter. Men. Ateljéassistenten skulle också kunna gå hem. Hon skulle kunna hitta hundbilden och sen gå och spela TV-spel eller hänga med sin farmor eller hjälpa till i ett soppkök.

Jag förstår att många tycker att ekonomisk tillväxt är bättre än arbetstidsförkortning. Men att det är den enda rimliga konsekvensen av effektivisering och teknisk utveckling är fel. Vi kan jobba hur mycket eller hur lite vi vill, men det är ett val. Och med tanke på hur vår värld ser ut just nu, med överkonsumtion, klimatproblem och det förbaskade livspusslet osv, tycker jag inte att den som vill välja att jobba mindre ska skrattas ut.

 

Konsumtionsfri månad: preppen

Som jag skrev någon gång innan jul ska jag idag dra igång en konsumtionsfri månad. Nu har jag dock bestämt mig för att en månad inte är tillräckligt lång tid. Jag kommer inte ens hinna få slut på strumpbyxor, och det är ju när det kör ihop sig som det blir intressant. Därför kommer jag att köra drygt två månader istället, fram tills jag åker till Sverige i mitten av mars.

Således har jag förberett mig för detta. Jag vet att det är lite motsägelsefullt att liksom shoppa på sig innan man slutar, men jag vill verkligen inte ha någon ursäkt för att bryta mot reglerna när jag väl har satt igång. Således har jag införskaffat de sista detaljerna till min lägenhet (ett bord till min nya vinylspelare samt 4 skivor att spela på densamma), en tunn dunjacka att ha under min vanliga jacka (japp, det är så jäkla kallt här är det gör ont i öronen), nya träningsskor och en pulsklocka. Jag tänker att lite av den tid som frigörs när konsumtionssamhällets klor släpper taget om mig ska läggas på att bli lite seriös med den dära träningen. Dessutom har jag rensat ut saker och kläder jag inte använder och skänkt till välgörenhet. På mitt jobb finns en stor låda för den typen av donationer. Så himla enkelt och smart. Fler företag borde göra det!

Jag har inte researchat så mycket om det här med konsumtionsfritt liv, men jag tänker mig att det ska gå till ungefär så här:

Jag köper ingenting som kan kategoriseras som kläder eller prylar. Jag får däremot köpa upplevelser (museum, bio osv), mat och tjänster. Jag försöker i övrigt vara lite extra medveten om förpackningar, transporter osv. Köper som vanligt ekologiskt käk och skönhetsprodukter (som jag i och för sig inte får köpa nytt av under den konsumtionsfria perioden. Eller okej, tvål och sånt får man väl skaffa. Man vill ju inte gå runt och stinka. Men inte typ – glitternagellack. Det får man inte.) En av de absolut bästa grejerna med att bo i USA är att det finns hur mycket som helst av sånt. Det finns till och med ekologiska huvudvärkstabletter. Jag älskar’t.

Jag återkommer med uppdateringar under resans gång. Och om någon undrar – jag skriver inte det här för att jag tror att ni är så himla intresserade. Jag skriver för att jag var på en föreläsning om målbilder för något år sedan och där sas det att det är väldigt viktigt att förankra sina mål hos andra människor, så att man känner sig dummare om man misslyckas. Och vad skulle få mig att känna mig dummare än att faila framför er läsare? Ingenting.

Nu kör vi.

28 år

Fyller jag idag. Jag älskar födelsedagar. Fortfarande, ja. Även fast jag bor själv och därför måste fixa allt själv vill jag att det ska vara så bra som bara möjligt. Nystädat hemma, rena lakan, god frukost, favoritkläder. Sen ska man bara äta god mat och göra trevliga saker och alla ska vara snälla mot en hela dagen. Därför ska jag och Sandra gå på yoga, sen ska vi äta lunch på Bar Pitti, och ikväll ska ett gäng bra personer käka pizza och dricka rödvin på L’asso. Ah längt.

Bloggmässigt firar jag födelsedagen/sammanfattar mitt 27-års-år med den här listan som jag har snott från Emelie.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
 Oh yes. Har en nästan sinnessjuk tidsuppfattning. Om jag kommer för sent är det uträknat eftersom jag vet på minuten när mina olika vänner brukar dyka upp. 

Har dock väldigt svårt att förbli kompis med folk som är väldigt sena av sig. För irri.

HAR DU BRA KONDITION:
 Faktiskt. Nu har jag varit snorig i typ tre veckor så ser inte fram emot att sätta mig på cykeln igen, men innan dess var jag i min bästa form på länge. Har tränat 4-5 gånger i veckan sen i maj. Obeskrivligt stolt över detta.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
 Den andra januari tror jag. Hejdå-foto av en kompis som skulle lämna Nevvan.

HUR KÄNNER DU DIG NU:
 Nästan frisk! Äntligen. Och i övrigt: Grundad. Trygg. Glad. Vuxen. Förra veckan fick jag ett besked som eventuellt kommer påverka mitt liv ganska mycket, och då tänkte jag: NEJ! Det får inte hända! Don’t mess with my life, liksom. Det ska vara precis så här! Det var en magisk känsla.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
 Blått tror jag, men har på senaste tiden glidit över i en grå-vit-svart skala. Men har alltid minst ett knallfärgat plagg på mig.

KAN DU LAGA MAT:
 Ja. Inte som Ulrika liksom, men tillräckligt bra för husbehov. Det bästa med att bo själv, förutom att ingen jäkla människa stökar till, är att man kan experimentera med mat hela tiden för det är bara man själv som drabbas om det blir äckligt. Så jag tror att jag har blivit bättre på mat sen jag flyttade från Sverige. Trial and error.

VAD PLUGGAR DU:
 Det var ju ett tag sen, men jag pluggade ekonomi/marknadsföring på Handels.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
 Om man tar tillräckligt många. Är svindålig på att posera och spexa på kort, men om jag får rätta till mitt ansikte och se vanlig ut blir det rätt bra.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
 Det här är helt sjukt, men jag har ingen aning. Har inte haft skäl att gråta på länge, och gråter inte direkt till film och sånt. Kanske typ i juni 2011. Och då var det nog av saknad efter människor i Sverige.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
 Nej, inte direkt. Har med åren blivit mycket bättre på att inte vara skraj för att känna saker. Det är inte farligt. Intressant att det tog typ 26 år inse det.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
 Mycket. Lagade broccolisoppa, målade naglarna, kollade pa den helt fantastiska filmen Weekend på Netflix. 

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Te hemma till frukost (inget jävla örttjafs, gillar bara svart vanligt), sen kaffe med mjölk när jag kommer till jobbet.

ÄR DU NYTTIG: Vet ej om jag är nyttig för andra, men jag försöker äta nyttigt och så. Jag tränar typ varje dag och käkar som jag har skrivit förut LCHF-mat. Så ingen snabbmat, godis, snacks, läsk osv. Bara mat, liksom. Grönsaker. Och det hjälper verkligen, mår himla bra och känner mig nöjd på det stora hela. Sen har jag slutat röka och i princip slutat stressa sen jag flyttade. Min onyttigaste sida är att jag nog, som så många i den har staden, dricker mer alkohol än vad livsmedelsverket skulle rekommendera.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
 Japp.

ÄR DU BLYG: 
Beror på situationen. Om jag är i jobbsammanhang: absolut inte. Prata framför folk: inga problem. Gå själv på en fest: helt okej. Men ”bli kompis”: skitsvårt.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG: 
08.45. Lyxen i att vi börjar jobba kl 10 och att jag bor 2 minuter från jobbet. Obeskrivlig.

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
 Spelar inte TV-spel. Spelar Bubble Shooter på iPhonen.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
 Till skillnad från förr i tiden har jag upptäckt att kampen nu är för att absolut inte bli full, fast det är så gott med vin och sprit. Jag gillar inte att bli full, det ger mig ångest. Får panik och måste gå hem. Folk som dricker när de är ledsna är det obegripligaste jag vet. Man är redan deppig, och så dessutom FULL på det?! Men två-tre glas vin gör mig pepp och det är ungefär vad jag vill.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
 Tror inte det.

JAG SOVER:
 Som en jävla stock. Somnar hur lätt som helst, typ var som helst. Och kan sova hur länge som helst om jag inte ställer väckarklocka. En vanlig natt sover jag 8-10 timmar.

VAD SA DU SENAST?
 ”Courtney sa att vi ska vänta tills de har haft sitt möte klockan 2″

. Eehh, kul.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS? 
Nej, tyvärr! Om inte Cannes räknas? Reklamfestival liksom? Men om mindre än en månad ska jag åka på det här. Fatta! Festival i Bahamas liksom. Innan det två hela dagar i Miami. Vid såna här tillfällen önskar jag verkligen att jag var jag, och så kommer jag på att jag är ju jag. Och då blir jag himla glad. 

Glad över att man har lyckats lägga upp sitt liv så att man får tillbringa en februarihelg på en indiekryssning i Karibien. Vad fasen är oddsen för det?

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
 Beror på vad det handlar om. Oftast är det Sandra som får ta första vändan, eftersom hon by default oftast är mindre än en meter ifrån mig. Så då behöver man inte ringa, kan bara vräka ur sig. Sen ringer jag pappa om det handlar om jobb, mamma för det mesta annat, olika kompisar för olika typer av bekymmer.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
 Klippa mig.

HAR DU SNYGGA SKOR:
 Tycker jag nog. Är inget skomongo, men jag tänker mycket på det. Den här vintern lever jag i mockaboots fran J.Crew. Har oftast högklackat när jag går ut. Annars något av cirka 10 par Converse.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
 Small cofffee, please.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
 Ja.

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
 Nej.

HAR DU KÖRKORT:
 Ja. Har uppenbarligen snart haft i tio år, för det går ut i sommar. Så nu ska jag ta amerikanskt körkort tänkte jag.

ÄR DU ENSAM NU: 
Nej, varken praktiskt eller emotionellt.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
 Min födelsedag så klart! Och att Kalle kommer hit på torsdag. Och så är det långhelg på det. Riktig pangvecka in the making, kan man säga.

Jalouse Magazine

I fredags började varenda planner i norra hemisfären dela den här reklamfilmen för franska tidningen Jalouse.

(har strul med embedfunktionen i wordpress men klicka på bilden för att se filmen!)

För den som inte orkar klicka: över en film om en himla snygg tjej som far omkring i Paris, säkert inspirerad av typ den här och den här,  ligger en VO. Den tillhör en man, vi får anta regissören, som säljer in filmen med fraser som ”Chicks. Fashion. You know. It’s an attitude you know. Tons of friends. Lol” och ”Solid buzz with the kids, y know tons of  clicks”.

Tanken måste ju vara att vi ska tänka Åh nej, inte en till sån där film! och sen Ha ha, okej, vi är alla med på att det där tåget har gått. Och det har det ju också. Jag tror inte att någon känner sig inspirerad av ytterligare en Youtube-rökare med fransk modell i motljus. Men ändå känns den här pastischen ofräsh.

Den är ofräsh för att den kidnappar ett formspråk som inte alls uppfanns av en skäggig reklamsnubbe, utan av tusentals unga kvinnor världen över genom bloggar, foton och filmer. Filmen låtsas att det som jag i inlägget om internetdialekter kallade Kyssar, rosetter och rödvin i själva verket är en produkt av cyniska män som vet vad ”chicks like”. Som att kvinnor vore så lättlurade. Som att det hela bara är ett skämt orkestrerat av någon annan. Någon som vet bättre.

Jag har inget emot filmidén i sig, och jag tror att många, inklusive de som själva startade vågen av macarons och lösa hårslingor, håller med om att det är dags att gå vidare. Det hela hade så enkelt kunna räddas av att lägga en kvinnlig VO. Då hade det blivit initierat och kul. Men som det är nu – bara ytterligare ett exempel på hur något som är framgångsrikt och kvinnligt hånas av män.

Att det hittills i princip bara är män som har lajkat eller kommenterat filmen på Vimeo säger kanske något. Tur att snubbar med tjocka glasögon inte är målgruppen för Jalouse. Det kanske kan begränsa förtroendeskadan den här filmen kan orsaka bland människor som faktiskt köper modetidningar.

What the…?

Måste bara berätta om en konstig grej som hände idag. Jag var ute på stan och gjorde lite ärenden (tänkte det är för tusan 7:e januari och 15 grader och SOL ute, måste passa på) och på vägen hem tänkte jag att jag skulle köpa en kaffe. Så det gjorde jag, på ett nytt ställe något kvarter från där jag bor. När jag stod och fiskade efter pengar till min capuccino hörde jag plötsligt mig själv säga:

Did you guys just open? 

Yes, Wednesday was our first day, svarade kaffekillen.

Welcome to the neighborhood! hörde jag mig själv fortsätta.

So you live around here? sa kaffekillen.

I live and work here, so I’m pretty much always around. 

osv. kul och grattis och vi ses förhoppningsvis snart och tack för kaffet.

Efter detta var jag så paff att jag var tvungen att springa in på delin tvärsöver och köpa glass (som jag naturligtvis inte kommer att äta förrän på tisdag, ifall Christian Heiner Beckett läser detta). Då hände det igen! Jag började prata med farbrorn i delin och ursäkta mina skrynkliga sedlar och oj vilket fint väder vi har och ha en fin dag.

Alltså vad i helvete? När började jag, världens sämsta kallpratare, välkomna baristor till området och skämta med pakistanska deliägare? Jag känner inte igen mig själv. Inte alls.

Om detta fortsätter är risken överhängande att jag inom tre månader har skaffat skjutvapen, en vansinnigt stor förlovningsring och äter chips till lunch. Sen måste de ju bara ge mig ett green card. JAG HAR BLIVIT AMERIKAN.