Chansen att välja

Jag har den himla turen att bo bara en kvarts promenad från Wholefoods Tribeca, som kanske är New Yorks bästa mataffär. Wholefoods som kedja finns över hela USA, och jag kan inte förstå varför inte fler svenska företag låter sig inspireras. När jag handlade häromdagen fick jag en hel lektion om varför Wholefoods är så bra och varför alla borde jobba där. Av killen i kassan. Känns på den. En förhållandevis lågbetald, extrajobbande 23-åring som gillar sin arbetsgivare så mycket att han liksom inte kan låta bli att prata om det. Typ det här sa han bland annat:

Att börja jobba på Wholefoods är det bästa val jag någonsin har gjort. USA skulle vara ett bättre land om alla bara gick den introduktionkursen vi fick. Jag fick lära mig så otroligt mycket om mat och hälsa och miljö. Nu vet jag hur jag ska tänka kring de grejerna. 

När han pratade blev han avbruten av en kollega som skulle berätta något som Brian just hade gjort. Jag vet inte vem Brian är och jag hade bråttom och så, men gud vad jag just då kände att jag unnade dem att prata lite om Brian samtidigt som de packade min matkassar.

Wholefoods är alltså ett företag som förutom att sälja små ekologiska chokladbitar ser till att deras anställda trivs på jobbet. De anställda är indelade i arbetsgrupper, och när man ska nyanställa är det gruppen som väljer vem som får jobbet. Inte chefen. Inte HR. Utan killer eller tjejen som ska stå i kassan bredvid dem varenda dag, timme ut och timme in. Rätt vettigt, egentligen. Utöver är det ovanligt många som jobbar där som har någon form av funktionshinder. Jag vet inte om det är en medveten strategi, men jag har tänkt på det när jag handlar.

Som kund märker jag naturligtvis att folk trivs, och det i kombination med att de anställda faktiskt vet vad de snackar om gör min mathandling lite bättre. Men framför allt gillar jag att butiken har fattat besluten åt mig. Skit kommer inte innanför deras dörrar. Jag vet att fisken eller oljan eller tandkrämen jag köper är, om inte idealiskt producerad, så i alla fall helt okej. De ställer mig inte inför problemet att välja mellan billigt skräp och dyrare vettigheter.

Mot det här kan man naturligtvis invända att alla inte har råd att tänka så. Man kan tänka sig att kundkretsen på Wholefoods består av precis såna som jag: rika, vita mediayuppies som försöker konsumera bort sitt dåliga samvete. Men så är det inte. Alla sorters människor handlar där. Äldre, yngre, familjer, singlar, galningar och stressade småbarnsföräldrar av alla färger och former. Det får mig att tänka att Wholefoods kanske är något på spåren i alla fall. Kanske är det fler än 27-åriga miljöpartister som tycker att det är värt att människor och miljö mår okej, om de bara får chansen att välja och lite hjälp på vägen.

 

 

 

 

Unwatchable

Om du klickar på den här länken kommer du att ägna några minuter åt att se en film som kommer att få dig att må himla dåligt. Inte nog med att du kommer behöva se en helt försvarslös familj utsättas för saker ingen människa någonsin borde utsättas för. Du kommer att förstå att fast du vet att alla människor är lika mycket värda, är det först när någon som ser ut som dig själv drabbas som det riktigt knyter sig i magen. Så titta. Snälla gör det.

Unwatchable är baserad på en sann historia, men det stora problemet är att det inte är EN sann historia. Det tusentusentals historier som den här som utspelas varenda jävla dag runt om i världen. För att vi ska få tag på olja, diamanter, mineraler eller vad tusan det nu är vi tycker att vi behöver. Och om vi låter hudfärg och fysiskt avstånd hindra oss från att göra något, från att tvinga våra politiker att göra något, att vi inte det minsta bättre än de som tittade åt andra hållet när tysktågen rullade genom Sverige på 40-talet.

3:e januari

Idag är det tredje januari vilket innebär att USA går tillbaka till jobbet efter the holidays, och så även jag. Vill ni läsa ett inlägg om det här med Happy Holidays och Merry Christmas? Antagligen inte. Men jag kan nämna i förbifarten att i New York är det Holidays som gäller, men i Colorado är det Christmas. Ba s’att ni vet, och inte som Sandra råkar förolämpa en flyttkille genom att önska honom god jul.

Hur som helst, idag har jag börjat jobba igen och är alltså per definition inte ledig. Dessutom blåser det någon slags isorkan utomhus och det är så kallt i min lägenhet att jag i detta nu måste begrava mig under dubbla filtar med stickad tröja, fula tofflor och halsduk på mig. Utöver detta har jag dragit på en förkylning i drygt två veckor som ingen Nyquil i världen verkar kunna bota. I morse när jag skulle tvätta håret fick jag plötsligt och omotiverat nackspärr?! Och så kan jag tillägga att jag just vinkat av min familj och nu inte kommer att träffa dem på flera månader.

Och ändå. Ändå är jag på ett strålande humör. Jag smörjer in nacken med obehagligt stark salva, kokar te, drar på mig pälsmössa och fodrade kängor och skrattar New York-vintern rakt i ansiktet. För jag minns att för ett år sedan var jag en liten sorglig människospillra, och nu är det tvärtom. Jag känner mig helt jäkla unbreakable. Vilket säkert bara förebådar någon stor katastrof, men nu, just nu, känns det som att 2012 kommer att bli ett riktigt himla toppenår.

Hoppas hoppas att de flesta av er känner så också. Och till er som inte gör det leverar jag en klyscha: Det blir bättre. Kanske fortare än man någonsin kunde tänka sig.

Facit

Som några av er som har hängt med ett tag vet så har jag stora problem med min musikidentitet. Det är inget jag är det minsta stolt över, men jag tänker alldeles för lite på vad för musik jag själv gillar och alldeles för mycket på vad som anses tufft att lyssna på. Jag skyller det helt och hållet på reklambranschen i Stockholm och dess ängslighet som ingen är immun mot.

Hur som helst, när man är som jag och oroar sig oproportionerligt mycket över vad som är tufft och inte, blir man väldigt glad när man hittar ett facit. Det är ju nämligen inte så enkelt att musik är tuff eller inte. Något som kan verka töntigt kan i själva verket vara ironiskt tufft. Något som verkar tufft kan vara pretto eller passé. Ett bra facit spänner över alla de här kategorierna och leder lyssnaren rakt in i den mediahippa vedboden. Ett sånt facit, som jag önskar att jag hade fått ta del av cirka 2006, är Emelie Thoréns spellista EQ. Den hade jag kunnat få och så hade jag kunnat veta där jag stod på Riche och försökte lära mig att tycka om öl att så länge jag har koll på det här kommer jag i alla fall inte vara helt ute och cykla.

Felix Da Housecat! Stereo Total! Ladytron! Åh, nostalgin.

Gott nytt år!

Hoppas att ni inte har alltför ont i huvudet. Det här inlägget har jag tidsinställt, så tyvärr kan jag inte rapportera hur jag mår. Men idag är i alla fall andra dagen på 2012, och 2011 kan man se i backspegeln. För ganska precis ett år sedan publicerade jag en lista över min månadslöften för 2011. Tänkte att det är dags att utvärdera hur det gick.

1. Att skaffa en hemförsäkring. Japp, det gjorde jag. En gång till nu när jag flyttade.

2. Att åka till San Francisco. Gjorde och gillade.

3. Att lära mig vad olika fiskar heter på engelska. Utom salmon, den kan jag. Kan inte påstå att jag kan alla, men betydligt fler än för ett år sedan. Vi säger godkänt på den här med.

4. Att titta på ett TED i veckan. Nope, inte i närheten. Fail.

5. Att åka till New Orleans. Nope. Fail igen. Får flyttas över till nästa års lista.

6. Att lära mig dricka whisky. Ja för tusan! Det var lättare än jag trodde. Älskar whisky nu.

7. Och äta ostron (dock inte samtidigt). Det med! Tog typ tre gånger så hade jag en ny favoriträtt.

8. Att påbörja en barnbok. Att skriva den, alltså. Megafail. Mindes inte ens att jag hade den här.

9. Att få in ordet hasha med tillhörande irl-symbol i Urban Dictionary. Gjordes ej. Däremot gjorde ju Tore Hammar symbolen, som vi nu har döpt om till flashtag, live i Kvällöppet för några veckor sedan. Så nästan!

10. Att åka till Miami. Nä, men ska kanske åka nu i februari. Hoppas.

11. Att acceptera att även om jag hatar ordet livspussel, har andra rätt att använda det. Har inte hört det här ordet på länge. Var det typiskt 2010 kanske?

12. Att försöka göra reklam som säljer grejer och dessutom gör världen lite roligare. Försökte gjorde jag, men lyckades inte. Avslutar just nu mitt första helt produktionslösa år som reklamare. Känns svinkonstigt, framför allt för att man jobbar så mycket men inget liksom händer. Så kan det gå.

5 av 12 alltså. Inte jättebra, men helt okej. Och för 2012 då? Jo, resmålen flyttar jag nog bara över. I januari blir det konsumtionsfri månad. Och löfte nummer 12 måste naturligvis stå kvar, med emfas på ordet försöka. Det får nog räcka för den här gången.