Några ord om Apartheid

Lyssnade häromdagen på P3 Dokumentär om Nelson Mandela och Apartheid och blev allt på en gång. Förbannad, inspirerad, frustrerad, imponerad. Och så blev jag förbaskat stolt. Stolt över att höra Olof Palme och Ingvar Carlsson prata om Sveriges engagemang. Stolt över de svenska konsumentbojkotterna, fackföreningarnas solidaritetsaktioner, Sydafrikalagarna som hindrade svenska företag från att investera i och handla med regimen, och som stöddes av alla svenska riksdagspartier utom Moderaterna. Stolt över att komma från ett litet land som vägrade låta ekonomiska intressen gå före mänskliga rättigheter. Som kunde ställa sig upp i FN:s generalförsamling och säga att nu får det för tusan vara nog, man får inte behandla folk hur som helst även om det sker på andra sidan jorden. Som genom sina aktioner bidrog till att fälla en regim som verkade helt oresonlig.

Sveriges insatser gjorde att Mandela direkt efter frigivelsen från fängelset satte sig på ett plan till Stockholm. En av hans första presskonferenser hölls på Grand Hotel och ett av de första offentliga framträdandena i Globen. Förklaringen var, enligt Mandela själv, att ANC efter Apartheids fall hade många vänner. När det nu gick bra var alla med på tåget. Men innan, när det var svårt, var det färre som ställde upp. Sverige gjorde det. Sverige struntade i vad andra tyckte och gjorde det som var rätt.

Jag gick runt i några minuter och kände mig Sverigelycklig, trots att jag var typ fem år när allt det här hände och inte hade någon del i saken alls. Sen kom jag att tänka på något annat.

Apartheidlagarna i Sydafrika skiljde vita och svarta åt. De fick inte umgås, fick inte jobba eller studera ihop, fick inte ens använda samma ingång till offentliga byggnader. Svarta hade inte rösträtt och hade inte tillgång till utbildning. De få (som Mandela) som lyckades hitta luckor i systemet, förföljdes av moralpolisen, vid tiden en av världens mest effektiva, och fängslades. Många tvingades i exil.

Ta nu fem minuter och läs det här. Och fundera på det rimliga i det här citatet från Svenska ambassadens hemsida:

Handelsministern dr. Ewa Björling besökte Saudiarabien i mars och november 2008 samt i februari 2010. Utrikesministern Carl Bildt avlade besök i övergången januari/februari 2009 (…)

Saudiarabien är Sveriges nittonde största exportmarknad globalt och otvetydigt störst i Mellanöstern. Landet har klättrat starkt i exportstatistiken på senare år i och med att Sverige-bilden stärkts, besöksutbytet utvecklats och svenska företag fortsatt expandera. (…)

En ny tendens är att företag väljer att förlägga tillvekning i Saudiarabien. Trioplast och Outokumpu har under 2008 invigt anläggningar. Ytterligare en tendens är att konsumentföretag söker sig till den saudiska marknaden. IKEA finns på plats sedan 1983, men på senare år har H&M, Lindex och under 2010 Wayne’s Coffee sällat sig till de konsumentinriktade företagen.

Hur i helvete kan vi låta det här pågå?

 

14 Replies to “Några ord om Apartheid”

  1. För att våra feminister är upptagna med att prata om styrelseplatser, skriva böcker om ”hen” och debattera i termer av ”gubbröra” avseende församlingar bestående till 60% av kvinnor…

    EN liten rockkonsert/gala med Sveriges kulturelit kunde väl ordnas???

    Det har ju gjorts mot apartheid förr, som sagt… Eller måste vi respektera könsapartheid eftersom vi måste respektera olika kulturer och sedvänjor?

    Måste vi respektera alla kulturer och sedvänjor????

    1. Jag tycker i och for sig att man ska kunna arbeta med storre (saudiarabien) och mindre (hen) fragor parallellt. Men naturligtvis blir det ett problem om man fastnar i de sma och missar den storre bilden.

      Vi maste absolut inte respektera alla kulturer och sedvanjor! Slaveri, haxbranning, barnaga och envaldig monarki var ju alla sedvanjor. Gor det inte mindre dumt och fel for det.

  2. Det går eftersom man inte vet något om det. Men nu när man har koll, vad kan man själv göra åt saken? Ge tips!

    1. Jag sjalv tar upp fragan i Miljopartiet och forsoker lobba for att vi ska driva den hardare. Ar man inte medlem i ett politiskt parti kan man anda maila till riksdagspolitiker och ministrar. Man kan starta en namninsamling, exempelvis via FB, for att fa mer tyngd bakom sin asikt. Man kan lara sig mer genom exempelvis Amnesty International och engagera sig den vagen. Nagon annan som har fler tips?!

  3. Jag bor och jobbar i Saudi, är dessutom en icke gudadyrkande feminist. Ofta frågar jag mig varför jag är här, i denna totalknäppa omgivning. Varje dag blir jag arg på något, som häromdagen när jag inte var tillåten in i mobiloperatörens butik pga att jag är kvinna eller varje minut jag inte får köra bil.

    Det som får mig att stanna kvar är att landet ändå befinner sig i förändring och trots att det hår extremt långsamt så känner man att det rör på sig. Lite. Jag triggas av att jag har ett bra jobb, går utan sjal med huvudet högt och skiter i alla bakåtsträvare som inte tror det är möjligt. Jag triggas av att kunna bevisa för många kvinnor – och män – här att det är möjligt.

    Det enda som jag tror skulle lösa detta megaproblemland på ett grundligt sätt är att Saudi, liksom Italien gjort med Vatikanen, skulle inringa den religiösa makten till Mekka.

    Kom hit och se landet inifrån Nina! Det är sjukt men ganska spännande. Men du måste dock gifta dig först, annars kommet du inte in.

    Förövrigt tycker jag väldigt mycket om att läsa din blogg.

    1. Tack for kommentaren, superspannande att hora en rost inifran. Kan inte du skicka ett mail till mig sa jag far din mailadress? Har sa himla mycket fragor!

  4. Absolutely composed written content, regards for entropy. ”The last time I saw him he was walking down Lover’s Lane holding his own hand.” by Fred Allen.

  5. Pingback: Blue Coaster33

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *