Angående den där modetidningen du har på skrivbordet

På senaste tiden har jag av olika anledningar hängt lite med modeller. Alltså inte Kate Moss-typer, utan de vanliga. De 17 till 21-åringar från hela världen som modellagenturer övertalar att hoppa av sina gymnasier och universitet och komma till världens häftigaste stad och tjäna massor av pengar på ett jätteglammigt jobb.

När de kommer hit blir de inhysta i en lägenhet långt ute i Brooklyn. I lägenheten finns kanske två rum. Där bor sex personer, i våningssängar. Inget kök, inget vardagsrum. Rummen har inga fönster, inga garderober, inga stolar. För detta boende dras 1400 dollar från deras lön varje månad. (som jämförelse kan man säga att man för samma pengar får en etta i ett bra område i Brooklyn, eller ett rum i en schysst delad lägenhet på Manhattan). Lägenheten ägs av agenturen och de får inte fixa eget boende, trots att det skulle vara mycket billigare. Det är kontraktsbrott.

Varje kväll får de ett schema med nästa dags jobb, så de kan aldrig göra upp planer för mer än några timmar framåt. Det gäller varje dag, sju dagar i veckan. För dem som är nya är det mycket castingar. Det innebär att tillbringa en timme på tunnelbanan för att komma till ett kontor, där man ska vänta ytterligare ett par timmar på att rätt människor ska dyka upp, som sedan, om man har tur, kollar på portfolion i fem minuter och sedan, om man har riktig tur, bokar in en för ett jobb.

På jobben får man sällan betalt i pengar, kanske ett par hundra dollar för en dags arbete, om man har tur. Men man kan få kläder. Och droger. Droger kan man alltid få, och löften om att få komma in på häftiga klubbar och dricka gratis. När man är 19 år och helt ensam i en stad på andra sidan världen från föräldrar och kompisar är kokain i de flesta fall att föredra framför en ny tröja. Efter några månader är många skyldiga agenturen tusentals dollar trots att de har jobbat nästan varje dag.

Det här gäller de största, kändaste agenturerna. De största, häftigaste modevarumärkena. Personerna som berättar det här för mig kan man se i Elle och Vogue och på de bästa fotografernas bloggar. Det är som ett jävla skämt och det gör ont i hjärtat på mig när de här människorna försöker få ihop det. För hur kan de åka hem när de är skyldiga så mycket pengar? När de har hoppat av sina utbildningar och gett upp sina stipendier och satsat allt på ett kort som inte alls var det de trodde?

På ett sätt är det lite som den förvrängda versionen av den amerikanska drömmen. Den som gör att fattiga lågutbildade amerikaner på landsbydgen röstar på Rebublikanerna trots att de förlorar på det. För det finns ju de som lyckas, som blir rika, och när det händer, då kommer att systemet att jobba till ens egen fördel. Så man biter ihop.

På ett annat sätt är det trafficking och borde helt enkelt vara så jäkla olagligt.

11 Replies to “Angående den där modetidningen du har på skrivbordet”

  1. Jag inbillade mig när jag såg dokumentären på SVT om ryska modeller som blev skickade till Japan att det bara var där sånt hände. Tack för en jätteviktig artikel. Samtidigt vet jag inte alls vad jag ska göra åt det, så jag är glad att du, som kan väcka opinion, tar chansen.
    Jag hoppas att detta når fler. Men framförallt att deras slavkontrakt ändras.

  2. Jag såg samma sak när jag bodde i London. Kanske var naiv men blev verkligen chockad när jag insåg att agenturerna försåg unga tjejer (tonåringar ofta) med droger utan att hymla med det. Efdedrin, amfetamin och andra ”smaldroger” uppmuntrades de unga tjejerna att ta för kroppens skull – ”Det är bra för dig, så du inte blir för stor” ungefär. Sjuka sjuka värld. Själv var jag ung 20-nånting men kände mig som en mamma och ville bara ta in dem under mina vingar. Har kontakt med några av dem nu och snart 10 år senare har många av dem gått igenom drogproblem och andra tråkigheter till följd av tiden i London.

  3. Tack – får att du skriver om det här. Det gör ont i hjärtat att läsa. Och jag hoppas att ditt inlägg bidrar till en bättre tillvaro för modellerna och till högre medvetenhet hos alla som på något vis är inblandade då och då.

  4. Du tar upp något väldigt viktigt här. Bara för att det kan finnas en chans till stora pengar om det slår till så är det för jävligt att modeindustrin och modetidningsindustin helt cyniskt kan behandla människor på det viset. Med risk för att bli utfrusen och hatad i branchen kanske det är dags att göra det här mer allmänt känt. Jag jobbar just nu med en kampanj för http://www.stopabusecampaign.com, som visserligen handlar mycket om sexual abuse, speciellt mot barn men också mobbning. Och har därför börjat tänka mer och mer på sådant här. Det här ar fantamej också abuse. Många blir skadade av det.

    1. Tack Tore! Jag tror inte att vi i reklambranschen kommer att bli hatade av modebranschen – vi ar ju de som sitter pa pengarna! Om vi borjar stalla fragor och krav nar vi bokar modellerna maste agenturerna anpassa sig. Ett annat alternativ ar att vanda sig till agenturer som nystartade Fair Faces, som har som affarside att ge modellerna schyssta villkor.

  5. Men gud, solklar human trafficking!

    Samma sak som mexikanska arbetare som tas hit på kontrakt och lever under fruktansvärda förhållanden.

    Och för $1400 kan man även få a TWO BEDROOM (3 rum och kök) i harlem!!!

  6. Pingback: Blue Coaster33

Lämna ett svar till mira Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *