Det viktigaste du kan göra idag.

Alltså herregud vad mycket det kan vara att stå i när man har varit borta några dagar. Tänkte att ni skulle få en liten analys av min helt bisarra helg, men det får bli i morgon istället.

Först och främst: Tusen tack för fina ord och mail angående mina två förra inlägg. Det är jäkligt svårt att skriva om stora och komplicerade saker, framför allt när man inte direkt har någon lösning. Så att ni gillar när jag försöker gör mig otroligt glad!

Sen och ungefär lika främst: Om du på något sätt jobbar med reklam, marknadsföring, media eller liknande, måste måste måste du kolla på det här föredraget, som Sandra bloggade himla bra om häromdagen. Det handlar om hur människor framställs i media och reklam. Det handlar om vad det gör med oss. Och hur det inte är ett litet problem som handlar om att sälja mer eller mindre. Och så är det roligt. Jag lovar.

Kan inte alla ni som på något sätt i ledande position på ett företag bestämma att ni kollar på det här tillsammans med era kollegor och sen diskuterar lite? Tar mindre än en timme. Så mycket enklare och billigare än att ta in en ”inspirerande” koneferenssnack-människa.

Killing us softly 4 (2010)

http://youtu.be/1ujySz-_NFQ

http://youtu.be/E4-1xCf3I7U

06.56

Ungefär så dags går jag ut genom dörren om jag ska till gymmet innan jobbet. Det är mörkt och ruggigt som sjutton, men helt okej eftersom jag bara behöver gå tre kvarter. Det är ganska mycket folk i rörelse. Alla har tjocka dunjackor, mössor, vantar, stretar mot vinden. Ungefär var tionde person av dem jag möter är som jag. Träningsbrallor och neonfärgade gympaskor. Duktiga. Vita. De andra är på väg till jobbet. Jeans och kängor. Tvungna. Svarta.

En och en halv timme senare är jag duschad och klar och då ser alla på gatan ut som jag. Det är kaffe i handen och raska steg. Det är tutande taxis och vänta på hissen och klaga på vädret innan vi någon gång mellan 9 och 10 drar upp Macbooken och tar dagens andra kaffe och kollar på en rolig Youtubefilm. Vid det laget har de andra, de som tömmer våra papperskorgar och häller upp vår smoothie och kör oss till jobbet och blippar vårt gymkort varit på jobbet i flera timmar. De kommer inte att gå hem förrän vi andra har gjort det, och när de gör det är det inte en kort promenad till West Village eller en taxiresa till Park Slope som står på schemat.

Alla vet att USA är ett extremt klassamhälle. Alla vet att hudfärg och etnicitet är en faktor i det; råkar man födas som svart man här är oddsen bättre för att man hamnar i fängelse än på college. Men ingen gång blir det så tydligt för mig, som på vardagsmorgnarna klockan 06.56. När de som har som jobb att vara osynliga för en gångs skull är fler än dem som har som jobb att ta plats.

 

Affären

Jag misstänkte att den här dagen skulle komma och det har den gjort. Jag har en affär. Hittills har jag kunnat rättfärdiga den med olika svepskäl. Men moralen borjar komma ikapp mig. Hu.

Jag har en skarp känsla av att mitt jobb inte riktigt går ihop med det jag tror på. 70% av tiden ar jag en typ av person. Den typen tror inte på tillväxtekonomi. Skriver upprörda texter om jamställdhet, utseendefixering och kortad arbetstid. Får plastpanik och tvättar håret med äppelcidervinäger.

De andra 30 procenten är jag på jobbet. På en reklambyrå. Ett företag som vars själva existensberättigande är tillväxt och marknadsekonomi. Det är mitt jobb att övertyga människor om att de ska köpa mobilabonnemang och färgglada vårkläder. Och det gör att jag får bra betalt för att vistas i en fantastisk miljö med en massa smarta och roliga människor omkring mig.

Det går ju inte ihop. Egentligen. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag säger en sak, och gör precis motsatsen. Problemet är att jag gillar ju båda. Någonstans försöker jag tänka att jag kan ta med mig mina värderingar in i jobbet, och på så sätt förhoppningsvis bidra till att reklamen blir lite vettigare. Både som bransch och i själva leveransen. Men är det rätt mot mina kunder egentligen? Jag tror ju i och för sig att på sikt kommer vettiga varumarken att gå battre, men på kort sikt?

Och åt andra hållet: kan folk tro på mitt engagemang om de vet att jag går till ett jobb där jag (i teorin) kan ombes att slänga allt överbord, och casta en size zero-modell för att sälja halvdåliga prylar som tillverkas i en sweatshop i Bangladesh? Även om man jobbar på en byrå med stor integritet, som väljer sina kunder väl, går man alltid någon annans ärenden och vet aldrig riktigt vad som försiggår bakom kulisserna. Och då spelar mitt fair trade-märkta frukostte egentligen ingen roll.

Ja, vart sjutton vill jag komma med det här? Ingenstans, egentligen. Bara säga att det inte stämmer, och att jag fattar det, men att det är svårt. Svårt att välja och veta. Och någonstans i bakhuvudet finns önskan om att få ihop det och kunna göra allt.

 

Fredagskärlek

Tack vare tips från Sofia har jag lärt mig att en av mina favoritrestauranger, Marlow & Sons i Williamburg, har börjat tillverka grejer också under varumärket Marlow Goods.

Människorna bakom driver sedan tidigare tre restauranger och en charkbutik, och har alltid varit väldigt noga med djuren de säljer och serverar. De levereras från utvalda gårdar upstate New York där man verkligen kan kolla att djuren mår bra, slaktas lokalt, och styckas i den egna charkbutiken där alla ätbara delar av köttdjuret tas om hand och serveras/säljs. Genom Marlow Goods tar de nu också hand om djurens hudar, ull och tagel. De blir till sjukt snygga väskor, filtar och tröjor.

 

Så sjukt bra och vettigt om man vill ha koll på var grejerna man köper kommer ifrån. Grejerna kan handlas i webshopen eller om man är på besök i Nevvan, på Marlow & Daugthers (mycket Marlow hära, men klicka på länkarna så fattar ni hur det hänger ihop). Hoppas utav tusan att något svenskt varumärke bestämmer sig för att göra detsamma!

3.. 2.. 1.. Self Destruct

Den här diskussionen som uppstod på Sandras blogg Niotillfem häromdagen fick mig att ta mig samman och skriva om något jag har funderat på ett tag. Grundfrågan är alltså: Sandra skriver ett inlägg om Greenpeace, och uppmuntrar sina läsare att stödja dem precis som hon gör. Har hon rätt att göra det, hon som flyger då och då, som handlar kläder då och då, som jobbar med reklam, som inte är en 100% grön person?

Det är en mycket intressant fråga och det kom upp många kloka synpunkter i tråden.

Personligen tycker jag att det här är ett av den gröna rörelsens största problem. Inte att man diskuterar huruvida man ska flyga/shoppa/göra reklam, utan att man så gärna skuldbelägger sina egna. Istället för att verka för de stora, politiska omstöpningar som behövs, är man väldigt snabb på att kritisera individer och prata om vem som har rätt att engagera sig.

Om man använder ett medlemskap i Greenpeace för att kunna säga ”Jahapp, då var det klart!” och rättfärdiga en massa andra icke hållbara men fria val, då är det naturligvis ett problem. Men om medlemskapet är ett steg mot eller en del av ett försök att tänka grönt, då ska det applåderas. Jag har en konspirationsteori om att alla de här människorna som kritiserar gröna initiativ från en ännu grönare plats är typ kol- och matindustrins lobbyister. Ungefär som de som säger att det är oklart om fisken håller på att ta slut, eller betalar forskare för att ifrågasätta om växthuseffekten finns. Det handlar bara om att förstöra människors självförtroende och göra alla gröna organisationer så förvirrade att de till slut självdestruerar. Tro inte att du gör något bra, för i själva verket är det nog tvärtom!

Ingen människa är perfekt och vi är alla del av ett större sammanhang. Men om man inte börjar någonstans kommer man aldrig framåt. Därmed inte sagt att det inte är svårt. Jag har till exempel jätteproblem med det motsägelsefulla i mina värderingar och det jag jobbar med. Men det inlägget tar vi nästa vecka.

Mayhem

 means violence, damage or chaos, or the crime of crippling or mutilating a victim. (noun)

  1. An example of mayhem is a mosh pit that gets out of control at a rock concert.
  2. An example of mayhem is a person causing a victim to not be able to walk.
Om vi håller oss till definition ett här ovan är det ungefär vad jag förväntar mig av de kommande fem dagarna. I eftermiddag kliver nämligen jag och Alexandra på ett flyg som tar oss till Miami, för att på fredag fortsätta vidare med kryssningsbåten Carnival Imagination (bara namnet!!) till Bahamas. På denna båt utlovas ett socialt experiment som går under namnet Bruise Cruise, där 500 ironiska vuxenhipsters blandas med 1500… tja, andra människor. Vi ska dricka öl, kolla skramlig indierock och ha på oss randiga t-shirts. De andra ska göra vad de nu kom för att göra.
Den här artikeln beskriver hur det gick till förra året. Jag tycker att det låter någonstans mellan jättejobbigt och det bästa jag någonsin har hört talas om. På tisdag vet vi. Tills dess har jag tidsinställt några inlägg så att ni inte behöver sakna mig allt för mycket.
Congaline!

bordesökakycklingstipendiet.se

årets kampanj för Kycklingstipendiet är här. På bordesökakycklingstipendiet.se kan man gå in och peppa en kompis att söka stipendiet, som tilldelas unga kreatörer som har jobbat mindre än 3 år i branschen.

Så långt allt väl. Men genomförandet är någonstans mellan oklart och total katastrof. Det naturliga vore att jag skriver min kompis namn och hens mailadress och att Guldägget sedan skickar ett mail till personen med den personliga länken, och mer info om hur man söker. Med alternativet att kunna göra tipset publikt.

Nu ska man istället registrera personens portfolio, och sedan dela länken publikt, vilket känns helt fel. Dels är det oklart om jag då anmäler min kompis till stipendiet? Och hur ska han eller hon få reda på att jag peppar dem? Guldägget verkar helt ha missat att det här är viktiga grejer som kan vara känsligt. Man måste anmäla sig själv, och man vill framför allt inte att någon annan outar ens portfolio utan att man har sagt okej. Om man nu mot förmodan har sina vänners mappar liggande och skräpande.

Men värst av allt är att jag, trots att jag valt alternativet att inte dela med mig av mitt ”tips” i sociala medier, inom ett par timmar ser en tweet där Guldägget berättar precis vad jag har gjort. I det här fallet blir det meningslöst, eftersom jag bara testade tjänsten och därför angav Sandra, som har jobbat alldeles för länge för att kunna söka. Men framför allt bryter det ett förtroende. Att dela med sig av information utan samtycke är inte bara grundläggande moraliskt fel, det är också ett tvärsäkert sätt att göra folk besvikna och osäkra.

Jag har stört mig i flera veckor på att Guldägget använder mitt Twitternamn för att föra ut sina budskap. Genom att skriva @NinaAkestam på halvt irrelevanta saker når de fler, eftersom jag har fler followers än de har (i sig ett ganska dåligt betyg, men men). Men det de tweetar är ointressant för de flesta av mina followers, och blir därför bara spam. Kampanjen för Kycklingstipendiet är ett till exempel på samma oklara strategi.

Om ett varumärke sköter sina sociala medier rätt behover de inte luras och åka snålskjuts för att få ut sitt budskap.  Att Sveriges största och bästa kommunikationstävling misslyckas med det är oerhört trist.

Med det sagt: Här hittar du information om Kycklingstipendiet, som är jättebra att söka för alla som pluggar eller har jobbat mindre än tre år. Man får både pengar och uppmärksamhet. Sista inlämningsdag är 17:e februari.

 

Det är inte enkelt. Men det går.

I DN häromdagen fanns en utmärkt ledare som, för kanske sextiofemtusende gången i historien, skrev att New York är en stad som hade hög brottslighet, och inte har det längre. Den är inte utmärkt för att den kommer med något nytt, men den påminner om något som verkar oerhört svårt för folk att minnas, när man som nu i Malmö har superproblem med brottslighet: Det går att fixa. Det är inte enkelt. Men det går.

Jag har bott i tre städer i mitt liv: Stockholm, Paris och New York. New York är den överlägset fattigaste, mest diversifierade, rörigaste, fulaste. Men också den där jag har känt mig tryggast. Inte bara för att färre brott begås, att man inte behöver kolla över axeln när man går hem själv på kvällarna, att man aldrig känner sig helt ensam. Det är att när skit händer, så klaras det upp. De löser brott här. När vi hade inbrott i vår gamla lägenhet hade de plockat upp killen inom två veckor. När en vän till mig blev utsatt för våldtäktsförsök var gärningsmannen dömd inom en månad. På nyheterna häromdagen lyckades de gripa en snubbe som hade snott en kvinnas iPhone. En iPhone! Mycket oklart om det ens är ett brott i Sverige. Det är i alla fall ingenting som NÅGONSIN skulle leda till en polisutredning, än mindre ett gripande.

Nu ska jag inte gå och bli amerikakramare här, för det är jag inte. Det är så mycket som är skevt i det här samhället att jag blir gråtfärdig. Men det kan vara bra att minnas att tryggheten i New York beror inte på att folk här är ärligare, snällare, eller stannar inne mer. För inte så himla längesen var det här är en västvärldens farligaste städer. Men det går att vända. Det kräver stora satsningar i pengar och tid och kreativt tänkande. Men Sverige är ju för tusan ett av världens rikaste länder. Det kan inte vara omöjligt. Kan de, så kan vi.

The office @ W+K New York

Wieden + Kennedy New York sitter på sjätte, sjunde och åttonde våningen på 150 Varick Street. Det är ett mycket bra kontor, om än lite trångt. Jag har aldrig jobbat på ett ställe där det finns tillräckligt med konferensrum, och det gör det inte här heller. Men det vägs upp av konsten i trappan, utsikten över Sohos hustak och hundarna som jobbar här.

Vi har också helt okej kaffe. Det levereras ur en gigantisk maskin som står i koket. Problemet är att maskinen är långsam. Varenda gång man trycker på knappen ska kaffet typ malas, bryggas, rostas, kvalitetsgranskas och skeppas från Colombia. Det innebär att det då och då bildas en liten kö vid maskinen. Den blir sällan mer än två personer lång, för om två redan står där när man kommer är det ingen idé att vänta. Man får komma tillbaka vid ett senare tillfälle.

Problemet är att väntetiden för de här två personerna är av helt fel längd. Man hinner avhandla ett kallpratsämne, men inte gå in på något mer ordentligt. Man reder alltså ut vad som hände i helgen, eller på plåtningen, eller var den nyinköpta tröjan kommer ifrån. Sen blir det tyst, och två kollegor står mycket obekväma och stirrar på maskinen, som brummar och stånkar. Det går minst fem såna tysta sekunder. Sedan hälls kaffet upp, och man sliter lättat till sig koppen och skyndar tillbaka till sin plats.

Varje dag. En liten studie i mänsklig bräcklighet.

Mera av samma

Det är ju inte varje dag man orkar få en våg av upprörda känslor, torra analyser och reklamtjafs över sig i bloggform. Men kanske känner man ändå att man vill ha något litet. Man kanske vill veta vad jag gör, till exempel. Eller så vill man inte alls det, man kanske bara är min kompis och har tappat bort mig på internet. Hur som helst. Här är fler sätt att hålla kontakt med mig, utöver bloggen.

Twitter @NinaAkestam heter jag där. Twittrar väldigt sporadiskt, men har blivit bättre på senaste tiden. Postar oftast länkar och sånt som inte riktigt blir ett inlägg, men som är intressant ändå.

Instagram @ninaakestam Jag är VERKLIGEN ingen duktig fotograf, men om man trots det vill se lite av mitt New Yorkliv är instagram bästa stället. Där finns lite av varje, typ vinylskivor, mat, snö och sånt. Och ibland resultatet av när jag helt obekvämt försöker ta bilder av mig själv, sådär som alla andra gör. Känner mig som en idiot, vilket syns. Kan ju vara underhållande om inte annat.

Pinterest NinaAkestam Ganska nystartad här, men gillar det som sjutton! Önskar bara att det fanns en liknande enkelt tjänst för att dela med sig av artiklar man gillar (vilket det säkert gör, men jag vill ha en som folk använder. Vanligt folk, inte sociala-medier-experter) Orka hålla på och Twittra hela tiden, liksom.

Facebook Not Another Planning Blog hade en sida, men jag glömde alltid att uppdatera så den liksom självdog. Vad säger ni, ska jag fixa en ny sida och skärpa till mig, eller har ni nog av mig nu?

E-mail nina.akestam@gmail.com Älskar mail från er. Om jag inte svarar är det bara pga tidsbrist eller förvirring, lovar! Om det är viktigt, maila igen. Om du har frågor om jobbsök och reklambranschen och så finns de flesta svaren här på bloggen.

Med det önskar jag er en förträfflig helg! Ungefär såhär tänker jag mig att den ska bli. SJUKT bra låt detta. Plus perukfest.