Amöbarecension!

Okej, sist på bollen hära, men jag vet att jag har lite annan läsekrets än många av de andra bloggar som redan har tagit upp faktumet att Isabella Löwengrip (Blondinbella) har varit på semester och lagt upp några bilder av sig själv på en strand. Så jag skriver ändå.

Isabella har alltså gjort ovanstående, vilket har genererat över 1200 kommentarer som i stora drag kan delas in i dem som säger Usch vad tjock och ohälsosam du ser ut! och de som säger Härligt med en tjej som trivs i sin kropp! Du är supersnygg!

Jag tycker båda kommentarerna är lika jävla värdelösa. Det är helt oacceptabelt att man kommenterar en människas utseende när hen inte har bett om det. Isabellas inlägg handlade inte om hur hon ser ut i bikini. Att ändå varenda kommentar adresserar det visar bara hur himla hopplöst det är att ha en kvinnokropp, vilket dessvärre hälften av alla människor har. Det spelar egentligen ingen roll om folk säger att den är snygg eller ful eller vad tusan som helst, människan reduceras fortfarande till en himla amöba som omgivningen ska recensera. Och sen ska man gå runt och vara glad över att nån jeppe tycker att man är en fyrakommafempoängare?

Lägg av, bara. Punkt.

If fait trop beau pour travailler

Jag gillar att leka med tanken på att jag fick bestämma hur arbetet på byrån såg ut. Sedan flera år tillbaka gör jag små anteckningar om idéer jag skulle vilja testa. Den viktigaste är egentligen inte en idé utan ett citat. Citatet är en låttitel från 60-talsgruppen Les Parisiennes. Det lyder: Il fait trop beau pour travailler. (det är för fint väder för att jobba, typ)  Såhär är själva låten förresten. Svängigt värre.

Jag har alltid tänkt att om jag någon gång startar ett eget företag ska det vara en grundprincip. När det är riktigt himla fint väder ute sätter man på den låten på högsta volym i högtalarna och så går alla och gör något annat, enligt principen att om man är i solen några timmar när det är fint fixar man att vara desto mer effektiv en regnig dag. Det, och att livet blir rätt värdelöst om man missar en fin eftermiddag för att skriva brödtext till en ÅF-annons som ändå ingen kommer att läsa.

Överlag tror jag mycket på att målet för ett företag alltid ska vara att man ska jobba så lite som möjligt. Man ska få gjort det man gör med minsta möjliga tid och ansträngning. Det låter ju rätt självklart egentligen, det är ju liksom själva definitionen av effektivitet, men det verkar vara ganska få företag som aktivt jobbar så. Som skapar strukturer och incitament för att få folk att göra det de ska göra och sen gå hem. Snarare skryter man med hur mycket man jobbar, och belönar hårt slit snarare än goda resultat.

Visst är det bra att slita om resultatet blir väldigt mycket bättre. Men ofta tror jag snarare att en sån attityd, där långa timmar är definitionen av framgång, skapar trista miljöer med ganska lite kreativitet. Man får ingen påfyllning utifrån, ingen tid för reflektion, man blir trött och grinig. Kanske är det ett sätt för dem som styr organisationen att rädda sitt eget skinn. För egentligen innebär ju mycket övertid att den som har ansvaret har misslyckats. Hon eller han har inte lyckats skapa en välfungerande arbetsplats. Det finns för få människor eller man gör fel saker eller gör saker på fel sätt. Men hellre än att fixa till det säger man att ”här har vi mycket på gång” och hoppas att ingen ställer följdfrågan vad det egentligen är man gör på det där kontoret klockan nio varje kväll.

Det var det. Dags att gå hem.