Om bristen på håriga armhålor

När kvinnor syns offentligt får de väldigt ofta skit för sitt utseende. Det kan vara på internet, runt fikabordet, i TV-soffan, men kommenteras, det ska det. Framför allt om de gör något så vansinnigt som att vara lite överviktiga. Eller lite gamla. Eller, för att motverka ovanstående, har skönhetsopererat sig lite för mycket.

Jag har länge varit så himla glad för att jag befinner mig i en värld där det inte förekommer. När folk vill dänga till mig handlar det oftare om att jag är inkompetent, naiv, hatar män eller bara har jobb för att min pappa driver en reklambyrå. Men de säger inte att jag är ful. Det har länge varit en av de främsta anledningarna för mig att hålla mig till ganska så professionella ämnen. Att slippa de där helt meningslösa dissarna.

Men sen läste jag den här artikeln. Den heter något så dramatiskt som 5 Ways Modern Men Are Trained to Hate Women och är inte hela vägen briljant (tycker exempelvis att det är lite väl enkelt att säga att alla man tänker på sex hela tiden och förklara varenda beteende med det), men den sätter fingret på några intressanta saker. Som punkt nummer 4: We’re trained from birth to see you as decoration. Där listar artikelförfattaren några exempel på kända kvinnor som blir utseendedissade. Och hela min teori om professionelism faller i småbitar.

Om en domare i USAs högsta domstol recenseras baserat på utseende går ju ingen säker. Hon är inte på något satt i en utseendebransch (dit man ändå kan räkna artister, programledare osv, även om jag önskar att det var annorlunda). Jag har väldigt svårt att tro att hon någonsin uttalar sig i någon fråga som kan dra tankarna till skönhet.

Då kände jag mig så himla besviken, sviken, men också som en svikare. Är det i själva verket så, att enda anledningen till att folk inte säger att jag är äcklig och ser ut som en gorilla är att jag, just nu, inte ger dem så mycket att klaga på? Till skillnad från andra feministiska bloggare visar jag inte upp en hårig armhåla. Jag är 28 år och därför inte för gammal, och jag är inte överviktig. Är det så, att jag genom mitt utseende klarar mig undan skiten, men också går de där idioternas ärenden? Jag försöker inte medvetet bryta upp den idealiserade kvinnomallen, och bekräftar den därför?

Jag vet inte. Samtidigt kan jag tycka att det, som någon läsare nämde i en kommentar häromsistens, kan finnas en poäng i att inte se ut så som man förväntar sig att någon med mina åsikter ska? Att det kan göra att fler identifierar sig? Och om man ska vända på det, när folk som stör sig på mig INTE kan klaga på mitt utseende, tvingar man dem ju att klaga på mina åsikter istället. De måste gå steget längre än att skrika APA.

Svåra saker det här. Vad tycker ni?

 

 

 

12 Replies to “Om bristen på håriga armhålor”

  1. Men är inte det poängen: att man ska få se ut hur man vill? Du behöver inte vara överviktig med stripigt hår för att ha en åsikt, jag behöver inte vara pinnsmal med fönat hår för att ha en åsikt? Det handlar inte om att raka armhålan eller inte, det handlar om att få bestämma själv. Nu recenserar vi inte utseenden, vi diskuterar.

    Dessutom tror jag inte att det finns något utseende som gör dig immun mot andra människors kommentarer om ditt utseende. Om folk stör sig på dig kommer de ändå att skriva att du är ful, kanske en apa. Jag tror verkligen inte att det hjälper att se helt tillrättalagd ut. Jag tror att det som hjälper är att själv sluta kommentera och recensera andra människors utseenden och koncentrera sig på vad de säger och gör.

    1. Spot on! Men håller med Nina om att det är j-ligt deprimerande med alla dessa exempel på kvinnor som bedöms för sitt utseende i en situation där det ALDRIG skulle inträffa om de varit män.

  2. Jag pratade med min sambo om det här igår efter gårdagens SVT Debatt om bl.a. skönhetsoperationer. Och jag tycker att så länge det är OK för alla att se ut hur de vill, att man vet att man har flera alternativ och har möjligheten att välja själv ”det här tycker jag är snyggt/bekvämt/viktigt” så skiter jag i vilka val den personen gjort. Jag skiter i att Linda Rosing valde DD-kupor och jag skiter i att tjejen i Melodifestivalen inte tycker att armhår är det viktigaste i världen. Det som gör mig ledsen är att en tjej aldrig får vara ifred, på sättet som du beskriver ovan. Jag tycker också att det blir värre och värre även för män i offentligheten, men man slutar inte lyssna på Anders Borg för att han har hästsvans, man kommenterar det, men slutar inte lyssna. Tyvärr är det inte så för en kvinna, att hon gjort andra utseendemässiga val än normen provocerar så grovt att man inte kan koncentrera sig på vad hon har att säga. Hon bedöms alltid först efter sitt utseende, och i bästa fall, sen efter sin prestation/sina egenskaper.

    Jag undrar också hur jag själv har tagit de beslut som gör att jag ser ut som jag gör idag. Jag väljer t.ex. att raka bort mitt kroppshår, jag tycker inte att jag måste, jag skulle kunna stå för det om jag inte gjorde det, men jag gillar det liksom, jag föredrar det på mig själv. Men varför? Första gången jag rakade bort allt var det inte ett lika reflekterande val som det är för mig idag. Alla gjorde det, annars var man äcklig. Jag tycker ju inte så idag men någonstans ligger ändå påminnelsen om att det var så det började för mig, och då undrar jag hur jag hade gjort idag om man inte sa så till varandra på högstadiet.

    Som relativt rabiat feminist så passar jag kanske inte utseendemässigt in i den mallen men det är ju just mallar som jag vill radera. Jag vill visa på diversity, på mångfald och jag tror att precis som att kunna visa att kvinnor kan och vill se ut olika så kan också en feminist göra det. Vi kommer i alla former och färger och det tror jag ger oss styrka, vi visar på en bredd då, vi marginaliserar inte oss själva.

    Men min högsta önskan är ju egentligen att vi ska slippa bli bedömda efter vårt yttre, att det inte ska vara viktigt, mer som en bonus, och då faller ju hela min tes. Nej, det är verkligen inte lätt.

    Och om någon rabiat antifeminist tittar in här så innebär inte att man ska slippa bli bedömd efter sitt utseende att kvinnor och män ska vara lika, att vi ska sluta attrahera varandra, tvärt om, alla ska få vara precis så olika de vill men just för att DE vill. Inte för att någon annan vill. Och nej, vi kommer inte sluta knulla för att vi inte bara ser ut som antingen Barbie eller Ken. Vår historia är inte 100 år gammal. Grottmannen och grottkvinnan skiljde sig väldigt lite åt, just saying. Varför vi har ett sånt JÄVLA behov av att vara olika fast bara på TVÅ sätt förstår jag inte alls.

    1. Bra där, Emma. Håller med om hela ditt resonemang. Blir glad och arg på samma gång när jag läser.

  3. El sistema!

    Väldigt intressant reflektion och hur ska du förhålla dig till det? Ska du medvetet fula ner dig för att få uttala dig? Många har ju radikaliserat sitt utseende som ett verktyg för att driva utveckling.

    Samtidigt, även om du radikaliserar ditt utseende så är du vit, lång och svensk. Bara en sån sak gör ju att du förstärker rådande normer om den vita överheten.

    Jag tycker det är viktigt att prata om, men jag tycker inte att ens förutsättningar kan diskvalificera sig från att driva viktiga frågor framåt. Du går ingens ärenden genom det. Att erkänna det som en faktor är att erkänna felaktiga premisser och föra kampen enligt fel förutsättningar.

  4. Jävligt smart och ödmjuk iakttagelse. Fick mig verkligen att tänka! Ja, jag tror att du är ”godkänd” av de flesta för ditt utseende och därför inte åker på däng för din fysik. Men. Jag tror också att det kan vara så att just för att du är så uppenbart snygg OCH smart så får du däng som du annars inte skulle ha fått. Alla har lärt sig att tjejer ska bedömas och förminskas på ett annat sätt än killar. Och så kommer du här och är framgångsrik, snygg, smart. Klart du åker på däng i en värld som den här. Det kanske inte alltid är avundsjuka bakom kritiken, men den kommer nog väldigt ofta ur en mer eller mindre omedveten vana att en tjej inte FÅR vara jävligt bra rakt av. En tjej ska tryckas till. Ex: När en snygg tjej drar en idé så mottas den fortfarande inte lika glatt som när en tjock ad-snubbe drar samma grej. Så enkelt är det, tror jag tyvärr. Ett exempel är de ständiga kommentarerna (innan guldägget) om att du inte vunnit tunga priser. Hallåååå… du har väl bevisat miljoner gånger om att du kan påverka människor! Är inte det vad reklam och copy handlar om?

  5. Var och en må sitt utseende behålla, eller välja, och ändå äga rätt till både åsikt och respekt.

    Tyvärr spelar det ingen roll hur många gånger ramsan dras om att inte döma hunden efter håren. Det är bara en ramsa; i verkligheten VET ju folk hur det går till. De ser det i TV, i tidningar, på bloggar, i serietidningar, i dataspel och allt annat. Och sen står vi kvinnor där. På ena sidan har vi: – De säger att jag är korkad, men de tycker i alla fall att jag är snygg. Och på andra sidan: – De kallar mig fetto, men de tycker i alla fall att jag är smart.

    För om det är något vi får med oss redan från barnsben är det att det är helt okej att ha åsikter om folks utseende. Uppmuntrat till och med. Och man får dra slutsatser efter utseendet med. Jojomensan, kolla type-castingen på TV bara.

    Själv är jag väldigt van vid förolämpningar. Har faktiskt bara blivit förvånad över nåt sånt en gång och det var när en kille sa, helt allvarligt, att han trodde att överviktiga människor var mindre intelligenta. Jag blev så paff så jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Han var ju ändå över tonåren och universitetsstudent och allt. Hur börjar man ens försöka motverka så ignoranta åsikter och ett så ingrott och arrogant beteende?

  6. Jag jobbar som stylist på TV och klär de flesta programledare och artister. Jag är så innerligt trött på – och förvånad över – att så många har åsikter om programledarens/artistens utseende. I kommentarsfält, på Twitter, på facebook flödar hatet. Ingen kommenterar hur denna sköter sitt jobb, utan det är utseendet som retar och triggar. När jag en dag läste igenom allt vad som skrivits efter en stor direktsändning häpnade jag. Jag häpnar över engagemanget, hur vuxna, vanliga, duktiga människor som verkar trevliga i övrigt anser sig plötsligt ha rätt att recensera, klaga, hata, förlöjliga denna stackars programledares/artists figur/utseende/frisyr/klädsel. Antingen är hon för smal, för tjock, för långa ben eller för korta ben. Ingenting verkar reta tv-tittarna mer. Det verkar som inställningen är att ställer man sig i TV så får man ”skylla sig själv”. Varför då? För att man valt att synas? Det finns en uppsjö av yrken där man syns för många männsikor, men ingen skulle väl komma på tanken att säga till expediten på Ica att hon borde banta, eller att busschauffören borde byta slips?

  7. Pingback: Blue Coaster33

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *